Ibland roar jag  mig med att läsa igenom saker jag skrivit för länge sen. Då när min dotter var liten och hon även för oss var en osynlig flicka. Inte så att vi inte såg alla hennes härdsmältor och utbrott för jobbiga, utan för att vi tog dem för trots och envishet istället för att förstå att hon inte kunde annat.

Nedanstående citat är från innan hon fyllde tre år och jag varit ute på ännu en extra promenad efter förskolan för att få henne att varva ner och kanske somna. Hon som inte sovit middag på över ett års tid.

Jag gör det gärna just nu för att hon behöver det extra mycket. Men den långa tiden för att varva ner och somna är skitjobbig. Jag har inte tålamod till hundra frågor om varför si, varför så, varför dit, när hon egentligen bara vill sova. Spelar ingen roll om jag är tyst och inte svarar, svarar kort, svarar långt, säger därför, säger snällt, säger irriterat. Frågorna haglar, ögonen är öppna, men kroppen, den är helt stilla och nästan utslagen.

Hela dagar är hon inte redo för än. En bra bit därifrån. Men på dagis märker de inget. Där håller hon sig flytande.

En reaktion till “”Men på dagis märker de inget.”

  1. Känner igen det där. Mina barn slutade också sova middag vid 2-års ålder. Förskolan var vansinnig för att personalen minsann inte fick sin vila när alla barnen skulle sova och mina vägrade.. Meeeeen vad ska man göra liksom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s