Liten flicka med midsommarkrans

Flicka eller pojke, vem är vem?

I det här inlägget ger jag er två ganska ”könlösa” beskrivningar av våra erfarenheter av våra barns olika resor med utredningar och stödinsatser.

I kommentarsfältet under inlägget eller på Facebook vill jag gärna höra vem du tror är flickan och vem som är pojken. Motivera gärna varför.

Vinnaren är den som gissar fel, bara för att jag vill vara extra motvalls idag. Vad vinsten är kan du läsa längre ner.

Jag och min man har två barn. Tillsammans. Alltså samma föräldrar till båda barnen. Vi har fungerande familjerelationer, till båda barnen, så när som på den ständiga utmattning vi lever med. Vi bor i samma hus, fast har olika rum. Barnen har samma diagnoser, även om vissa bedömningar inom diagnoserna skiljer sig åt, men egentligen inte så mycket. Den ena har lättare med vissa saker än den andra.

Det ena barnet noterade vi föräldrar redan vid en ganska låg ålder att det var något som avvek. Hade väldigt specifika vanor, lite sen i talet och pratade otydligt. Även om vi inte hade så mycket bekymmer så var det ändå ”något” som till slut fick oss att påtala detta för vårdpersonal. Ganska snabbt träffade vi en logoped som bedömde att det nog vore bra med en utredning. Det tog inte så lång tid innan vi fick en första bedömning. Läkare konstaterade att det fanns drag av autism och en särskilt hög begåvning. Men, man ville vänta några år för att se vart det utvecklade sig. Barnet var ändå bara 3,5 år. Vi flyttade, berättade för personal i förskolan om utredning, svårigheter, begåvning och behov. Personalen gjorde anpassningar och har så gjort i alla år, trots att diagnosen ställdes först i åk 2. Då hade barnet hunnit krascha i en utmattning pga att skolan var för jobbig, trots anpassningar. Den höga begåvningen var förmodligen det som gjort att vi runt omkring trott att det ändå fungerade okej. Tills det tog totalt stopp.

Den andra fick en tidig diagnos redan vid 5 års ålder, men det var inte alls så där lätt att få en utredning eller få till rätt stöd på förskolan ens efter utredning och diagnos. Barnet kämpade på i förskolan, men orkade inte. Redan som treåring blev barnet hemma från förskolan och sov sig igenom tre veckor. Barnet som slutat sova middag innan tvåårsdagen. Det var dock först när samma barn kraschade ännu en gång två år senare och blev hemma i flera veckor och inte orkade eller ville göra någonting. Nu fanns det diagnos och konstaterade behov. Och personal som bemötte med kommentarer att där fungerade allt bra, så det behövdes inte. Vi planerade en flytt. Skolan började. Tydlig information innan, men samma sak här. Barnet klarade sig till slutet av åk 3 innan det tog totalt stopp. Då hade barnets trygghet i skolan gått på mammaledighet utan att skolan tagit höjd för hur mycket en sådan förändring skulle påverka barnet.

”Men nu känner ju barnet ändå läraren och är trygg med sina kompisar”.

Ett och ett halvt år hade gått sedan vi föräldrar (mamman fyra av fem dagar och pappan en) agerat resurs i skolan en hel termin under tiden som skolan anställde en resurs på heltid. Förälder, mamman, gavs en avgörande roll i den överingskolningsprocess som behövdes för att barnet skulle ta till sig resursen och sen kunna vara i skolan utan förälder. Inte längre än ett och ett halvt år alltså, ändå trodde skolan att barnet inte längre skulle ha samma behov.

Med ett år av misslyckade försök att komma tillbaka till skolan – det var inte viljan som saknades, det var bemötandet och mottagandet i skolan som brast – har vi i den här berättelsen kommit fram till den tid då barnet i den första beskrivningen hade varit hemma från skolan i en termin och under den tiden också fått sina diagnoser, desamma som syskonet, dvs autism och ADHD, med hög begåvning (ej diagnos).

Eftersom skolgången inte fungerade för något av barnen erbjöd kommunen nu placering för båda barnen i en av kommunens sk autismgrupper (särskilda undervisningsgrupper), med start samtidigt. Javisst, det var ett erbjudande som vi hade kunnat säga nej till, men, efter det vi som föräldrar ställts inför den våren och vid skolstarten förra hösten såg vi inte precis att vi hade någon större valmöjlighet.

Båda skrevs alltså in i samma autismenhet samtidigt. Samma rektor, samma specialpedagog, samma skolpsykolog. Eller javisst ja, det har ju inte varit någon sådan inkopplad. Vi hade överlämningar samtidigt, med samma mottagande personal. Överlämningarna skedde dessutom vid samma mötestillfällen för båda barnen. Fokuset vid överlämningarna låg inte på det barn som både förskolor och skola gett stöd och anpassningar utifrån vad vi föräldrar påtalat. Nej, fokuset låg på det barn som alltid fått anpassa sig till de anpassningar som förskolor och skolor har velat erbjuda, trots ställda diagnoser och buntvis med utredningar och skrivna intyg.

Det ena barnet går nu i skolan igen, efter att ha det stöd och anpassningar som just det barnet behövt för att komma tillbaka. Det andra gör det inte.

Vem är flickan och vem är pojken och vem är det som går i skolan och vem är det som fortfarande inte gör det?

Som jag skrev i början. Den som vinner är den som gissar fel.

Vinsten är en insikt, kanske en svidande sådan, som man kan bära med sig i sitt vidare liv tillsammans med flickor och pojkar med eller utan ställda diagnoser inom npf.

********

Följ mig gärna här på bloggen eller genom min facebook-sida Flickan ingen ser.

 

Den här beskrivningen är så bra, inte bara för att förstå varför man ska sluta förminska barns, ungdomars eller vuxnas uttryck för att de känner ett annorlundaskap.

Om man verkligen tar in det Paula Tilli skriver så utkristalliserar sig en bild av på vilka sätt barn, kanske framför allt flickor, agerar för att inte synas. T.ex. jublet över en utflykt som kanske bara är ett att hålla tillbaka tårarna, ”alla andra jublar så då måste jag nig också göra det.”

Om du i ditt arbete möter en flicka som föräldrarna uttrycker har svårigheter som kanske rör sig inom autism eller t.ex ADHD, ta till dig av vad de säger, lita på att de känner sitt barn väl och utgå ifrån att de innan de tar upp detta med personer utanför familjen redan har uttömt alla andra försök till att få flickan att fungera som ”alla andra”.

Ta inte den yttre bild du ser av en flicka i andra miljöer än hemma given för att vara en sanning. Dessa flickor inrymmer en sådan vishet och klokskap och har redan innan skolstart jämfört sitt sätt att fungera många gånger om med hur andra gör. De har lagt märke till andras reaktioner och lagt sig till med manér för att vara som andra, utan att förstå eller att det kommer naturligt.

De har det inte som andra och de är inte som andra. Hjälp dem utifrån vad de berättar, antingen själva eller genom sina föräldrar. Det är deras rätt att kommunicera på det sätt som de kan. Hjälp dem att få blomstra och få må bra, genom förståelse och stöd utifrån vad de behöver, inte vad som syns på utsidan.

Tack för att du engagerar dig genom att läsa om flickor med ett annorlunda sätt att tänka och vara.

Föreläsningen Flickan ingen ser, ett föräldraperspektiv, finns nu på UR Skola

Idag ligger den ute för allmänheten att titta på. Min föreläsning om våra erfarenheter som föräldrar till en flicka med autism. Ja, inte bara min föreläsning förstås, de andra som föreläste på Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i Linköping 29-30 okt finns ju också där.

Se den, och se alla de andra föreläsningarna från konferensen också, och dela med dig av dem till alla som möter flickor i sina arbeten eller familjer.

 

Direktlänk till min föreläsning: Flickan ingen ser, ett föräldraperspektiv

Länk till alla föreläsningarna finns här: UR Skola under UR Samtiden – Flickor och kvinnor med autism.

 

 

Gästinlägg: När de gör rätt

En mamma skrev en dag i stödgruppen för ”Flickan ingen ser, föräldrar” hur hennes flickas skola jobbat för att hjälpa hennes flicka, redan innan utredning var påbörjad.

Det var så fint, egentligen så otroligt enkla lösningar, och samtidigt är det så många av oss som aldrig lyckas få till just den här typen av lösningar, med eller utan diagnos. Jag tänkte att fler behöver få läsa hur det kan gå till så jag frågade mamman om jag fick dela det som ett gästinlägg här.

~~~

Jag vill berätta hur det kan bli när skola och lärare samarbetar med föräldrar och anpassar redan innan utredning ens påbörjats.

Vår dotter har haft sin problematik hela livet, tydligt för oss föräldrar, inte så tydligt på förskolan som bara såg ”krångliga lämningar och hämtningar”. Hon är en glad social tjej som älskar att leka med sina kompisar, på sina villkor.

Underbara pedagoger i förskoleklass såg henne, såg hur hon kämpade för att orka överhuvudtaget. De tog sig tiden att lära känna henne, försöka ta reda på vad som gick och vad som inte fungerade, försöka anpassa. Rektor uppmärksammades och specialpedagog kopplades in, pedagogisk kartläggning gjordes.
Fröken som tog över i ettan spenderade tid med henne redan i slutet av läsåret i förskoleklassen för att bygga förtroende och trygghet, la om sitt schema för att kunna möta upp 8 varje morgon och gå igenom bildschema och installera henne i klassrummet innan resten kom.

Ett eget litet krypin/ Fd förråd gjordes i ordning i direkt anslutning till klassrummet. Där kan hon gå undan, vila. Vara i fred vid behov. Men ändå vara i närheten av och ha lite koll på de andra. Hon fick, på frökens begäran, tillgång till en IPad i skolan.

Stora schemabrytande saker är fortfarande skitjobbigt, hon blir så slut så kvällarna är kaos.Storsamlingar och friluftsdagar, ”roliga schemabrytande lekar” och sammarbetsövningar. Såntär jättetufft för henne.
I början satt hon mest i sitt krypin. Men nu finns det dagar då hon deltar helt i undervisningen, då hon inte ber om IPad eller går ifrån alls! Hon har deltagit i lekar på en skogsutflykt, hon har haft temadag där de gått i grupper om 1or 2or och 3or och med sin underbara frökens stöd så orkar och vågar hon vara med!

Senaste framsteget är att hon vill bli lämnad ute med klasskompisarna. Få gå in med dem när klockan ringer och ha genomgången av schemat samtidigt som resten av klassen.
Vi testar det nu ett tag. Vi ser det som ett enormt positivt tecken på hur trygg hon nu känner sig i skolan.

Hon vill så gärna göra som alla andra. Vara som sina vänner. Hon kämpar på stenhårt för att passa in, för att vara en i gänget.
Hennes skola och fröken har med sitt sätt att arbeta med hela klassen gjort det möjligt för
henne att delta nästan till fullo.

Hon är fortfarande hon, händer det något som ruckar rutiner eller stjälper hennes idé om hur dagen ska bli så låser hon sig. Vissa eftermiddagar är hon så trött så hon bryter ihop, ibland orkar hon bara sitta och stirra.

Jag tror det är svårt för dem som inte upplevt det, att förstå hur stort det är att flickan vi fick bära skrikandes till bilen så gott som varje dag i början av förskoleklassen, nu VILL gå till skolan. Glatt studsar i jacka och skor på morgonen och sätter sig i sin bilstol! ( så länge vi följt våra rutiner…. 😉 )

(misstänkt ast, utredning precis påbörjad av skolpsykolog som tyckte sig se tydliga tecken men påtalat att utredning av flickor med npf är ”otroligt komplicerat”)

~~~

Om du vill dela med dig till andra går det utmärkt att dela inlägget via facebooksidan.