Julkalender inlägg 15 – Böcker för barn

 

Två inlägg till med boktips. Nu med en lite mer sammanfattande karaktär.

För oss var det självklart att redan tidigt prata med både flickan själv men senare också med hennes lillebror om att hon har autism och ADHD. Vi ville sätta ord på det där som så tydligt var annorlunda än för andra så att hon själv skulle få en förståelse. Vi visste ju redan att hon noterat att andra klarade saker som hon inte gjorde. För oss var det viktigt att hon skulle förstå att det fanns ett skäl till att det var så, att det inte bara handlade om att hon var dum, vilket hon ju verkligen inte var.

Lillebror var bara tre när diagnoserna ställdes så med honom tog det lite längre tid innan vi satte ord på det, men så fort vi märkte att frågorna började komma hos honom om varför hon fick och inte han, varför det hela tiden blev bråk, varför hon aldrig gav sig, varför det alltid var hennes vilja som kom först, så började vi prata om att det är autismen som gör si och det är ADHD:n som går så.

Inte för att använda diagnoser som en ursäkt för att få bete sig hur som helst utan för att ge honom begripliga förklaringar till varför hon inte kunnat bättre i vissa lägen.

Vi har hela tiden lagt det på en nivå som de har klarat av, vilket förstås inte är helt lätt att få till.

En stor källa till att förklara för barnen, både om vad autism och ADHD är samt att hon inte är ensam om att ha det, har varit att läsa böcker. Jag har valt ut två som jag tycker har fungerat bäst för oss. Det finns fler. Sök på nätet eller fråga på biblioteket.

Abbe 8 år och 43 dagar, en bok om Aspergers syndrom av Kicki Polleryd tycker jag ger en mycket positiv och bra beskrivning av vad Aspergers kan vara. Den vänder på svårigheterna så man får förstå hur de gjort för att hjälpa Abbe istället för att det är han som inte kan.

Vi har läst den flera gånger och flickan själv har också tillåtit mig att låta vissa hjälppersoner läsa den som en ingång till att förstå lite om vem hon är.

En gång vid en rejäl låsning med en kompis som hälsade på minns jag att jag fick tillåtelse att läsa den högt för kompisen medan hon fortsatt satt låst i sitt rum för att något inte var som hon sett framför sig. Jag behövde en nyckel som kunde öppna upp situationen. Efter en liten stund kom hon, satte sig hos oss i soffan och en liten bit in i boken lekte dem för fullt, med en ny förståelse för varandra. Eller mest kompisen för henne antagligen.

Coolt med ADHD av Malin Rocca Ahlgren är en annan som varit bra. Den handlar om en flicka som fortfarande är lite äldre än vad min dotter är, så hon har nog ännu lite svårt att relatera till Alice. Det är en kapitelbok som jag tror passar bra från det att de är kanske nio tio år och uppåt, men allt är förstås beroende på barn.

Det kommer fler böcker för barn hela tiden vilket är mycket positivt tycker jag. Barn behöver karaktärer att känna igen sig i, men ibland kan det också vara det bästa sättet att beskriva ett barn inför sina kompisar på förskolan eller skolan.

Det jag saknar är en bok som beskriver dualiteten det innebär att ha både autism och ADHD. Hur svårigheter och förmågor i de olika funktionsnedsättningarna ofta krockar med varandra.

Eftersom det de facto är mer vanligt än man tror med överlappande diagnoser – det finns en bok om det här – vore det nog välkommet.

I morgon kommer ett inlägg där jag samlar några av hjälpmedelsböckerna som syns på bilden i det första inlägget.

Julkalender – Inlägg 8, Barn som väcker funderingar

Barn som väcker funderingar av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo

Det här var nog en av de första böcker jag läste på min resa i att förstå mer om autism och om min dotter. Först läste jag den rakt igenom. Sen läste jag den igen. Sen slog jag upp avsnitten som gav mig extra mycket och läste dem igen. Sen funderade jag över vad jag kunde använda i just min situation med min dotter.

Efter en flytt och Lillebrors start på en ny förskola noterade jag snabbt att personalen där var mycket intresserade av tydliggörande pedagogik. De gillade att använda saker som förenklade och förtydligade för barnen, oavsett svårigheter inom npf eller inte.

På ett föräldramöte, tror jag det var, pratades det om att det var hög ljudnivå när de var inne på förskolan. Det var inte så lätt för barnen att hålla nere ljudnivån inomhus. Jag tipsade om den här boken och bara några dagar senare satt det uppe flera skalor som blev till visuella verktyg för barnen att förstå vilken ljudvolym som var acceptabel vid olika tillfällen.

Skala som hjälp för att prata om ljudnivå

Jag önskar att fler förskolor och skolor hade den inställning som vi upplevde där.

Det som är nödvändigt för några få är också bra för de flesta andra.

Boken ger inte bara en tydlig bild av vad autism och ADHD är. Den beskriver också olika barns olika beteenden. Vad det kan bero på att ett barn inte klarar att sitta stilla på samlingen och vad man kan göra för att underlätta för barnet.

Den ger tydliga och lättförståeliga beskrivningar av barn som inom förskolan ofta väcker funderingar. Barn med utåtagerande beteende, barn med motoriksvårigheter, svårigheter att kommunicera och barn som har svårt att vara stilla.

Den tar upp att samma beteende hos olika barn kan ha olika orsaker. Att man behöver titta under ytan för att förstå ett barns beteende. Mot slutet av boken är det också ett kapitel med handfasta och praktiska tips.

För egen del var det väldigt mycket som blev tydligt kring min dotters beteenden när jag läste boken, trots att hon ännu inte blivit utredd och jag visste att hon skulle få både diagnosen autistiskt syndrom och ADHD.

Boken gav mig en fantastisk ingång till varför det blev som det blev och hur jag kunde göra för att hjälpa henne. Trots att jag bara var förälder och inte såg mitt barn i förskolemiljön.

Även om boken främst är skriven till pedagoger inom förskolan tänker jag att en hel del pedagoger i de yngre årskurserna i skolan samt föräldrar och anhöriga kan ha nytta av boken.

Förskolan min dotter gick på den här tiden var av den sorten som tyckte att de visste bäst själva. Vi skulle låta dem sköta sitt jobb. Vi fick höra att de aldrig tidigare varit med om att föräldrar påtalat oro om sitt barn.

Det brukar alltid vara vi som får påtala oro till föräldrar.

Det var tydligen skäl nog, som jag och min man uppfattade det, att anse att vår dotter inte alls hade de svårigheter vi försökte förmedla. För de såg inte det vi försökte förklara. Och vad de inte såg, det kunde inte finnas.

Trots vanmakten vi upplevde av att inte bli lyssnade på försökte vi ändå någonstans tro att det handlade om att de inte visste det vi visste. För det var väl klart att de ville hjälpa? Vi insåg att de hade en annan bild av henne än vi och det var ju faktiskt inte så länge sen som vi själva faktiskt tänkt precis så som de gjorde.

Att hon mest bara var viljestark och envis. Om hon bara lär sig att….

I ännu ett försök att nå fram för att vi skulle kunna samarbeta för att hon skulle börja vilja gå till förskolan igen, gjorde jag en ansats på ett möte för att rekommendera personalen att läsa den bok som hjälpt oss så mycket.

Tyvärr var rektorn inte mottaglig på den punkten alls. Jag hann inte ens säga boktiteln till slut innan hon högg av.

Hon väcker inga funderingar.

End of discussion. Hon var rektor och visste hur det låg till och det fick vi bara finna oss i.

Jag hade förståelse för att personalen inte såg de tecken, signaler och symptom på autism som vi föräldrar såg. Jag kunde också förstå att min dotters beteende i förskolemiljön på den tiden antagligen inte skapade så mycket funderingar hos personalen. Vi såg ju själva hur hon förändrades när vi kom innanför grindarna. Hur hon drog på sig en mask för att visa en annan, förväntad, sida av sig själv.

Det som var så mycket svårare att förstå, och som jag forfarande inte har lyckats förlika mig med, var hur hon kunde vara så snabb att avfärda oss. Hur kunde hon vara så säker på att hon hade rätt?

Det faktum att vi var så oense, var det inte skäl nog till att väcka funderingar?

*

Med tanke på att rektorns kommentar ”hon väcker inga funderingar” var upprinnelsen till att jag sedan började skriva på boken med samma arbetsnamn, så funderar jag ibland på att hur jag ska återkoppla. Vi var inte kvar där när diagnoserna till slut ställdes och på något sätt skulle det kännas bra att få förklara hur det verkligen låg till med diagnoser, svårigheter och behov.

Kanske skickar jag en bok när den är klar. Kanske låter jag bli.

*

Här kan du köpa ditt eget exemplar av Barn som väcker funderingar. Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling. Det är en ny uppdaterad utgåva som kom ut 2015. Jag är sugen på att köpa den, bara för att få de nya avsnitten.

Flickan man inte ser får egen julkalender

En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.
En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.

Jag fick en lysande idé i eftermiddags. Åtminstone tyckte jag det först.

En julkalender. På bloggen. Publicera ett inlägg varje dag fram till jul. Det kunde bli ett sätt att komma igång och skriva igen efter en lite… hur ska jag uttrycka mig nu… en lite… utmanande höst.

Och så tänkte jag lite till. Vad ska jag skriva om då? Ska jag publicera små utdrag av mitt manus som jag skulle ha redigerat under hösten? Nej, det behöver jag nog jobba med lite mer först.

Jag kan skriva om vägen fram till att vi är där vi är idag? Nä, det behöver vara lite korta inlägg, både för att jag ska hinna skriva och för att läsare ska hinna och orka läsa. Ja, en bokrecension om dagen, det blir bra. Böcker som jag gillar och har läst om autism, adhd, specialpedagogiska tips mm. Jag är ju ändå på väg att skriva boktips. Fast, jag har ju faktiskt inte läst alla i bokhögen än och skulle jag verkligen hinna skriva om tjugofyra böcker fram tills jul? Sannolikt inte.

Det är väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa undan de där roliga idéerna. Trots att de faktiskt är både roliga och lockande.

Till slut gav jag upp och tänkte att det nog inte var någon bra idé ändå. Det är ändå den fjärde december redan. Redan försenad liksom.

Ännu ett bra skäl till att låta bli.

Något har ändå fått mig att komma på nya tankar och idéer. Hela tiden. Snacka om att ha olika små figurer på varsin axel (om jag nu varit en person som kunnat föreställa sig de där små olika varelserna) som säger olika saker.

Spela roll om du är sen. Första ljuset tände du inte förrän fyra dagar för sent. Då kan du lika gärna börja med en julkalender den fjärde.

Det är väl bara att gilla läget. Någon kraft inom mig vill att jag ska skriva ett inlägg om dagen fram till jul.

Den sidan av mig som vill ha struktur och ordning anser det viktigt med ett tema. Den sidan kom upp med idén att skriva ett inlägg om dagen om hur man skapar en fungerande morgonrutin. Eller kvällsrutin. Eller hur man arbetar in ett schema över huvud taget. I 24 delar.

Jag är säker på att jag skulle kunna fylla minst två julkalendrar på det temat. Möjligen skulle det bli lite tjatigt. Eller så skulle det bli en hit.

Förmodligen skulle jag inte hinna med. Jag skulle nämligen vilja ta fram bilder på saker som jag har gjort. Det skulle ta mer tid än jag har i mitt schema.

Den sidan som vill berätta om vägen fram till idag insåg att en julkalender ska vara lite positiv och hoppingivande, samtidigt som den ska innehålla spänning och dramatik. Det sista har jag gott om.

Även om det just nu finns delar som är positiva och hoppingivande är allting alldeles för skört för att jag ska kunna vila i det eller måla upp en positiv bild av det. Hur gärna jag än skulle vilja.

Dessutom är jag alldeles för oförberedd och ostrukturerad för att kunna hålla en röd tråd under tjugofyra dagar fram till jul.

Eller, okej då. Tjugo dagar.

Ni får helt enkelt hålla till godo med vad som bjuds och ta det som det kommer. Förmodligen blir det en salig blandning av bildstöd, hur vi jobbat under hösten, förberedelser, lucior, tomtar och pepparkaksbak. Scheman, förskolor, skolor, strategier och så kanske en och annan bokrecension.

Ambitionen är en julkalender med 24 inlägg. Eftersom jag började några dagar sent blir det lite tätare i början för att sen bli ett inlägg om dagen.

En annorlunda vardag ger en annorlunda julkalender.

Den där tiden på året

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp treåring plötsligt sov sig igenom tre veckor innan hon åter började prata om att vilja gå till dagis igen. Ingen sjukdom. Bara trött. Oöverkomligt trött.

Våren var den där tiden på året då hon knappt var fyra och vi inte fick upp henne på morgonen. Vi satte oss i sängen med henne i knät och matade henne halvt sovande med yoghurt för att hon alls skulle vakna.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp femåring efter en måndag på dagis sa ”jag önskar det vore lördag i morgon så jag får vila.” Då när det tog två timmar bara att få i frukost, klä på kläder och komma ut genom dörren, för att hon verkligen inte ville till dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sexåring, efter fem månader med en personlig resurs som enbart jobbade med henne och ibland ett barn till (eftersom det var allt hon klarade av efter höstens utmattning), till slut orkade vara hela fem timmar i sträck på dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sjuåring, i förskoleklass, själv sa ”det borde finnas lärare som kommer hem till barnen och lär dem istället, så de slipper vara i skolan.” Den där tiden på året då vi stred för att få personalen att förstå att det fanns saker hos henne som de inte såg.

Våren är den där tiden på året då barn som mitt fått kämpa mer än rimligt ett helt läsår i en skola som säger sig vara inkluderande, men där inkluderingstänket bara sträcker sig så långt som till att hissen når till våning tre fast huset har tio våningar. Eller som att ett barn med behov av glasögon med styrka -5 bara ges glasögon med styrka -2. Resterande är upp till barnet själv att skärpa blicken, anpassa sig, eller rent av misslyckas, bara för att uppgifter och krav ställs på en annan nivå än vad barnets funktionsnedsättning tillåter.

Våren är den där tiden på året då föräldrar till barn som mitt, trots att man på läsårets alla otaliga möten kunnat konstatera vad barnet faktiskt behöver och mår bra av, ställs inför att barnets svårigheter kanske ändå inte existerar till hösten. För efter sommaren är det nytt läsår och då kanske inte pengarna längre räcker till att ge det stöd som varit otillräckligt redan pågående läsår. Tiden på året man som förälder till ett barn som mitt ånyo får förklara att autism och ADHD är funktionsnedsättningar som inte växer bort. Det är det särskilda stödet som avgör om barnet ska lyckas eller ej.

Det är den tiden på året då barn som mitt, på grund av extrem trötthet efter ett långt påfrestande läsår, är i extra stort behov av tydlighet, struktur, förberedelser och ramar för att stå ut också de där sista veckorna fram till sommarlovets vila.

Det är den tiden på året som skolan firar med extra många festliga och schemabrytande aktiviteter.

Själv vill jag helst bara gå i idé med mitt barn och skicka skolplikten någonstans där värmen är betydligt hetare än den svenska sommaren någonsin kommer vara.