Tema missförstånd – att se ett barns båda sidor

Än en gång sitter jag här på ett möte och får höra kommentarer om hur duktig min dotter är. De säger det på ett sätt som att de inte tror att vi föräldrar vet eller tycker att hon är duktig. De säger det på ett sätt som att vi föräldrar bara tycker att det är fel på vårt barn, som att vi skulle tycka att hon bara har svårigheter och inga förmågor.

Jag önskar inget hellre än att vi hade kunnat sitta på möten med skolan och habilitering och allt vad det är och prata om hur vi kan använda oss av hennes styrkor och förmågor för att stärka henne i det som hon faktiskt också har väldigt svårt för. För så länge man bara vill se på det som hon är duktig på så glömmer man bort att jobba med de områden där hon faktiskt också har väldigt stora brister. Man invaggas i en falsk föreställning att hon bara är det duktiga som hon visar i miljöer där hon inte är fullständigt trygg.

För min dotter, likt många andra flickor med hennes diagnoser, har en stor förmåga att härma och imitera. Att härma och imitera är absolut en av hennes styrkor. Samtidigt är det också en av hennes största svagheter eftersom det gör att hon inte visar sitt rätta jag. Det gör att hon inte lär sig att det är okej att inte kunna och veta allt, och att hon inte lär sig att det är okej att be om hjälp när hon inte förstår. Att det är okej att vara svag och liten och hjälplös ibland.

För är det något som min dotter kan vara så är det svag och liten och hjälplös, bakom masken och när allt har varit för mycket under för lång tid. Då finns inga krafter kvar. Då faller hon ihop. Samtidigt är hon en av de starkaste och klokaste personerna jag känner. Hon har en sådan styrka och vishet så jag många gånger blir alldeles stum. Jag sörjer att så många möten måste handla om att vi får försvara hennes svårigheter istället för att få berätta om hela den fantastiska person som hon faktiskt också är.

Neurobloggarna har tema missförstånd den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg på det temat.