Jag går omkring med den här idén i huvudet att barn med autism borde ha sin egen form av hemspråk. Jag har bara inte kläckt vad det ska heta ännu. Jag ska förklara hur jag tänker.
Barn till föräldrar från olika länder är ofta tvåspråkiga. De får hemspråk i förskola och skola.
Barn med autism är också ofta tvåspråkiga, med svårigheter att förstå ett tredje.
- De har sitt talade språk med vanliga ord (utgår ifrån barn med talat språk här).
- De har ett visuellt språk med hjälp av bilder eller tecken som stöd för att förstå och få struktur över sin vardag.
- De kämpar förtvivlat för att förstå outtalade och oskrivna regler, ordspråk och det sociala samspelet som normalutvecklade barn får med sig naturligt.
Det borde vara lika självklart för ett barn med autism att få hjälp att förstå sin omgivning som det är för barnet med tvåspråkighet att lära sig förstå sin utländska förälder.
Så nu vet ni vart ni läste det först.
FLICKAN INGEN SER 
Du menar strukturerad, social färdighetsträning på skoltid? Bildstöd på alla lektioner synligt i klassrummet genom hela grundskolan?I hear you!
Det första motsvarar kanske mer svenska som andraspråk men är ändå mycket viktigt. Jag tycker att det är en skam att det inte är en självklar del av habiliteringen för autistiska barn i grundskolan.
Ja det menar jag. Fast det räknar jag in som obligatoriskt nästan, att det är som andraspråket de naturligt får med sig. Jag tänker mer på att få en stund i veckan enskilt med en person som förstår och kan lära och träna barnet, tillsammans med några få andra med samma hemspråksbehov, i strategier och beteenden som de inte får med sig naturligt. Samt en chans att få vara sig själv, utan förställningar och behöva låtsas att vara något som man egentligen inte är.
Ungefär så tänkte jag.
Kloka du! Det här är riktigt bra! 🙂
Tack. Något att jobba vidare på kanske 😉