Nattvak

Lilleman vaknar tidigt och har svårt att somna om. Han gillar inte att ligga ensam vaken i sitt rum så han ropar in mig så jag kan sitta här med honom.

Han är på insättning av ADHD-medicin så jag är inställd på att nätterna kan stöka en del ett tag. När jag ser hur han klarar att styra sin uppmärksamhet under dagarna är det mer än värt att jag får sitta uppe en stund på natten när han inte kan sova. Det är trots allt inte varje natt. Nu är det dessutom skolstartstider så det påverkar säkert på sitt sätt. Och förhoppningsvis ger det med sig om nån vecka eller två.

Så här på natten blir hans ADHD så uppenbar. Fast inte i den fysiska bemärkelsen. För han rör sig mer diskret än att klättra på väggarna och ständigt springa eller hoppa i soffan. Det finns stunder när det är vad som gäller också, men för honom är det fingrar och tår som rör sig. Han kan inte vara stilla med fingrarna om han ser på en film. Bygger på något, eller pillar med något. Plus att tankar och fantasier ständigt snurrar i huvudet på honom. Det är det som märks mitt i natten när han inte kan sova. Han mumlar och pratar tyst för sig själv. Så säger han plötsligt.

– Mamma, ska jag blunda när jag ska försöka somna om?

Jag fascineras över att han ens frågar. Han vill somna om men kan inte. Tiden går. Det är snart inte så stor idé att somna om längre.

– Men kommer jag inte bli väldigt trött om jag går upp fast jag har varit vaken flera timmar på natten?

– Jo, kanske. Men i onsdags gick det alldeles utmärkt ändå, så det kommer säkert gå bra idag också.

Han försöker en stund till. Synkar sin klocka mot min telefon. Enligt klockan har han redan gått 238 steg, fast han fortfarande ligger i sängen.

– Konstigt. Så då kan jag bara röra armarna egentligen så har jag gått steg?

Vi byter ut vetepåsen som nu är varm mot den kalla från frysen. Utan en kall påse på magen kan han inte sova. Han försöker en stund till. Jag hör hur han trycker på knappen på sin klocka som mäter både steg och sömn, men som också har några förinställda larm.

– Mamma, vi försöker i fem minuter till. Okej?

Somnar han nu skulle jag inte få upp honom för att komma iväg till skolan. Dessutom förstod jag redan 04,30 att han inte skulle somna igen. Men det är ju bra att han försöker.

– Men du, hur tänker du nu, om du ska försöka i fem minuter till, blir det då så bra om du ställer tiden?

– Vadå?

– Jo, om du precis är på väg att somna och klockan sen ringer när det gått fem minuter, vaknar du inte då tror du?

– Ehhh, fast… hmmm…