Många lär avsluta det här året med att konstatera att skitåret 2020 snart är slut. För egen del har jag avverkat så många skitår redan så Coronaåret 2020 har varit a walk in the park i jämförelse. Så här skrev jag i slutet på skitåret -18 till exempel.
”Äntligen är skitåret 2018 slut. Jag ser försiktigt och nervöst fram emot 2019. Jag vet inte vad jag vågar hoppas eller tro på.
Så många gånger vi har försökt ”starta om”.
Så många gånger vi har sagt till varandra att nu blir det nog bättre. Sämre kan det i alla fall inte bli.
Så många gånger vi har upplevt att det är just sämre det har blivit, trots alla goda intentioner.Sämre och sämre.
Det är som att vi har placerats i en omvänd utvecklingstrappa. Ett skolexempel på hur man ska göra om man vill få en fullt kapabel familj att gå från att stå stolta och trygga i sig själva till att kräla på golvet för att ens orka ta sig igenom en vecka i taget utan att fullständig bryta samman.
Nån gång när jag i framtiden ska jag ägna mig åt att utveckla den trappan, för att beskriva vad som kan vara bra att låta bli.
Avvecklingstrappan – ett avskräckande exempel ska den heta.”
Även -19 blev för övrigt ett riktigt skitår, sämre än de tidigare. Tur vi har även det bakom oss och kan avsluta 2020 i en uppåtgående spiral.
FLICKAN INGEN SER 