Min andra dotter som nu kanske någon ser – gästinlägg

Gästinlägg:

Min andra dotter som nu kanske någon ser

Förra sommaren startade äntligen din npf utredning,
fast många inte såg någon anledning.
Din mamma och jag trodde att äntligen skulle någon se dig,
och upptäcka att du inte är en helt vanlig tjej.
Fast det i skolan ser så ut,
när du kommer hem slår du bakut.

Utredningen började en onsdag,
hoppet släcktes redan nästa dag.
Skolan vill inte att vi gör någon observation,
dem tycker det räcker med att ge information.
Trots att vi slitit och kämpat jag och din mor,
tjatat och krigat med näbbar och klor.
När utredningen var klar,
sa psykologen att nu är det dags för er att bruka allvar.

Vi ansåg att utredningen var bristfällig,
BUP sa att ilskan bara är tillfällig.
Vi kan inte sätta någon diagnos när skolan inget ser,
nu är det nog ni som istället får skärpa er.
Inte låta henne få som hon vill,
bara genom att hon tjatar lite till.

Att hela tiden få kämpa och slåss,
det tar hårt men vi ger aldrig oss.
Vi krävde en komplettering,
dem fattade först ingenting.
Men vi fortsatte att stå på,
till slut fick vi träffa inte bara en psykolog utan två.

Vi kom dit pålästa och ville ha en ny utredning,
när det gäller flickor har ni nämligen missat en massa forskning.
Att pojkar syns mer än flickor,
och att våra tjejer knyter sina händer i sina fickor.
Att dem i skolan bara nickar och ler,
när dem egentligen inte orkar mer.

Idag fick vi efter många besök återgivning av en psykolog,
och till vår häpnad hade vi faktiskt en dialog.
Under utredningen hade dem sett flera svårigheter,
tillräckligt för att nå flera kriterier.
Vi fick äntligen gehör,
vi mötte några som gjort utredningen som man bör.

Du har nu fått dina adhd och autismdiagnoser,
efter många skrik och flera psykoser.
Vi fick äntligen höra att vi gjort rätt,
att vi inte alls uppfostrat dig på fel sätt.
Att du har fått med dig något medfött,
att vi inte behandlat dig för slött.

Dina svårigheter kommer att bestå,
men nu kommer kanske hjälpen gå att nå.
Vi kommer fortsätta kämpa, slåss och för dig ber,
att nu äntligen är det några fler som dig ser.

/Per Gustavsson

Titta på Kunskapskanalen på lördag 26-27 januari med start kl 9

Nu på lördag och söndag kan du se alla föreläsningarna från Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i höstas, direkt på Kunskapskanalen.

Missa inte den chansen!

Programtablå lördag 26 januari

  • 9:00 – Börja lördagen med min föreläsning Flickan ingen ser – ett föräldraperspektiv
  • 9:45 – Svenny Kopp med Flickor med autism del 1
  • 10:50 – Svenny Kopp fortsätter med del 2
  • 11:45 – Gunilla Westman Andersson med Att ta på sig rätt glasögon
  • 12:25 – Carmela Miniscalco med Skillnader i språkförmåga mellan flickor och pojkar med autism
  • 13:10 – Sara Bernmark med Att studera med asperger och ADD – ett inifrånperspektiv
  • 13:30 – Karin Flyckt med Vad säger Socialstyrelsen
  • 14:05 – Lina Liman med Konsten att fejka arabiska

Programtablå söndag 27 januari

  • 9:00 – Anna PG med Ett A-barns betraktelser
  • 9:20 – Marita Falkmer med Omringad av lejon, del 1
  • 10:30 – Marita Falkmer fortsätter med del 2

Av någon anledning har de valt att inte sända dem i konferensens ursprungliga ordning. I konferensprogrammet här nedan kan du i alla fall se en kort beskrivning av varje föreläsning.

Jag önskar er en lärorik helg med många viktiga budskap för alla de som jobbar eller möter flickor i sitt yrke eller vardagsliv. De flesta av oss med andra ord.

Dela gärna inlägget så att fler vet hur de ska planera sin tid i helgen.

 

 

Föreläsningen Flickan ingen ser, ett föräldraperspektiv, finns nu på UR Skola

Idag ligger den ute för allmänheten att titta på. Min föreläsning om våra erfarenheter som föräldrar till en flicka med autism. Ja, inte bara min föreläsning förstås, de andra som föreläste på Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i Linköping 29-30 okt finns ju också där.

Se den, och se alla de andra föreläsningarna från konferensen också, och dela med dig av dem till alla som möter flickor i sina arbeten eller familjer.

 

Direktlänk till min föreläsning: Flickan ingen ser, ett föräldraperspektiv

Länk till alla föreläsningarna finns här: UR Skola under UR Samtiden – Flickor och kvinnor med autism.

 

 

Vem avgör om en person är i behov av stöd?

Ännu en bloggartikel som förklarar så väl hur jag upplever det.

Kajsa Igelström är hjärnforskare med egen autismdiagnos och har ganska nyligen flyttat tillbaka till Sverige för att forska vid Linköpings Universitet. Forskningen är inriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

I den här bloggposten funderar hon över hur man bedömer någons stödbehov ställer frågan om att det i DSM-5 står ”i behov av stöd” kan vara en förklaring till att det kan vara så svårt för personer som i många år lärt sig kamouflera sina svårigheter att bli förstådda för det som inte syns utåt.

Jag är långt ifrån ensam om att mötas med kommentarer om att jag är så kompetent på olika saker så det kan inte bero på x, y eller z.

För inte så länge sen träffade jag en ny läkare, för vilken i ordningen har jag ingen aning om (ja, faktiskt, jag har tappat räkningen, haft nog att hålla koll på alla kontakter angående Flickans stödbehov) där vi (hade min man med mig) förklarade läget just nu samt även vad den psykolog jag gått till i över två år bedömer är bidragande faktor till den stress och utmattningar jag hamnar i. I slutet av besöket kom det som förr eller senare alltid kryper fram, oavsett hur mycket som innan är beskrivet om barn, ärftlighet och hur jag själv upplever det.

”Efter att ha träffat dig nu så kan jag inte se att det skulle röra sig om det, du kan beskriva väl och har förståelse för andras behov, så jag kan inte se att det skulle handla om autism.”

Har vi fortfarande inte kommit längre i Sverige inom läkarkåren i förståelsen för vuxna med svårigheter inom autismspektrat så är det inte så konstigt att den psykiska ohälsan är så svår att komma till bukt med. Hur vore det att sätta sig in bara lite lite mer i det som händer under ytan. Kanske fundera en stund på vad det är som gör att vuxna kvinnor, ofta mammor till flickor som fått autismdiagnos, inte längre klarar av att kompensera för livets utmaningar och dras med sjukskrivning på sjukskrivning på sjukskrivning.

Varför tror läkare att det skulle vara en komplimang att efter att ha träffat oss i fyrtio minuter tala om att eftersom vi kan hålla ögonkontakt så tror hen inte det finns fog för en djupare utredning inom npf?

Säger det inte mer om läkarens kunskap inom ämnet än något annat?