Min andra dotter som nu kanske någon ser – gästinlägg

Gästinlägg:

Min andra dotter som nu kanske någon ser

Förra sommaren startade äntligen din npf utredning,
fast många inte såg någon anledning.
Din mamma och jag trodde att äntligen skulle någon se dig,
och upptäcka att du inte är en helt vanlig tjej.
Fast det i skolan ser så ut,
när du kommer hem slår du bakut.

Utredningen började en onsdag,
hoppet släcktes redan nästa dag.
Skolan vill inte att vi gör någon observation,
dem tycker det räcker med att ge information.
Trots att vi slitit och kämpat jag och din mor,
tjatat och krigat med näbbar och klor.
När utredningen var klar,
sa psykologen att nu är det dags för er att bruka allvar.

Vi ansåg att utredningen var bristfällig,
BUP sa att ilskan bara är tillfällig.
Vi kan inte sätta någon diagnos när skolan inget ser,
nu är det nog ni som istället får skärpa er.
Inte låta henne få som hon vill,
bara genom att hon tjatar lite till.

Att hela tiden få kämpa och slåss,
det tar hårt men vi ger aldrig oss.
Vi krävde en komplettering,
dem fattade först ingenting.
Men vi fortsatte att stå på,
till slut fick vi träffa inte bara en psykolog utan två.

Vi kom dit pålästa och ville ha en ny utredning,
när det gäller flickor har ni nämligen missat en massa forskning.
Att pojkar syns mer än flickor,
och att våra tjejer knyter sina händer i sina fickor.
Att dem i skolan bara nickar och ler,
när dem egentligen inte orkar mer.

Idag fick vi efter många besök återgivning av en psykolog,
och till vår häpnad hade vi faktiskt en dialog.
Under utredningen hade dem sett flera svårigheter,
tillräckligt för att nå flera kriterier.
Vi fick äntligen gehör,
vi mötte några som gjort utredningen som man bör.

Du har nu fått dina adhd och autismdiagnoser,
efter många skrik och flera psykoser.
Vi fick äntligen höra att vi gjort rätt,
att vi inte alls uppfostrat dig på fel sätt.
Att du har fått med dig något medfött,
att vi inte behandlat dig för slött.

Dina svårigheter kommer att bestå,
men nu kommer kanske hjälpen gå att nå.
Vi kommer fortsätta kämpa, slåss och för dig ber,
att nu äntligen är det några fler som dig ser.

/Per Gustavsson