KRÖNIKA: Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn (SpecialNest dec. -15)

Delar min krönika från SpecialNest från december 2015.

* * * * *

Om det bara var mitt barns svårigheter jag behövde förhålla mig till så skulle livet som förälder till barn med npf inte alls vara lika jobbigt.” Lotten Grape, förälder, vänder sig till skolpersonal med en lista på tio saker att akta sig för att säga, och tips om vad man bör göra i stället.

Under mina år som mamma till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det nog dessa ord som jag hört flest gånger från andra föräldrar.

Vi har inte bara våra barns svårigheter som vi ska lära oss hantera och anpassa livet efter. Vi ska också anpassa oss efter omgivningens krav och förväntningar samt lära oss hantera en stor andel kontakter där de allra flesta vi träffar inte har varken utbildning i, erfarenhet av eller förståelse för de funktionsnedsättningar som våra barn lever med. Inte för att de inte är intresserade, oftast i alla fall, mer för att det inte ingår deras utbildning, men också för att de saknar en direkt koppling till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Ändå blir vi ofta bemötta som att vi vet mindre än ni, personalen i skolan. Som att vår kunskap om våra barn inte räknas. 

Även om vi föräldrar ofta, nästan alltid faktiskt, känner en mycket stark oro och stress inför att sitta i möten där vi ständigt blir ifrågasatta och motarbetade, där vi inte vet hur länge det stöd vårt barn kanske ändå har blir kvar och där ni säger att vi måste ju förstå att det är olika arenor, har jag fortfarande en tro på att de flesta av er ändå vill hjälpa oss och våra barn. Vågar jag ens tänka på hur alternativet skulle se ut?

Jag vill tro att det mest handlar om att ni inte förstår. Att ni inte förstår er på de funktionsnedsättning våra barn lider av. Att ni inte förstår ångesten, stressen och utmattningen vi försätts i av att varje dag skicka våra redan stressade och kämpande barn till en förskola eller skola som tycker att de kan om de bara…

Eftersom jag vill tro på en bättre och tryggare framtid i skolan för våra barn har jag skrivit en lista med några av de kommentarer och åsikter vi föräldrar ofta möts utav och vad vi skulle önska att ni sa eller gjorde istället.

Jag har valt att rikta mina önskemål mot förskolan och skolan eftersom det är där våra barn ska få sin utbildning. Det är där vi allra oftast befinner oss på möten och det är där som de allra flesta konflikterna uppstår mellan oss föräldrar och omgivningen. Det är där jag tror att vi kan göra störst skillnad för våra barn, om vi bara lyckas förstå hur vi gör det bäst, tillsammans.

1. Ni säger till oss att det inte syns. Han är för social för att ha autism och hon är för duktig för att ha ADHD. Ni säger att han inte verkar sjuk och att vi bara letar fel.

Lika lite som man i ett klassrum kan se vem som är allergisk eller har diabetes kan man se vem som har autism, Asperger eller ADHD. Det är något man behöver veta och anpassa sig till, oavsett vad man kan se. 

Det vi hör er säga är att vi överdriver och att läkare och psykologer som genomfört våra barns utredningar inte kan sitt jobb. Trots år av utbildning och erfarenhet.

Istället för att säga att ni inte tror på diagnoserna, fråga hur ni kan lära er att förstå. Det är för att det inte syns som vi vill att ni ska förstå. 

2. Ni säger till oss att vi curlar, att vi låter henne bestämma, att han behöver tydligare gränser och att vi måste släppa taget. Vi inte får knyta vårt barn så nära.

Ingenting vi gör för våra barn är bra nog. Alla vet hela tiden bättre. Trots att vi under år av utbrott, låsningar och ångest har lärt oss vilka våra barns behov är, vad de mår bäst av och vad konsekvenserna bli när stödet uteblir, blir vi osäkra när ni säger till oss att om vi bara gör som ni gjort med era barn så kommer nog allt bli bättre. Innebär det då i alla fall att det är vi som felar, att det är vårt fel att vårt barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Och om det nu är så, skulle det i så fall innebära att stödbehovet hos er är mindre?

Det blir svårt att föra en vettig dialog när ni som inte lever våra liv talar om hur vi ska göra. När vi träffar er pratar vi om vad de behöver i skolan. Hur vi ska göra hemma finns det andra verksamheter som kan hjälpa oss med.

Fråga oss hellre vilka strategier och metoder som fungerar bäst för just vårt barn. Så att vi tillsammans kan hjälpa vårt barn att ha det bra också i skolan. 

3. Ni säger till oss vad vi måste förstå, att barn är olika på olika platser. Att vissa saker kan fungera i skolan, även om det inte fungerar hemma.

Ja, så kan det förstås vara. Faran kommer när det används som skäl till att slippa göra stödinsatser. Bristerna i tidsuppfattning, organisationsförmåga, kommunikation, impulskontroll och koncentrationsförmåga finns där ändå. Att ni inte ser det innebär antingen att ni ännu inte har lärt er vad ni ska se, eller att barnet sliter så hårt för att inte sticka ut eller misslyckas så att alla utbrott och låsningar kommer hemma, där de är trygga och kan slappna av. Så som det kanske också blir för er efter en slitig och tuff period på jobbet?

Fråga oss istället hur ni kan göra för att kompensera de brister som barnets funktionsnedsättning skapar. Fråga vad ni ska titta på för att förstå det som vi försöker förklara.

4. Ni säger till oss att han kan om han vill och som förklaring till varför den där anpassningen vi har pratat som aldrig blivit utförd säger ni att hon gör vad som förväntas om ni bara påminner flera gånger.

Förutsätt att vi inte tar av er arbetstid för att vi tycker att det är roligt, att vi har mycket fri tid i vårt schema eller att vi tjänar pengar när vi är borta från våra jobb. När vi träffar er för att berätta och förklara om våra barn så gör vi det för att vi vet saker om dem som ni ännu inte haft förmånen att få lära er.

Fråga oss hellre vad ni kan göra för att hjälpa vårt barn att lyckas oftare. För alla barn vill lyckas. Både i skolan och hemma. Helst hela tiden.

5. Ni säger att vi måste lita på er, lägga det gamla bakom oss och eftersom ni har jobbat såhär länge så vi kan vara trygga med att ni vet vad ni gör.

Alla människor är individer, barn med autism, ADHD, Asperger mm. är kanske t.om mer olika än andra. Insatser måste individanpassas. Kanske det ni gjorde för en pojke med autism för tre år sen inte fungerar lika bra på en flicka med autism och ADHD idag. Och angående det här med att lita på. Det är som med alla relationer. Vi måste se att det fungerar och att ni vet vad ni gör, sen kan vi börja lita på er.

Berätta gärna om era erfarenheter och utbildningar kring autism, Asperger, ADHD, ångest och tvång så vi får ett gemensamt spår att utgå ifrån. Kanske har vi läst några av samma böcker. Kanske har vi sett samma föreläsningar. Med en gemensam plattform kan vi lättare ta vårt barn till nästa station, tillsammans. 

6. Ni säger till oss att specialkost inte går att ordna, att han inte kan få en extra uppsättning böcker för att slippa glömma sina läxböcker varje vecka och att ni bara kan ge henne en resurs som är för klassen. För tänk om alla skulle be om samma sak.

Alla barn vill inte äta blodpudding varje dag, varje vecka och alla barn behöver inte sitta avsides och äta. Alla barn behöver inte välja sin plats i klassrummet själv och alla barn skulle inte ens vilja ha en egen resurs som hela tiden fanns där i bakgrunden och ser till så att saker flyter. För vissa barn är det däremot avgörande, ibland till och med livsavgörande.

Berätta istället för oss hur ni skulle göra om sju elever i samma klass skulle behöva rullstol, glasögon eller insulin. Skulle de få dela på samma utrustning då? Skulle de få vänta på sin tur eller få nöja sig med det näst bästa? Även om det innebär att den som behöver rullstol får nöja sig med glasögon? Tala inte om för oss att det inte går att jämföra, för det gör det. Det är bara det att ni inte har förstått liknelserna ännu, eftersom ni inte lever med det som vi gör.

7. Ni säger till oss att vi måste prata gott om skolan, att skolplikten är viktig och att om vi inte ser till att vårt barn kommer till skolan kan ni ingenting göra.

Vi vill inte att vårt barn ska stanna hemma. Vi har nog att göra med dem de timmar de inte förväntas vara i skolan. Vi vill ingenting hellre än att de ska kunna vara där och vi gör allt som står i vår makt för att kunna prata gott om skolan. Men, det finns gränser.

När allt vi ser, år efter år, är att den skola som ska finnas till också för vårt barn hela tiden sviker, så kan vi inte längre prata gott om skolan. Vad gör det med våra barns självkänsla om vi inför dem ska låtsas att skolan är bra när vi bara ser hur ångesten, självskadebeteenden och skolvägran ökar på grund av att ingen ser deras rop på hjälp?

Fråga istället vad ni kan göra för att hjälpa. Vad kan vi göra så att ert barn vill vara i skolan? Finns det något hon skulle tycka särskilt mycket om att göra direkt när hon kommer? Skulle det hjälpa om han fick ett detaljerat schema med sig hem varje dag? Hjälp oss att skapa en trygg arbetsplats för våra barn, så att vi kan prata gott om skolan.

8. Ni säger till oss att vi måste låta er göra ert jobb, att vi måste förstå att ni kommer att göra fel. Ni säger att ni är skolan. Vi är föräldrar.

Vi kommer aldrig att bara vara föräldrar till våra barn. Det slutade vi vara samma dag som vi insåg att det var något med vårt barn som inte var som med andra. När ni ber oss att bara vara föräldrar tar ni bort den kontroll över våra barn som vi måste ha, på samma sätt som föräldrar till små barn har. Våra barn är inte självständiga i den bemärkelsen som deras jämnåriga är.

I en miljö där vårt barn redan är utsatt för mer än vad barnet mår bra av, är det än viktigare att ni vet vilka ramar som måste hållas. Konsekvenserna av ett litet misstag kan bli ödesdigert och ta lång tid att återhämta sig från. De misstagen vill vi undvika. Inte för att vi skämmer bort utan för att vi vet vad de skapar av onödig stress och ångest. 

Fråga oss istället vad som är viktigast? Vilka stödåtgärder får inte missas och inom vilka ramar är det okej att ni får utforska vad som fungerar bäst hos er?

 9. Ni säger till oss att han måste lära sig, att hon ju inte kan ha schema hela livet och att han inte kan åka vagn på utflykter om fyra år, för vad skulle andra säga då.

Vi är glada över att ni vill skydda vårt barn från utsattheten det innebär att vara annorlunda. För de är annorlunda, även om ni ännu inte upptäckt på vilket sätt. Schemat, vagnen, resursen eller tidshjälpmedlet är vad som hjälper våra barn att fungera. De blir mer annorlunda utan än med.

Ett barn som är utan sina glasögon för att slippa bli retad snubblar, spiller ut mjölken, får ont i huvudet och kan inte se vad som står på tavlan. Vilket tror ni utgör den största risken för att bli utsatt? Barn är överraskande toleranta med olikheter, om vuxna bara hjälper dem att förstå att vi alla är olika och behöver olika saker.

Prata med oss om hur vi ska lösa stödet idag. För stödet ni ger vårt barn i skolan nu är grunden till om de ska klara sig utan vagn, schema eller resurs om fem år eller mer. Vissa kommer ändå inte klara det, men då har de i alla fall fått en ärlig chans.

10. Ni säger till oss att alla barn är oroliga ibland, slåss ibland eller blir exalterade inför avvikande aktiviteter.

Ja, sannolikt är det så att alla barn gör lite av allt, någon gång ibland. Vissa gör mer. Andra mindre. När läkare och psykologer har kommit fram till att vårt barn har lite, eller mycket, större svårigheter i vissa situationer så har vi redan passerat stadiet med ”alla barn gör så.” När ni förmodligen säger det för att lugna oss upplever vi det snarare som att ni inte tar vår oro på allvar.

Fråga hellre vad som gör just dessa situationer så svåra. Fråga hur ni kan undvika så att hon inte hamnar i situationer där hon behöver slå. Fråga vad ni kan göra för att minska hans oro?

Vi vill inte bråka med er. Vi vill bara förklara. Förklara det som vi vet om våra barn som ni inte kan veta. Eftersom ni inte lever med dem dygnet runt och eftersom ni inte ser de saker vi ser på nära håll. De små detaljerna som skulle kunna hjälpa er att också kunna hjälpa. Ändå går vi från möte efter möte med en ilska och frustration över att vi inte når fram. Med en rädsla och oro över hur vi ska lyckas lotsa våra barn genom livet.

Om vi inte lyckas få er att förstå, ni som ska stå för våra barns utbildning, hur ska de då kunna lära sig vad de behöver för att klara sig senare i livet?

Om jag skulle ge mig på att ge några konkreta råd så här på slutet, så skulle jag förmodligen skriva; var nyfiken. Tänk tvärtom. Tänk annorlunda. Ta reda på vad målet är. Fundera på hur ni ska ta er dit, tillsammans med oss föräldrar och våra barn och tänk på att allt nödvändigtvis inte behöver handla om resultaten i skolan.

Barnet som saknar ork, självkänsla och motivation presterar dåligt oavsett var det befinner sig.

Fundera, tillsammans med barn och föräldrar, vad ni tillsammans kan göra för att hjälpa barnet att öka ork, självkänsla och motivation. Sätt mål. Gör handlingsplaner som svarar på frågorna vad, var, hur, när, varför och vad händer sen. När ni sen är klara med det, då kan ni börja traggla glosor eller Pythagoras sats för glatta livet. Om det är vad som funkar.

* * * * *

Klicka här om du vill komma till krönikan direkt på SpecialNest.se

Klicka här om du vill komma till inlägget jag skrev här på bloggen när den publicerades.

Julkalender – Inlägg 8, Barn som väcker funderingar

Barn som väcker funderingar av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo

Det här var nog en av de första böcker jag läste på min resa i att förstå mer om autism och om min dotter. Först läste jag den rakt igenom. Sen läste jag den igen. Sen slog jag upp avsnitten som gav mig extra mycket och läste dem igen. Sen funderade jag över vad jag kunde använda i just min situation med min dotter.

Efter en flytt och Lillebrors start på en ny förskola noterade jag snabbt att personalen där var mycket intresserade av tydliggörande pedagogik. De gillade att använda saker som förenklade och förtydligade för barnen, oavsett svårigheter inom npf eller inte.

På ett föräldramöte, tror jag det var, pratades det om att det var hög ljudnivå när de var inne på förskolan. Det var inte så lätt för barnen att hålla nere ljudnivån inomhus. Jag tipsade om den här boken och bara några dagar senare satt det uppe flera skalor som blev till visuella verktyg för barnen att förstå vilken ljudvolym som var acceptabel vid olika tillfällen.

Skala som hjälp för att prata om ljudnivå

Jag önskar att fler förskolor och skolor hade den inställning som vi upplevde där.

Det som är nödvändigt för några få är också bra för de flesta andra.

Boken ger inte bara en tydlig bild av vad autism och ADHD är. Den beskriver också olika barns olika beteenden. Vad det kan bero på att ett barn inte klarar att sitta stilla på samlingen och vad man kan göra för att underlätta för barnet.

Den ger tydliga och lättförståeliga beskrivningar av barn som inom förskolan ofta väcker funderingar. Barn med utåtagerande beteende, barn med motoriksvårigheter, svårigheter att kommunicera och barn som har svårt att vara stilla.

Den tar upp att samma beteende hos olika barn kan ha olika orsaker. Att man behöver titta under ytan för att förstå ett barns beteende. Mot slutet av boken är det också ett kapitel med handfasta och praktiska tips.

För egen del var det väldigt mycket som blev tydligt kring min dotters beteenden när jag läste boken, trots att hon ännu inte blivit utredd och jag visste att hon skulle få både diagnosen autistiskt syndrom och ADHD.

Boken gav mig en fantastisk ingång till varför det blev som det blev och hur jag kunde göra för att hjälpa henne. Trots att jag bara var förälder och inte såg mitt barn i förskolemiljön.

Även om boken främst är skriven till pedagoger inom förskolan tänker jag att en hel del pedagoger i de yngre årskurserna i skolan samt föräldrar och anhöriga kan ha nytta av boken.

Förskolan min dotter gick på den här tiden var av den sorten som tyckte att de visste bäst själva. Vi skulle låta dem sköta sitt jobb. Vi fick höra att de aldrig tidigare varit med om att föräldrar påtalat oro om sitt barn.

Det brukar alltid vara vi som får påtala oro till föräldrar.

Det var tydligen skäl nog, som jag och min man uppfattade det, att anse att vår dotter inte alls hade de svårigheter vi försökte förmedla. För de såg inte det vi försökte förklara. Och vad de inte såg, det kunde inte finnas.

Trots vanmakten vi upplevde av att inte bli lyssnade på försökte vi ändå någonstans tro att det handlade om att de inte visste det vi visste. För det var väl klart att de ville hjälpa? Vi insåg att de hade en annan bild av henne än vi och det var ju faktiskt inte så länge sen som vi själva faktiskt tänkt precis så som de gjorde.

Att hon mest bara var viljestark och envis. Om hon bara lär sig att….

I ännu ett försök att nå fram för att vi skulle kunna samarbeta för att hon skulle börja vilja gå till förskolan igen, gjorde jag en ansats på ett möte för att rekommendera personalen att läsa den bok som hjälpt oss så mycket.

Tyvärr var rektorn inte mottaglig på den punkten alls. Jag hann inte ens säga boktiteln till slut innan hon högg av.

Hon väcker inga funderingar.

End of discussion. Hon var rektor och visste hur det låg till och det fick vi bara finna oss i.

Jag hade förståelse för att personalen inte såg de tecken, signaler och symptom på autism som vi föräldrar såg. Jag kunde också förstå att min dotters beteende i förskolemiljön på den tiden antagligen inte skapade så mycket funderingar hos personalen. Vi såg ju själva hur hon förändrades när vi kom innanför grindarna. Hur hon drog på sig en mask för att visa en annan, förväntad, sida av sig själv.

Det som var så mycket svårare att förstå, och som jag forfarande inte har lyckats förlika mig med, var hur hon kunde vara så snabb att avfärda oss. Hur kunde hon vara så säker på att hon hade rätt?

Det faktum att vi var så oense, var det inte skäl nog till att väcka funderingar?

*

Med tanke på att rektorns kommentar ”hon väcker inga funderingar” var upprinnelsen till att jag sedan började skriva på boken med samma arbetsnamn, så funderar jag ibland på att hur jag ska återkoppla. Vi var inte kvar där när diagnoserna till slut ställdes och på något sätt skulle det kännas bra att få förklara hur det verkligen låg till med diagnoser, svårigheter och behov.

Kanske skickar jag en bok när den är klar. Kanske låter jag bli.

*

Här kan du köpa ditt eget exemplar av Barn som väcker funderingar. Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling. Det är en ny uppdaterad utgåva som kom ut 2015. Jag är sugen på att köpa den, bara för att få de nya avsnitten.

Bemötandet som gör skillnad

Jag har precis haft ett långt samtal med en person som i vår kommun har som uppgift att samordna olika instanser. Vi som föräldrar kan inte be om den tjänsten utan det måste komma från en annan part. I vårt fall är det LSS (där man kan söka om insatser som avlösarservice och kortidsverksamhet som avlastning) som initierat till mötet, även om det var vi som tog upp behovet av att alla ska få en samlad bild.

Att ha barn med svårigheter som inbegriper behov av stöd på olika sätt innebär att man har en mängd, alltså otalig mängd, olika vård- och skolkontakter. Det är Försäkringskassan för att söka Vårdbidrag (eftersom merarbetet ofta kräver minskad arbetstid och extra kostnader), Habilitering, läkarkontakt, dietistkontakt, LSS, utredningsteam  samt kontakter med lärare, specialpedagog och ofta även rektor på skolan. Om man som i vårt fall har mer än ett barn som har någon form av extra behov så kan man duplicera antalet kontakter. Med tanke på hur hög ärftlighetsfaktorn är när det gäller neuropsykiatriska diagnoser, är det inte ovanligt att också en eller kanske båda föräldrarna har någon form av svårighet som också kräver vårdkontakter.

För något år sen läste jag att det fanns någon siffra för hur många vårdkontakter en familj med barn med npf har. Jag har glömt hur hög den siffran var. Däremot minns jag att jag förra läsårets vårtermin hade i snitt 2,5 möte per vecka, utöver de vanliga utvecklingssamtalen, bvc-besöken och föräldrarmötena. När jag räknade ut det hade jag alltså haft närmare 60 möten gällande mina barn, inom loppet av en termin. Utöver alla möten så tillkommer en hel del telefonsamtal av olika slag. I år har jag jobbat på att minska antalet möten, därav ett samverkande möte för att alla ska få samma information vid samma tillfälle.

Alla möten vi har med människor innebär att vi får någon form av bemötande av den vi möter. Som förälder till ett barn med det osynliga handikapp som autism och adhd faktiskt är finns det några bemötanden som de flesta av oss är väldigt vana med. Och urbota trötta på att få.

  • Men, det fungerar jättebra här, det är väl ändå bra?
  • Så gör mina barn också.
  • Alla barn i den åldern får utbrott.
  • Tror du inte det bara är uppfostran det handlar om?

Nej, det har inte med uppfostran att göra, dessa barn fostras mer än lovligt innan man märker att det faktiskt inte fungerar. Det är därför de till slut får en diagnos (läs Hejlskovs bok Problemskapande beteende eller hans blogg).  Och nej, jag blir inte glad när du säger att det fungerar jättebra hos er. Jag vill bara att du ska lyssna och höra på vad det är vi berättar. Alla barn får utbrott. Det är hur ofta och av vilka anledningar som skiljer dem åt. Aspergermamman har skrivit ett utmärkt inlägg om just detta. Jag ska inte lägga tid på att skriva det som hon redan har skrivit så bra.

Det jag ville skriva om var den där känslan som uppstår då jag får ett bemötande som lugnar mig och som gör att jag får respekt och tilltro till personen jag möter. Vad är det som gör skillnaden?

För mig handlar det om en respekt och om ett lyssnande. Att man släpper prestigen och låter föräldern få beskriva sitt barn så som de verkligen ser barnet. Vi vet att alla barn är unika. Vi vet att alla barn följer någon form av jämn utveckling. Vi behöver inte  få höra hur andra barn gör. Vi behöver få fokus på vårt barn. Bara vårt barn och hur vårt barn ter sig tillsammans med andra barn eller vuxna. Inga jämförelser. Inga förminskningar av problem.

De problem vi föräldrar ser, de ser vi för att vi redan har erfarit hur det blir när barnet inte får den respekt eller det bemötandet som det behöver för att hantera sin vardag tillsammans med kompisar eller personal. Det kan se bra ut i den miljön, men det är för att våra barn många gånger har blivit experter på att dölja det som sker inom dem. Se det som en överlevnadsinstinkt.

”Om ingen ser mig på riktigt, kan ingen heller plocka upp mig om jag faller.”

Att möta en person som lyssnar, som bekräftar det vi berättar och som svarar ”ja, det där är ju jätteviktigt att ta till sig, vad bra att du berättar det” gör en enorm skillnad för att jag som förälder ska känna att mina synpunkter, erfarenheter och kunskaper om mitt barn är viktiga även för den jag pratar med. Vi föräldrar vet att de som jobbar med våra barn ofta har stor erfarenhet av att jobba antingen med barn i vanliga skolan, eller med barn inom habilitering eller specialskola. Vi har stor respekt för den kunskapen och erfarenheten. Men, den som känner vårt barn så mycket som det nu går att känna någon som inte delar med sig av allt, är bara vi, och vi behöver få vara experter på vårt barn. Vi behöver få känna att all den erfarenhet och kompetens som vi genom utbrott, sammanbrott, härdsmältor, framgångar och tillbakagångar har skapat oss genom åren också har ett värde för den som professionellt ska jobba med våra barn.

Det spelar egentligen ingen roll hur många möten vi har med professionella kring våra barn så länge vi får försvara och förklara oss. Det är först när vi får ett bemötande fyllt av respekt och tilltro till vår kunskap som vi också kan börja mötas.

Mötas för att göra skillnad.

 

Hon väcker inga funderingar….

Samarbetet med både pedagoger och rektor skar sig rejält redan i början när vi tog upp vår oro för vår dotters mående. Att vi misstänkte autism eller ADHD och att vi sökte utredning för detta var något som de inte alls stöttade oss i. De delade inte vår oro alls. Om hon bara lärde sig att leda sina kompisar bättre så skulle hon klara sig fint, för i konflikter hamnade hon ofta, både med personal och med kompisar.

Vid ett av mötena med förskolerektor, specialpedagog och personal hade vi därför förberett oss både med ett utdrag om hur det kan se ut för Flickor med Aspergers syndrom, men också med en bok vi ville tipsa om. I all välmening naturligtvis. Vi hade ju själva inte förstått förrän ganska nyligen så det var inte så konstigt om de inte heller visste riktigt vad som var vad. Men att de skulle vilja förstå och att vi skulle samarbeta med vår dotters bästa i fokus var för oss en självklarhet.

Jag hade boken med mig och redan innan jag hade hunnit förklara hur mycket insikt och förståelse boken givit oss som föräldrar kring vår dotters många gånger avvikande beteenden och hur vi kunde hjälpa henne bättre avbröt rektorn mig med att säga:

Men hon väcker inga funderingar!

2fe12000-027b-436c-96bd-709e21043b92_lBoken var Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo.

Om vår dotter nu inte väckte några funderingar kring hur hon var på förskolan om dagarna, kan jag tycka att det faktum att vi satt där på ännu ett möte för att prata om vår dotters mående borde ha väckt nyfikenhet och en och annan fundering. Varför ser vi så olika sidor? Vad är det som gör att de är så påstridiga? Kan det vara något som vi inte ser eller förstår?

Neurobloggarna har tema Samarbete den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om samarbete.