Lucka 7 – Under ytan

Jag skulle skicka ett meddelande till en person igår och berätta hur läget är.

”Att samtidigt hjälpa båda barnen att komma in i nya miljöer med nya relationer på flera platser på samma gång gör att vi nätt och jämnt håller näsan över vattenytan.”

Sa till Mannen att det nog borde stå näsan under vattenytan istället.

– Men då drunknar man ju, sa han lite tankspritt utan att egentligen reflektera över vad jag sa.

Det låter kanske lite drastiskt, men det är nog den bästa beskrivningen jag kan ge just nu. Känslan att försöka komma upp till ytan för att få luft för att orka bara lite till. Stunderna för återhämtning är så extremt korta och med alldeles för långa mellanrum. Även om Mannen jämkar med jobbet och kommer tidigare så har jag ju hela tiden saker som borde ha varit klara för flera veckor sen. Bilagor till Försäkringskassan för vårdbidrag, beskrivning av barnet som fick sina diagnoser i våras för att ny personal ska veta, uppföljning av mediciner, fakturor, räkningar, planering, försäkringsbolag, säljare som ska jagas för att få offert på nödvändiga och lite akuta åtgärder i huset.

Idag hittade jag ett nyöppnat fik med nästan inga gäster efter att jag lämnat över barnen till Pappan efter veckans sista vårdbesök. Det värker fortfarande bakom ena ögat, och egentligen hade jag nog mått bäst av att åka hem och sova men jag orkade bara inte. Och nånstans nångång måste jag bara få några timmar varje vecka då ingen kan säga mamma och prata rätt ut samtidigt som det andra barnet redan kommit till hälften i sin monolog som jag bara måste lyssna på, samtidigt som jag försöker komma fram till hur morgondagens eller nästa veckas logistik ska gå ihop och vem jag måste komma ihåg att kontakta för att allt ska gå ihop.

I eftermiddag ägnade jag de dyrbara timmarna med att för första gången på nästan två månader lägga grunden för några veckors planeringsuppslag. Plus ett välbehövligt samtal från min kontakt på Hab som hjälper mig tänka när det blivit för mycket att reda i.

Julkalender 2018

Årets julkalender på bloggen blir en bildkalender. Det är tre år sen jag postade inlägg som julkalender senast.

Då gick jag runt på de sista reserverna på reservbatteriet som egentligen redan var tomt och efter lovet blev jag liggande i en utmattning.

Nu var det förstås autismvardagen och inte julkalendern jag blev sjuk av men för att vara lite snäll med mig själv i år, och ändå lyckas med det jag vill, så blir det en bildkalender i år.

En gång om dagen, från idag och fram till jul, postar jag en bild från min vardag som funkisförälder.

  • Det blir bilder som hör julen till.
  • Bilder som hör autismen till.
  • Bilder på saker som händer dagligen.
  • Och bilder på sånt som nästan aldrig händer.

***

Följ Flickan ingen sers julkalender på #julkalender18

En stund hos tandhygienisten var dagens räddning

Ni kanske fattar vilken sjuk vardag jag lever i när jag går från tandhygienisten 715 kronor fattigare med ett kostnadsförslag på åtgärder på fyra olika tänder och ändå känner mig rätt nöjd efteråt. Trött och slut, men ändå nöjd.

En stund bara för mig själv. En hygienist som har träffat mig och mina barn under fem års tid. En person som följt utvecklingen (vägen utför, var det första jag tänkte, men det känns så slutgiltigt på något sätt) och med värme i rösten kunde säga ”jag minns när jag träffade Lillebror första gången. Han låg med huvudet här och benen där”, sa hon och pekade på var fötterna måste ha viftat upp mot taket. ”Jag tänkte att det var väl bara att utgå ifrån det.”

Han låg med huvudet här och benen där, sa hon och pekade på var fötterna måste ha viftat upp mot taket. Jag tänkte att det var väl bara att utgå ifrån det.

En stund bara för mig själv, med en en person som på ett varmt, närvarande och avslappnat sätt visar medkänsla utan att jag behöver låtsas eller försköna för att undkomma den medömkan jag ibland kan känna när jag berättar hur det är för personer som finns lite i periferin och inte känner till hela bilden.

Jag har länge misstänkt att hon har personlig erfarenhet av npf, men idag visade det sig att det har hon inte. Bara ett genuint intresse och glädje i att möta just ”dessa” barn. Den där lilla lilla skillnaden som gör all skillnad. Intresset och nyfikenheten.

 

En om dagen

Om fyra veckor har jag hållit en föreläsning på Autism- och Aspergerförbundets Rikskonferens i Linköping. 

Om allt går som jag har tänkt så kommer de som var där fått ta del av min resa som förälder till en flicka med autism. Hur det började med att vi trodde hon var som ”alla andra” i hennes ålder, bara mer aktiv och mer intensiv. Hur vi genomgick utredningar med delade meningar om vad som var skälet till hennes beteende. Jag har också berättat om hur sjukt svårt och stressande det har varit att kämpa för att hon skulle få de anpassningar hon varit i så stort behov av och vart det till slut förde oss.

***

Jag har varit sjukskriven i långa perioder med korta försök till att komma igång igen, antingen via arbete i eget företag eller genom att plugga. Sen i januari -16 har jag varit sjukskriven på heltid. Läkandeprocessen och tillfrisknandet har tagit väldigt lång tid. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag är på banan igen, men jag är i alla fall mer på benen nu än inte och jag känner att jag är redo att göra ett nytt försök. Med nya erfarenheter och en större insikt i hur jag själv fungerar och vad jag behöver för att orka i bagaget.

Jag hoppas därmed att jag ska lyckas återkomma här med kortare eller längre inlägg här i alla fall en gång i veckan.

För att dra igång mig själv och samtidigt skapa ett nödvändigt fokus på min och flickans resa genom åren har jag för avsikt att varje dag under oktober reposta ett gammalt inlägg alternativt skriva något kort om dagens vardag.

Vill du följa mig eller lämna en kommentar här så blir jag glad. Dela också gärna med dig till andra om det jag skriver är något som du önskar att fler skulle läsa eller förstå.