Veckans framsteg

Vi verkar ha kommit till en vändpunkt där allt inte längre står alldeles stilla.

Medicineringar börjar hitta en nivå som närmast liknar magi när vi ser hur barnet ifråga plötsligt får tillgång till en uppmärksamhet vi tidigare inte upplevt. Håll tummarna att det kan fortsätta så.

Vi märker också hur viljan att vara i skolan ökar hos Lillebror, fortfarande inte utan förälder, men vi behöver inte vara lika nära eller delaktiga som tidigare.

Den stora har också gjort saker den här veckan som vi inte sett på länge. Vi har upplevt en vilja att göra saker, vara mer aktiv på dagarna och vi har till och med spelat lite sällskapsspel tillsammans.

Helgen har varit väldigt lugn, eller avslagen är kanske mer rätt ordval. Det blev inga adventsstjärnor eller tända ljus idag heller. Trots att det andra advent. Framsteget i det ligger i att det inte känns som ett måste och att vi är okej med att vi gör det när vi har lite ork över.

Idag lyckades vi ta oss iväg på en julmarknad, alla tillsammans. Vi tittade i den butik barnen ville besöka, trängdes med alldeles för mycket folk, snurrade några pokéstop och sen åkte vi hem igen. Skönt.

Lucka 8 och 9 – Öppna sår

Igår kapitulerade jag för tröttheten och sov flera timmar under dagen, därför blir det två luckor i en idag.

Även om vi idag har bättre förutsättningar än tidigare för att barnen ska kunna få vad de behöver i skolan, tack vare en skolform med kompetent och erfaren personal, är vi samtidigt inne i den tyngsta och kanske jobbigaste perioden under våra år tillsammans.

Sårskorporna från åren som varit rivs så lätt upp och även om jag kämpar dagligen med att lägga om dem genom att intala mig att nu är det annorlunda, finns det alltid någonting som överskuggar eller hotar om att förändras.

Blir det inte bra den här gången vet jag inte vart det bär hän.

Vi slipper visserligen dränerande konflikter med en oförstående omgivning (skola) nu. Vi blir vi bemötta med respekt för den kunskap och erfarenhet vi har av våra barn. Men det som tagit sju år att bryta ner, går inte på bara några veckor att bygga upp. Det tar tid, kanske till och med år, att läka.

Vi hade behövt lugn och ro och tid för återhämtning för att kunna ta till oss det nya. Men det är bara att hålla ut, en dag i taget, och försöka ha det långsiktiga målet i minnet, fortsätta med det som vi vet måste till för att vi någon gång längre fram förhoppningsvis får tid till vila.

Lucka 5 – spela Monopol kan också vara skola

Dagens skolaktivitet bestod i att spela Monopol. Fast att det räknades till en skolaktivitet hade barnet inte själv tänkt på till en början.

– Knäppt att man måste betala för att gå i skolan, sa hon när hon fick kortet att betala femtio monopolpengar i skolavgift.
Då dagens humör var över plussträcket fanns utrymme till humor.
– Det förstår jag att du tycker. Du som inte ens går i skolan.
– Exakt.
– Då är det nog rimligt att du inte behöver betala den.
Nöjd tog hon emot femtiolappen som hade lagts i hörnet under parkeringsrutan i väntan på den som hamnade där nästa gång.
– Å andra sidan, det här kan ju nästan räknas som en skolaktivitet, sa jag och tänkte på att vi ju faktiskt spelade tillsammans med den personal från skolan som kommit en gång i veckan sen i slutet på oktober. Trots att klockan inte var mer än tio var det inte första gången jag överraskades av hennes reaktion på vad jag sa.
– Åååååhhhh, okej då, sa hon uppgivet och sträckte sig fram över bordet och stoppade tillbaka de femtio pengarna under parkeringsrutan.

Om jag inte under åren som mamma till just Henne hade tvingats bli oerhört skicklig på att inte visa ens den minsta reaktion på fantastiska saker hon gör hade jag jublat högt av glädje över att hon kunde ta att det vi gjorde faktiskt kunde räknas som skola. Hon inte bara accepterade att det kunde vara skola, hon betalade till och med alldeles självmant för det. Nu sorterade jag istället tyst in händelsen under en alldeles speciell flik med glädjande framsteg.

Att uppmärksamma saker hon gör som vi gärna vill se mer av ger motsatt effekt. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva det bättre just nu, men det är lite som att hon då uppfattar att det var något speciellt med det hon gjorde och då kan hon inte göra det igen. Om det är för att inte få uppmärksamhet för det igen, det vet jag inte. Men erfarenheten har lärt oss att det bästa är att i stunden inte uppmärksamma det alls, det kan vi göra vid ett annat tillfälle.

Lucka 3, De osynliga barnen

Idag har det mesta kretsat om Kalla faktas program De osynliga barnen. Det började med inslaget på Nyhetsmorgon på TV4 där Kerstin Wersäll från TV4 och Jiang Millington, förälder och engagerad i nätverket Barn i Behov, pratar om kvällens Kalla fakta.

Programmet som handlar om de över 5500 barnen i Sverige som har slutat gå i skolan.

Om samhället som inte tar ansvar.

Om Skolverket som säger att kommunen och skolorna bär ansvar att ge eleverna det stöd de behöver, men även att de själva också misslyckats eftersom de inte lyckats stötta skolorna på rätt sätt.

Om barnen och familjerna som trasas sönder, som slits isär och som står helt utanför arbetsmarknad och annan tillhörighet i samhället.

Om nationalekonomen Ingvar Nilsson som säger att kostnaden för dessa barn på sikt kommer uppgå till 15 till 20 miljarder kronor, i en snäll beräkning. Räknar han in svårare, mer komplexa fall, så hamnar kostnaden på 20 till 30 miljarder kronor.

Hade jag haft utrymme och ork idag så hade jag skrivit till kommun, förvaltning, politiker och tjänstemän för att fråga hur just min kommun ska hjälpa de ”hemmasittande” eleverna tillbaka till en skola de har rätt att få undervisning i.

Men idag gick det inte. Idag har tankarna varit på annat håll.

När en elev inte fått det stöd den har rätt till, när föräldrar har anmält till Skolinspektionen och huvudmannen har gett sina alternativa sanningar till svar.

När Skolinspektionen gett kritik, men avstått från att göra ingripanden eftersom kommunen (precis innan beslutet från Skolinspektionen skulle tas) tog beslut om att placera eleven i annan skolform.

När det enda huvudmannen ombeds att göra efter att eleven på nu elva år stått utan undervisning i ett och ett halvt år, är att den 3 december redovisa till Skolinspektionen hur elevens skolsituation ser ut.

När elevens rätt till undervisning fortfarande inte kan tillgodoses, ens inom ramen för den anpassade grupp som eleven nu är placerad i, på grund av att den gamla skolans misslyckande gjort att eleven helt tappat tron på att någon skola är värd att gå till.

När föräldrarna än en gång har ett förslag på en lösning de tror på (det sista halmstrået) som ingen kan ge svar på vem som ska ta kostnaden för.

När Socialförvaltningen får kopplas in för att utreda om de kan stå för den insatsen. Hur lång tid den utredningen tar är det ingen som vet.

Under tiden som föräldrarna väntar, en termin till, är deras huvudsakliga mål att få barnet att skratta några gånger varje dag och att däremellan försöka räcka till för syskon, sig själva och varandra.

När det är så här vardagen ser ut, då är man rätt så nyfiken på hur en huvudmans redovisning till Skolinspektionen om en ”hemmasittande” elevs nuvarande skolsituation ser ut. Är det ens självklart att föräldrarna som ursprungligen gjorde anmälan får ta del av den?

Ledsen att dagens lucka blev så sen. Det gick helt enkelt inte snabbare än så här idag.

Hjälp mig gärna att dela.