I denna ljuva sommartid…..

När sommarlovet inletts kunde man kanske tro att föräldrar till en flicka med över två års skolfrånvaro skulle haft lite bättre kontroll på läget inför hösten.

Det ligger kanske nära till hands att tänka att skolan och huvudmannen haft rätt gott om tid på sig att reda ut barnets behov på de två år som ändå gått.

Ändå sitter vi här, ännu en sen kväll som går över i natt och i värsta fall tidig morgon och försöker förbereda oss på ett möte som vi egentligen inte vet alls vilken utkomst vi kan förvänta oss. Det kan gå precis hur som helst.

Allt som hamnar över sträcket ‘inte fullständig katastrof’ kommer vara ett bättre utfall än väntat.

Men visst, jag håller med, man ska tänka positivt och utgå ifrån att alla vill väl. Det hade bara varit då oändligt mycket lättare om jag visste att det var det barn vi har hemma som vi ska diskutera insatserna för istället för den stereotypa bilden av en omotiverad hemmasittare där föräldrarna inte skulle anstränga sig för att få flickan till skolan.

Det räcker inte att skolpersonal se en på utsidan glad tjej när hon väl är där. Det måste finnas en glädje inuti också. I hjärtat.

”Jag grät idag mamma, fast utan tårar. Jag grät inuti, så att ingen skulle se.”

Det är lättare att inte hoppas

Hur jobbigt och frustrerande det än har varit i perioder tror jag aldrig att jag varit så här fullständigt slut mentalt som jag är just nu.

Jo, när jag rammade in i bergväggen under julen -15 så var jag nog det, och mer därtill. Fast då fanns det någon som vi var trygga med höll den sköraste av oss under armarna och lotsade henne genom dagarna i skolan. Först då var det möjligt för mig att efter fyra års ständigt ihållande stress och oro, slappna av. Först då visste jag att när hon inte var med mig eller Pappan så fanns det en person som såg allt som gick att se, och som hade respekt för det som inte gick att se hos Henne och som hela tiden balanserade hennes ork och vilja mot utmaningar och påfrestningar.

Först då var det möjligt för mig att falla för att börja återhämta mig. Jag sov, la pussel, sov, Netflixade, sov, la pärlplattor, sov och så småningom började jag ta mig tillbaka, sakta och lite i taget.

När det efter ett år blev klart att hennes resurs stod inför nya utmaningar fick jag höra från personer i vår omgivning att det kan ju blir ännu bättre än innan.  Så hade det såklart kunnat vara. Men, utan insikt i den kamp vi hade fört de fyra åren innan hon fick en egen resurs är det inte möjligt att sätta sig in i hur otroligt svårt det varit att hitta ”rätt” person. Inte heller hur otroligt känsligt det kan vara med förändringar och hur evighetslång tiden kan vara tills Hon vänjer sig vid förändringar.

Ni som bara har följt mig via den här sidan vet förmodligen inte så mycket om vad som hände sen. Jag har haft otroligt svårt att sätta ord på vanmakten och frustrationen när jag varit mitt i det.

Eller egentligen är det kanske inte så svårt, men som förälder till barn i behov av extra mycket särskilt stöd (extraordinära stödinsatser kallas det väl i skollagen), trots att det för ett otränat öga är helt obegripligt hur det kan vara så svårt, är man så otroligt beroende av att hålla relationen till personal och ledning som finns runt ens barn på en rimlig nivå. Så att skriva något här som skulle kunna förvärra ett redan dåligt läge var inte möjligt, hur stort behovet än har varit.

Jag ska inte dra alla detaljer idag heller, men för er som är nya här eller som inte kunnat läsa mellan raderna, så har hon alltså snart varit hemma från skolan i två hela läsår. Utan någon som helst undervisning. I sina svar till Skolinspektionen på vår anmälan har man velat få det att låta så, men Hon har garanterat själv aldrig uppfattat det som att hon fått någon undervisning, eller ens någon lärarkontakt över huvud taget.

När jag ringde lokalmedia pga kommunens kommande sparkrav fick jag samma fråga som vi ofta fått.

Hur löser ni det? Undervisar ni henne själva då?

Nej, vi undervisar henne inte själva. Hon har autism och i hennes värld är allt mycket, eller extremt är nog närmare sanningen, detaljerat och särskiljt i kategorier, allt för att göra världen begriplig.

Lärare undervisar. Resurser hjälper och tolkar. Kompisar är de man leker med och föräldrar är allmänt jobbiga och annoying, förutom när de måste finnas där för att göra världen begriplig för att hålla ihop. Det hjälper inte att en av föräldrarna i den här familjen själv är lärare. Är man inte uttalat Hennes lärare, har man inte heller förtroendet att undervisa henne.

”Det har verkligen varit mycket under lång tid, hur får ni ihop vardagen?”

Före sommarlovet ville man att vi skulle lita på att nu hade man förstått det komplexa i just Hennes behov. Beslut hade tagits att hon skulle få en pedagog som skulle finnas bara för henne. Man sa att det skulle vara en lärare med erfarenhet av att undervisa elever med autism, men man kunde ännu inte säga vem, för det var fortfarande inte klart.

Eftersom vi vet att hon oroar sig för vad som skulle kunna ske fem steg framåt, måste vi alltid ligga sju steg före i vår planering. Annars kan vi inte svara när hon undrar vad som händer i steg nummer tre. Och vi kan inte heller styra om när det visar sig att ett av våra planerade steg inte fungerar. Vi bad därför om en tydlig planering och att få skriftligt på det vi just fått veta på ett möte strax före midsommar.

Det vi fick var en ”försäkran” om att nu skulle det bli bra. Inte en gång. Inte två gånger. Flera gånger var vad vi förväntades lugna oss med.

”Vi har så mycket bättre organisatoriska förutsättningar den här gången.”

Efter flera års erfarenheter av personal som i början av relationen med oss och Henne alltid varit positiva och sagt att hon såklart skulle få vad hon behövde visste vi redan att det inte var så enkelt, innan det visat sig att också de trott att de skulle se något som vi sagt inte skulle synas. Vi hade därför svårt att lita på en process där det inte fanns ens en grov planering klar en vecka innan den planerade återgången, efter ett års frånvaro.

Men vi tvingades att tro att det skulle gå. Vi tvingades att släppa taget och försöka lita till att de hade tagit alla förutsättningar i beaktande. Vad annars hade vi att göra?

När allt började vackla redan någon vecka in i terminen bad vi om en förklaring till vad som hade hänt. En pedagog hade tilldelats uppdraget men fått annan information än vi om vad som gällde. Personlighet, tidigare erfarenhet och kompetens hade man inte heller matchat med elevens behov. Det tillsattes någon som fanns tillgänglig.

Eller, det var säkert goda föresatser till vad som beslutats innan sommaren (jag föredrar att tänka att alla har goda intentioner, utifrån sitt utgångsläge). Men här hade man ändå helt missat att göra en behovsanalys inför den extraordinära insats man ändå beslutat sig för att sätta in. Det kan omöjligt ha varit att man saknade information om elevens behov, inte heller kartläggningar eller intyg från vården. Ändå gjordes här en ordentlig felbedömning.

Vi ifrågasatte och ville veta vad man hade utgått ifrån. Svaret vi fick var att det var detta som gällde, eller så blev det inget alls. Mer eller mindre ville man få det till att vi tackade nej till insatsen och därmed chansen till det stöd som man under våren faktiskt konstaterat att hon behövde för att kunna återgå till skolan. Det var som att vi borde ha varit tacksamma för att man offrat en pedagog till bara en elev. Det fanns nämligen fler elever i kommunen som behövde den kompetens som mitt barn behövde.

För barn med autism, oftare än för barn med ett normalfungerande, är det olika från barn till barn vad som fungerar. Vad ett barn med autism skulle klara kan vara helt fel insats för ett annat. Vet man inte vilken svårighet det är en insats ska kompensera för, är risken överhängande stor att man försätter både sig själv och barnet i en ännu svårare sits än innan.

För oss var det aldrig ett alternativ att gå igång med något, en gång till, som vi inte trodde skulle bli bra. Årens kompromissande har bara gjort allting svårare. Nu vände vi oss istället till huvudmannen och krävde både förklaring och svar på hur de skulle se till att hon fick den skolgång och undervisning skolan är skyldig att ge.

Ännu ett beslut togs togs utan att ta all information i beaktande. Ingen föregående förklaring. Bara ett beslut. En placering i den av kommunens autismgrupper vi under våren fått besked om, från kommunen, inte fanns plats i förrän tidigast till nästa vårtermin.

Det vi varit extremt tydliga med ända sen placering i autismgrupp först togs upp mer än ett år tidigare hade bevisligen aldrig blivit nerskrivet och antecknat. Eller så var det ingen som gjorde den där behovsanalysen som kan vara bra att göra innan.

”För att ett skolbyte ens ska vara möjligt krävs en övergång och en inskolningsprocess som planeras och pågår under minst ett läsår. Risken är stor att hon slutar vilja gå i skolan helt annars!”

På mindre än en månad från terminsstart, efter att ha längtat efter att få börja i skolan igen, tillsammans med sina kompisar och med hjälp av en pedagog som skulle kunna ge henne undervisning på det sätt hon behövde, tvingades vi ge henne beskedet att hon nu skulle gå i en annan skola.

Och för att inte förstöra chansen att det på sikt skulle bli bra tvingades vi dessutom framföra det som något bra… Något hon skulle bli glad över.

Reaktionerna på det ligger fortfarande nära i både tid och känslor. Vi är också lite för långt ifrån en lösning för att jag ska kunna sätta ord på det här. Men för att knyta ihop till tröttheten jag började med så har jag i snart två år haft minst ett barn hemma på heltid. Det har planerats för återgång på återgång och jag har tänkt att snart blir det lättare, snart kommer hon igång igen. Snart blir det lättare och jag kan få tid för återhämtning igen. Gång på gång på gång.

I två år har jag stått ut och orkat, bara lite till, för snart, efter sommaren – efter höstlovet – efter jullovet – efter sportlovet – efter sommarlovet, då blir det bra.

Man säger att förutsättningarna finns.
Man säger att vi ska lita på att det kommer bli bra.
Man säger att vi måste förstå att personalen behöver tid att lära sig och kommer att göra fel ibland.
Man säger, vi gör det här tillsammans.

 

Ändå är det fortfarande jag och pappan, varje gång, som står själva och plockar upp spillrorna och försöker limma ihop det som är kvar av den flicka som en gång var så sprudlande och intensiv och alltid ville hitta på något. Aldrig vara stilla. Alltid hade något på gång.

Det tär på så mycket i själen och livet så det går inte att ge en rättvis beskrivning på frågan om hur vi får vardagen att gå ihop.

Man låter allt som går att låta vara, vara. Man gör bara det absolut viktigaste.

Jag har nu nått fram till ett läge där jag inte längre orkar tro på att det blir bra. Ett läge där det är lättare att inte hoppas för att slippa bli besviken, ännu en gång. Hur många gånger ska man behöva se sitt barn bli besviken över att inte hon får det hon behöver, bara för att hennes behov inte ser ut som de flesta andras?

Jag orkar helt enkelt inte hoppas längre. Inte en enda gång till orkar jag starta från där vi är just nu om inte allt det som har varit får vara en del i nuet.

Inte för att jag älskar att älta.

Enbart för att allt det som har varit har skadat oss så mycket så det behöver få vara en del av nuet för att kunna läka.

Det var faktiskt aldrig vår plan att hon skulle ha autism

 

Med några minuter till godo rullar jag in på parkeringen till sonens skola. Trots att jag vet hur glad han blir när jag kommer och att det bara är han och jag idag tar orken slut. Kroppen tar mig inte ur bilen. Jag blir sittande. Vill gråta. Vill åka hem och stänga dörren om mig och bara få vara ifred. En enda kväll i veckan då jag på riktigt får vara ledig. Jag orkar inte täcka upp allt det han går miste om alla andra dagar. Inte just ikväll.

Som vanligt när hon ska till skolan ringde den första klockan halv sex. Jag förhandlar med mina ögonlock om det kanske ändå finns tid att ligga kvar. Det är flera timmar innan skolan börjar. Men, missar jag första anhalten kvart i sex blir det fel hela vägen.

Med bara några få timmars sömn i kroppen, eftersom alla kvällar när barnen somnat går åt till att planera veckan och uppdatera barnens egna schemaappar, masar jag mig ur sängen. Drar på mig morgonrocken, gör i ordning hennes medicin och sätter mig på sängkanten. Senast sex behöver hon ta den för att vi ska lyckas hålla det noggrant utarbetade schemat utan större låsningar och utbrott. Helst ska vi också vara i tid. Det ingår i mitt föräldraansvar att se till att hon är i tid.

När hon och jag pratar om morgonrutinerna innan hon ska somna säger hon alltid att det inte räcker med den tiden hon har. Hon vill ha mer än två timmar på sig.

– Mamma du får väcka mig tidigare. Du får väcka mig klockan fem. Det är så stressigt på morgonen. Det är så mycket som ska göras.

Min smärtgräns går ändå nånstans vid halv sex, men jag vet att jag behövt revidera hennes morgonschema många gånger tidigare för att få det att gå ihop. Förmodligen får jag göra det även i hösten. Men än så länge får det räcka med två och en halv timme för att få henne klar.

Det tar en kvart innan jag lyckats få henne att lyfta på huvudet, ta emot skeden med medicinen som ska hjälpa henne att fokusera – långt ifrån tillräckligt, men i alla fall bättre än om hon vore utan – och ta tuggummit som är belöningen för att hon ska ta den. Utan att öppna ögonen lägger hon ner huvudet igen och somnar om.

Det tog ungefär ett halvår innan jag fick bara den lilla detaljen att fungera.

Beroende på hur ogärna hon vill upp har jag därefter ungefär tjugo minuter på mig att sätta på mig egna kläder och ställa fram hennes frukost innan jag ska gå in till henne igen. Den här gången för att kliva upp och komma till matbordet. Fast matbord är det ju inte när det är frukost, som hon själv säger. Då är det ett frukostbord.

Så, jag lockar och pockar och försöker hela tiden hitta på nya saker varje dag som kan få henne att vilja komma ur sängen just den här gången.

Är det något jag vet att hon tycker om som hon ska göra underlättar det. Eller förresten, är det något sånt som ska hända är hon alltid uppe först av alla. Alla andra dagar, vilket faktiskt är den stora majoriteten dagar, så är hon svårväckt. Hon vill helt enkelt inte. Eller så är hon för trött. Eftersom gårdagen bjöd på, en helt vanlig skoldag.

När vi väl sitter vid köksbordet tar det ungefär fyrtiofem till femtio minuter innan vi är klara. Den första stunden funkar det att jag tar jag fram det jag ska äta. Det är den stunden då jag väntar på att effekten från medicinen ska slå in och hon kan börja äta. Sen behöver jag sitta intill och hjälpa till. Ofta genom att stoppa skeden i munnen eller hålla fram glaset så att hon dricker. Hon gör allting i en viss förutbestämd ordning. Att rucka på den rubbar alla cirklar för vad som är en fungerande morgon.

Det gäller alltså att jag inte gör fel när jag ska få henne att sätta benen över sängkanten och komma till bordet. Går det fel där, blir hela schemat förskjutet.

Efter frukost har hon bestämt att det är en bra ordning att sätta på kläder. Efter ytterligare motivationsarbete från min sida förflyttar vi oss in till hennes rum. Där hjälper jag henne att välja kläder. Ett plagg i taget. Jag håller upp två. Hon väljer. Jag lägger det hon vill ha på elementet så kläderna inte ska vara kalla när hon får dem mot huden.

Sen hjälper jag henne av med nattlinne, sätter på ett plagg i taget, i samma förutbestämda ordning som alltid. Går något fel och jag inte har det där tålamodet som krävs, eller då när Pappan och Lillebror är klara att åka precis när det är dags för oss att få på henne kläder, då havererar det mesta. För då ska de prata med varandra, säga hejdå, berätta allt det där de inte berättar för varandra andra stunder. Och så blir allt försenat. Igen.

För att slippa den krocken har Maken och jag lagt upp våra separata morgonscheman med varsitt barn lite så där lagom växelvis så att han och Lillebror ska bli klara och åka innan jag och dottern ska till sovrummet. Det går alltid lättare att säga hejdå när hon sitter vid matbordet. Förlåt, frukostbordet menar jag förstås.

Efter påklädning är det dags för morgontoaletten. Efter att jag borstat hennes tänder, i sängen, och hon sugit på tandborsten och vi gjort en high-five.

Det är sen, efter allt det andra, som det riktigt trickiga sätter in. Det är då hon slutligen ska bli klar för att gå. Väskan ska packas. Vad ska hon ha med sig idag? Vad kommer de säga om jag har det här djuret med mig idag? Mamma har sagt att jag inte får ha snuttefilten i skolan, men om jag har den på fritids då? Jag måste ha de här pennorna med mig också. Jag hade tio smådjur med mig i förra veckan, då får jag ha det idag med. Måste vi gå till skolan mamma?

Att jag förklarar att väskan är full har ingen betydelse. Att jag säger att hon får bära väskan själv om hon ska ha fler saker med sig vore att säga att det är hennes fel att hon har ångest över att lämnas i skolan utan trygghet och tydlighet.

Tyngden på väskan är en måttstock på den osäkerhet hon känner. Ju fler saker, desto mer osäkerhet.

Jag prisar varje dag det är tillräckligt varmt så vi åtminstone slipper jackor, vinterkläder, kängor eller stövlar. Eftersom alla former av valsituationer och förändringar skapar osäkerhet och ångest.

Till slut kommer vi ut. Jag låser dörren. Hon ser sig oroligt om för att veta att ingen katt är i närheten när vi ska gå. Hon tar mig i handen, rätt hand, efter att hon än en gång sett till att djuren i väskan får ett lufthål i dragkedjan.

Tio över åtta är hon slutligen på plats inne i sitt klassrum. Mitt kaffe har jag med mig i en termosmugg, eftersom det inte finns tid för mig att dricka kaffe i det körschema som måste flyta för att hon ska bli klar. Höjer jag rösten bara en liten aning sänker jag hela skeppet. Hon kan nämligen inte avgöra skillnaden mellan om jag är arg eller om jag bara är bestämd.

Efter sex timmar i skolan är både hon och jag trötta. Då har hon som bara med möda lyckas ta sig mellan matbordet, nej frukostbordet var det, och sovrummet – hennes sovrum – om det är för otydligt vad hon ska göra, tagit sig igenom instruktioner på lektioner, övergångar mellan lektion och rast, ätit en hårdbrödssmörgås till lunch eftersom hon fortfarande inte vill äta den pannkaka hon tröttnade på i våras – mitt i ett skiftbyte mellan de personer som ska finnas som hennes stöd – och haft idrott med ombyte både före och efter.

Idag gick det ändå ganska bra tror jag, men så fanns jag i närheten hela tiden också. Jag är hennes syrgas och förstärkare. Den som säger det hon bara kan säga till mig. Inte för att hon är blyg. För att hon har autism och ibland inte kan prata alls, ens med mig.

En timme efter att skolan slutade har jag haft ett samtal med personalen på kortis om hur detaljerat vi behöver tänka nu för att stötta upp den otrygghet och ångest som skolstarten skapat. Sen vinkar jag av henne i dörren. På samma sätt som alltid.

Kortis lyssnar och tar till sig. Svarar aldrig här går allting bra eller vi får testa och se hur det går först. De frågar hur hon mår och vad som är speciellt just nu. Vill veta hur de kan göra för att hon ska ha det så bra som möjligt. Kortis är en plats där mina erfarenheter och kunskaper om mitt barn räknas.

Dygnet som hon är där varje vecka är de enda timmar jag kan känna mig riktigt ledig. Där vet jag att hon är omhändertagen. Att någon har koll på hur hon mår. Som känner hennes signaler och som vet hur de ska fånga upp henne när hon faller.

När jag kommer till Lillebrors skola har jag några minuter till godo. Jag kollar av mejlen. Det har kommit ett protokoll från senaste mötet på skolan. Pulsen går upp. Jag minns mötet. Det var inget bra möte. Jag blev arg. Arg och så evinnerligt trött på att hela tiden bemötas av att förskolor och skolor ska testa och se. Det fungerar kanske bättre nu. Vi tror det blir bra så här. 

På mötet förklarade jag, att oavsett vilken tid hon kommer behöver hon få samma mottagande varje morgon. Hon behöver det för att det skapar trygghet och kontinuitet och gör det helt enkelt lättare för henne att ta sig dit. Istället för att fråga hur ett sånt mottagande behöver se ut, vilket kanske hade varit på sin plats om man fokuserat på hennes trygghet, svarade rektorn att det skulle underlätta för personalen om hon är där i tid.

Jag önskar jag svarat att det hade underlättat enormt både för mig och min dotter om skolan kunde kompensera för de brister hennes funktionsnedsättning faktiskt innebär, istället för att hon ska underlätta för personalen.

Jag undrade nog mest bara vad rektorn menade.

Ja, hur gör ni för att vara här i tid? Hon ska ju faktiskt vara här tio över åtta.

Ja, vad gör jag för att ta mitt föräldraansvar på allvar och se till att hon kommer i tid? Läs inlägget från början. Gå tillbaka till gå.

Jag hade kunnat förstå om det var Habiliteringen som hade frågat. För de är där för oss. De finns till för att göra det så bra som möjligt för min dotter. De bestämmer inte bara vad som ska gälla för att det ska underlätta för dem. De tar reda på vad min dotter behöver och hjälper henne utifrån det.

Eller om det hade varit kortispersonalen. De hade frågat för att få veta hur de skulle göra för att hjälpa henne tillrätta i sånt som är svårt. Och för att hon ska få det så lika som möjligt i alla miljöer. För att de förstår att oavsett vad de ser hos dem är det viktigt att barnet får det som de mår bra av. De finns till för oss och för vår dotter.

När rektorn frågade var det mer utifrån om jag verkligen ansträngde mig tillräckligt. Fanns det kanske inte något annat jag kunde göra för att vara där i tid?

Tills jag läste protokollet fanns det ändå en möjlighet att jag tolkat allting fel. Det är lätt att göra det i stridens hetta. Rektor kanske ändå bara ville veta hur vi gjorde för att hjälpa. Men så kom protokollet.

”Skolan uppmanar föräldrarna att försöka komma i tid till första lektionen eftersom det underlättar för personalen.”

Ingenting om hur skolan ska underlätta för vår dotter. Vi ska underlätta för skolan. Det är som om vi kunde planera hur och när hennes låsningar och ångestattacker ska sätta in. Om det ändå hade varit så enkelt så att det räckte med att vi försökte bara lite till.

Det var faktiskt aldrig vår plan att hon skulle ha autism.

Med stor ansträngning och pulsen bultande öppnar jag bildörren och går upp mot skolgården. Mitt i ett åk i rutschkanan får han syn på mig. Han som värmer mitt hjärta. Som får mig att skratta och som gör att allt det där jobbiga för korta stunder känns lite längre bort.

Han klättrar upp för kanan och ser på mig stolt.
– Titta, jag tränar mina muskler. Jag har stora muskler här.

Tårarna är nära. Jag kramar honom länge. Han undrar var Storasyster är. Jag svarar att hon är på kortis och han pustar lättat ut. Åh all denna lättnad och samtidigt denna skam.

***

Vill du dela till flera går det naturligtvis jättebra.

”Jag gråter över hela mitt liv” – Tema gemenskap

För några år sedan, när vi funderade mycket och undrade hur vår flicka egentligen mådde, när vi sökte utredning och när vi kämpade med oförstående personal på förskolan, fick vi ofta kommentarer från personer i vår omgivning.

Det vanligaste vi fick höra, och som jag upplever att de flesta föräldrar får stångas med, var att andra i all välmening sa ”så gör mina barn med” eller ”alla barn är trotsiga och får utbrott över småsaker”. Så här i efterhand kan jag förstå att det mest var av välvilja eller för att man inte förstod bättre. Det hjälpte oss dock inte framåt. Det ställde oss bara ännu mer i skuggan av alla ”lyckade” föräldrar som inte verkade ha några bekymmer med att vara spontana och flexibla och som inte heller tyckte att det var särskilt jobbigt att ha barn i trotsåldern. Vi som redan hade ifrågasatt oss själva som föräldrar sen hon var liten fick ytterligare skäl att slå ner på oss själva. Kanske var det oss det var fel på i alla fall.

För, hur det än är, lika lite som en annan förälder kan sätta sig in i hur det är att ha ett barn med svårigheter med impulskontroll, hyperaktivitet, omställningar, känsligheten för mat, sömn och kläder mm, kan en förälder till ett sådant barn sätta sig in i hur det är i en familj med barn som fungerar enligt normen (med sina avsteg).

Det går inte att veta hur det är i en ”vanlig” familj heller. Det går inte att veta vad andra barn får utbrott över, det går inte att veta hur det kan vara i en familj där en lugn period mellan trotsperioderna kan pågå i flera månader i sträck där barnet mestadels mår bra. Det går inte att veta vad som oroar en normalutvecklad flicka som inte lider av ångest och depressioner. Vad finns i hennes tankar när hon är ledsen?

Kanske är det helt normalt att mitt barn storgråter i över en timme i sin säng och på något sätt mellan tårarna lyckas verbalisera ”jag gråter över hela mitt liv, över alla dagar sedan jag föddes, för allt blir bara fel” när det som utlöste affekten var att jag skar en kaka på fel sätt.

Kanske är det sånt alla föräldrar till flickor får ta hand om och kanske är det bara jag som oroar mig mer än nödvändigt.

Att finna gemenskap med familjer i liknande situation ger oss chansen och möjligheten att förstå vad som är normalt och mindre normalt. Det hjälper både oss och flickan att slappna av. Ibland så till den grad att hon får just ett timmeslångt utbrott av en felskuren kaka.

Neurobloggarna har tema Gemenskap den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om det.