Det finns olika sätt att hantera föräldrar till barn med särskilda behov. Jag har erfarit flera olika sätt, några bra, flera mindre bra bemötanden. Om det bemötande vi föräldrar har fått berott på vilket kön på barn vi har eller på vilken typ av särskilda behov våra två olika barn har är osäkert. Men skillnader har det varit. Kan det verkligen bara vara ett lotteri som genom åren gett oss så vitt skilda upplevelser från de olika pedagoger och ansvariga som vi har mött?
Bakgrund: Min dotter har diagnos autism, högfungerande, och ADHD. Vi märkte tidigt att hon avvek från ”normen”, men det var först runt fyraårsåldern som det för oss föräldrar blev uppenbart att det var svårigheter som vi föräldrar inte kunde fostra bort. Min son är två år yngre, har vissa allergier och drag av samma svårigheter, dock med en större förmåga till flexibilitet än sin syster.
FÖRSKOLA 1
Dotter: ”Det är inget fel på er dotter, hon behöver bara lära sig att…. Vi kan inte göra något annat än det vi gör så länge vi inte ser något annat. Hos oss fungerar det. Vad som händer hemma kan vi inte göra något åt.”
Son: (samma som ovan, men annan personal): ”Han verkar ha svårt att vila och somna på madrassen, vi tog in vagnen så han kan få sova i den istället.”
FÖRSKOLA 2
Dotter: Innan start: ”Såklart att vi ska hjälpa henne. Många barn har svårt att äta röror, det får vi ju ordna till henne om det behövs. Alla barn har behov av det som ni beskriver.”
Några veckor senare:
- Till oss föräldrar: Hon kör med dig, du kan inte låta henne bestämma så mycket. Vi kan inte göra annorlunda för henne. Det måste bli bra för ALLA barn.
- Till utredningsteam: ”Med lite regler och struktur så blir det nog folk av henne med. Vi ska nog lära henne att äta köttfärssås också.”
Son: ”Vad behöver han för mat så att han mår bra? Vi märker att han har svårt att sitta stilla, vi behöver vara en vuxen nära honom för att han ska…” Så långt var det ju bra, men när det kom att ge honom samma möjligheter så landade det ändå tillbaka på oss. ”En annan familj bakar så att deras barn också får fika när det är fika. Det vore bra om du kan göra det också.”
SKOLA 1
Dotter:
- Innan start: ”Vi kommer ju säkert att se olika saker och kanske bli oense om hur vi gör ibland. Men, ni kan er dotter bäst. Vi får prata med varandra så att vi kan hjälpas åt. Jag kommer nog lära mig jättemycket genom er dotter.”
- Efter ett tag i skolan: ” Det ser bra ut här, men hur blir det hemma efter en sån här dag? ”
FÖRSKOLA 3
Son: ”Vi ska ha fika för barnen i morgon. Jag har bakat så att han också kan äta.”
Och gällande behovet av struktur och förförståelse: ”Vi ser att han har svårt vid övergångar och xxx, så vi har tänkt och gjort så här…”
Även om det fortfarande är slitit på många sätt är det först nu som vi börjar kunna vara flexibla med våra krav och förväntningar. Läs här vad jag menar med det.
.
Jag fascineras ibland över hur bemötandet kan vara så olika. Vi är samma föräldrar och vi har samma barn. Ändå så får vi så olika bemötande. Genom de utredningar vi genomgått och genom att läsa mycket om hur autism och ADHD kan te sig för flickor, har jag förstått hur otroligt svårt det kan vara att se och förstå en flickas svårigheter. Det är egentligen inte konstigt alls att förskola/skola och familjen ser två helt olika bilder av en och samma flicka.
Det som jag däremot tycker är konstigt är hur personal som ska ta emot en flicka med konstaterade svårigheter hellre vill ”se med egna ögon” istället för att ta hjälp av de verktyg och den kunskap som genom familjen redan finns om flickan. Det är som att man inte vill använda sig av facit för att få alla rätt på provet. Som att man måste bevisa att man faktiskt kan på egen hand.
När man ska arbeta med barn i behov av särskilt stöd tjänar man mer på att tjuvkika i facit än att bevisa att man läst på sin läxa. Det finns nämligen inte ETT facit. Varje flicka är unik och har sitt sätt att fungera och agera.
Neurobloggarna har tema Föräldrabemötande den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg.
Om du gillar Flickan man inte ser kan du följa den på Facebook. Du kan också dela den med andra som du tror kan ha glädje av att läsa. Föräldrar, pedagoger och personal som på olika sätt möter flickor, små som stora, i sitt arbete eller på sin fritid.
FLICKAN INGEN SER 