Lucka 23 – Årets julkalender, ett framsteg

Att vara barn och ha ADHD, den ena med medicin och den andra utan, med en adventskalender med luckor som bara väntade på att öppnas har en månad före jul gett en stressnivå som vi inte tyckt varit värd att ta. Om de öppnat allt samma dag så har det väl fått vara så.

I flera år har det bara varit LEGO-kalendrar som gällt, något år My little Pony till den ena och Dinosaurier till den andra. När alla luckor öppnats har vi sen sällan sett röken av några leksaker eller lek med dem. Personligen har jag tyckt det varit att kasta pengar i sjön, men, om man som npf-förälder börjar med en sak får man snällt och villigt fortsätta med samma, annars kanske det inte blir jul, åtminstone inte någon bra. Och kanske är det just julkalendern som gjort att det blivit en bra jul, då kan man inte bara göra annorlunda.

I år har vi varit i ett litet annat läge än tidigare och framför allt dottern har en ny förståelse för att saker kan göras på olika sätt, och ändå bli bra. Det var i och för sig för att jag bommade köpa den kalender Hon ville ha som jag blev tvungen att hitta på något annat.

När Hon hörde mitt förslag om att få en kalender som bestod av en ”leksak” där hon skulle få en sak per dag av något som hör ihop (jag var ungefär lika dålig på att förklara det då som jag är nu) kom hon själv med idén att det skulle vara kul om hon bara fick sträcka in handen i en kartong utan att se och ta en sak varje dag. Inte mig emot, jag slapp ju slå in 48 små paket.

Eftersom hon behöver vara med och välja för att det ska bli bra (väljer jag fel förblir det oanvänt) fick välja vad hon ville ha och valde slime. Att ingenting var inslaget har vi haft kartongerna och de har inte kunnat öppna allt på samma gång. Det har varit ett litet provrör en dag och en liten kork en annan dag vilket har lett till funderingar och nyfikenhet av vad det egentligen är för något och vad det ska användas till.

I morgon får de kartongerna inslagna med de resterande sakerna i. Sen får vi väl göra experiment och slime i köket istället för julmat resten av dagen antagligen.

Veckans framsteg

Vi verkar ha kommit till en vändpunkt där allt inte längre står alldeles stilla.

Medicineringar börjar hitta en nivå som närmast liknar magi när vi ser hur barnet ifråga plötsligt får tillgång till en uppmärksamhet vi tidigare inte upplevt. Håll tummarna att det kan fortsätta så.

Vi märker också hur viljan att vara i skolan ökar hos Lillebror, fortfarande inte utan förälder, men vi behöver inte vara lika nära eller delaktiga som tidigare.

Den stora har också gjort saker den här veckan som vi inte sett på länge. Vi har upplevt en vilja att göra saker, vara mer aktiv på dagarna och vi har till och med spelat lite sällskapsspel tillsammans.

Helgen har varit väldigt lugn, eller avslagen är kanske mer rätt ordval. Det blev inga adventsstjärnor eller tända ljus idag heller. Trots att det andra advent. Framsteget i det ligger i att det inte känns som ett måste och att vi är okej med att vi gör det när vi har lite ork över.

Idag lyckades vi ta oss iväg på en julmarknad, alla tillsammans. Vi tittade i den butik barnen ville besöka, trängdes med alldeles för mycket folk, snurrade några pokéstop och sen åkte vi hem igen. Skönt.

Lucka 5 – spela Monopol kan också vara skola

Dagens skolaktivitet bestod i att spela Monopol. Fast att det räknades till en skolaktivitet hade barnet inte själv tänkt på till en början.

– Knäppt att man måste betala för att gå i skolan, sa hon när hon fick kortet att betala femtio monopolpengar i skolavgift.
Då dagens humör var över plussträcket fanns utrymme till humor.
– Det förstår jag att du tycker. Du som inte ens går i skolan.
– Exakt.
– Då är det nog rimligt att du inte behöver betala den.
Nöjd tog hon emot femtiolappen som hade lagts i hörnet under parkeringsrutan i väntan på den som hamnade där nästa gång.
– Å andra sidan, det här kan ju nästan räknas som en skolaktivitet, sa jag och tänkte på att vi ju faktiskt spelade tillsammans med den personal från skolan som kommit en gång i veckan sen i slutet på oktober. Trots att klockan inte var mer än tio var det inte första gången jag överraskades av hennes reaktion på vad jag sa.
– Åååååhhhh, okej då, sa hon uppgivet och sträckte sig fram över bordet och stoppade tillbaka de femtio pengarna under parkeringsrutan.

Om jag inte under åren som mamma till just Henne hade tvingats bli oerhört skicklig på att inte visa ens den minsta reaktion på fantastiska saker hon gör hade jag jublat högt av glädje över att hon kunde ta att det vi gjorde faktiskt kunde räknas som skola. Hon inte bara accepterade att det kunde vara skola, hon betalade till och med alldeles självmant för det. Nu sorterade jag istället tyst in händelsen under en alldeles speciell flik med glädjande framsteg.

Att uppmärksamma saker hon gör som vi gärna vill se mer av ger motsatt effekt. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva det bättre just nu, men det är lite som att hon då uppfattar att det var något speciellt med det hon gjorde och då kan hon inte göra det igen. Om det är för att inte få uppmärksamhet för det igen, det vet jag inte. Men erfarenheten har lärt oss att det bästa är att i stunden inte uppmärksamma det alls, det kan vi göra vid ett annat tillfälle.

Förra veckans framsteg – att kunna tänka sig att gå med på att…

Tanken är att Veckans framsteg ska postas på söndagar, för att göra en summering av veckan som varit. Men eftersom jag istället skrev inlägget om vad ”Veckans framsteg” står för så fick själva framstegen vänta en dag. Här kan du läsa inlägget om Veckans framsteg och varför jag börjat skriva ner dem.

Att kunna tänka sig att gå med på…

Trots att fredagar inte har varit skoldag sen en rätt lång tid tillbaka, ville ena barnet åka till skolan. Inte ens att schemat såg annorlunda ut fick honom att säga nej. Bara för två veckor sen blev vi hemma för att en torsdag innehåll nya moment. I fredags blev han till och med besviken när vi i slutänden inte kunde åka.

Dagen innan hade även det andra barnet gett sitt medgivande till att åka med Lillebror till skolan en stund. Utifrån de två alternativ hon hade att välja på så valde hon att följa med oss till skolan en stund innan vi skulle äta lunch och sen åka till kortis. Det blev till slut för svårt ändå och vi fick ställa in, men bara det att hon dagen innan hade sagt att hon kunde åka dit istället för till Pappans jobb innan vi skulle äta lunch är ett enormt steg framåt..

Vid närmare eftertanke är bara det att vi ens vågade ge henne det som ett förslag ett steg jag för några veckor sen inte kunde se när det skulle vara möjligt.

***