Allt för många gånger upplever jag att pedagoger och annan personal i förskola och skola som vi föräldrar till flickor möter, tror att det bara är genom att de själva får se flickan få utbrott, vara i konflikter eller misslyckas med saker osv som man ska förstå. Att man tycker att man själv måste se för att sätta in rätt stöd för flickan.
En mening som bet sig fast från boken Flickor med AD/HD var:
”Hon kommer inte att visa vad hon tycker är svårt, men om du har tur så kan hon berätta det för dig.”
Det gäller alltså att skaffa sig så pass stort förtroende och tillit så att hon kan börja berätta för dig vad hon vill ha hjälp med. En stor skillnad.
FLICKAN INGEN SER 
Tack!
På mötet igår ang S, så stödde sig skolan och Bup på att S har svårt att lämna mig.
Jag påpekade att det även är annat. Hade tagit med dokument från hon var fyra år.
Toppen att hennes kontakt person som även är lärare var mef påpekade även det läkare mfl påpekat.
Skönt när man får gehör någonstans ifrån.
Kunde inte sagt det bättre själv!
Och faktiskt så är detta rätt generellt även när det inte gäller NPF. Människor vill gärna själva ”godkänna” saker för att acceptera dem. Som i ett förhållande till exempel. Den ena parten kanske mår dåligt och inte orkar åka iväg på en aktivitet. Den andra parten tycker att det inte är så jobbigt med aktiviteter även om man mår lite kasst. Då är det lätt att den som mår dåligt inte får ett schysst bemötande av sin partner utan snarare en kommentar om att det väl inte är så jobbigt. Den egna upplevelsen är svår att respektera hos andra när vi människor inte kan relatera. Det är något att jobba på, för en del är det ett jätteprojekt och för andra kanske det bara sker en miss då och då. Men att faktiskt acceptera och respektera en annan människas upplevelse utan att värdera, döma och bedöma den utifrån sina egna ramar kräver mod. Tack för ett viktigt inlägg! 🙂
Tack för din kommentar Lina,
Ja, visst finns det utvecklingspotential här.
/Lotten