22. Besegrad

Jag fick erkänna mig besegrad ännu en gång i slutet av en termin och konstatera att jag inte klarade att upprätthålla ett inlägg om dagen under december.

Under de senare delarna av terminen har jag många gånger lagt märke till symptom hos mig själv som påmint mig om hur jag mådde hösten -15, innan jag störtdök i utmattning efter jullovet. Så när vi för ett par veckor sen fick någon form av besked om en förändring orkade jag helt enkelt inte längre och jag drog nog undermedvetet i någon sorts handbroms, allt för att inte göra slut på de sista resurserna ännu en gång.

Året blev långt ifrån det år 2019 som jag önskade mig i förra årets önskelista. Det är nog bara ett minskat antal möten som uppfylldes under året, men inte pga att det fungerade, snarare imploderade. Det har varit ett av våra tyngsta år sen kö för utredning, utredning och diagnoser. Ett år med utmaningar, skuldbeläggande, orosanmälningar och utredningar som jag önskar att ingen behövde genomgå, men, kanske kommer det något gott ur det här också, till slut.

Nu önskar jag dig och dina nära en skön julledighet, på vilket sätt den än firas, eller inte firas.

Ta hand om dig!

11. Skildringar av en tuffare vardag

Inlägget När kraften tar slut är en av texterna ur det bokmanus som jag önskar jag hade tid och kraft till att komma igång och arbeta med igen. Inser att jag nog missade att få med det till inlägget. Inte desto mindre är det en skildring av min situation som den var för flera år sedan.

Jag tog mig vidare trots att det kändes som att kraften tog slut den där dagen för sju år sedan, precis just idag faktiskt. Vad fanns det egentligen för alternativ? Vad hade hänt om jag hade trillat ihop i en hög och inte orkat gå upp på dagarna längre?

Som så många andra funkisföräldrar också beskriver det så var det bara att fortsätta kämpa. Man skalar av saker som man anser är mindre viktiga, så att man klarar sig ett tag till. Tills kraften tar slut igen något halvår eller år senare och man gör samma sak igen. Man nedprioriterar saker som inte är direkta måsten. Tills det slår till ännu en gång och man tvingas att se över sin situation ytterligare en gång. Man ställer sig frågan; vad finns det mer som man kan ta bort?

Tid för vänner, träning, tid för sig själv, eller möjlighet och ork att träffa familj och släkt. Allt sånt får komma senare, när man fått saker att flyta lite bättre för barnet eller barnen i skolan. Om det nu är så att det någon gång faktiskt blir bra för ens barn i skolan.

Till slut har man skurit ner på det mesta som går att skära bort.

Och så där håller det på, tills det uppstår något som gör att man kan slappna av lite grann. Det kan vara att barnets förskole- eller skolsituation förbättras på ett sådant sätt så att man inte måste strida för varje anpassning eller särskilt stöd precis hela tiden.

Det är först när detta sker som det finns möjlighet att tillåta sig själv att känna efter. För mig gick det ytterligare tre år innan kraften tog slut på allvar.

*****

Detta är 2019 års julkalender.

I den mån min vardag tillåter kommer jag posta ett inlägg varje dag fram till julafton. Jag kommer varva länkar till sådant som synliggör autism med återblickar till året som varit samt inslag från mitt bokmanus om vägen från insikt till diagnos.

3. När barn får känna igen sig

– Tyst, ni måste lyssna på det här. This is kind of how I feel sometimes.

Jag och pappan avbryter samtalet vi upptog i pausen efter något vi just tittat på. På tv:n pratar Freja 10 år om hur det är att ha autism. Barn.se spelade tidigare i år in en serie små filmer där barn och ungdomar berättar vad autism är för dem.

Flickan i vår familj är helt insatt i att hon har autism och ADHD, däremot inte fullt lika insatt i vad det innebär. Därför är alla beskrivningar som ger en igenkänning där andra sätter ord på hur hon upplever världen värdefulla.

Eftersom vi inte såg inslaget från början letade jag upp klippet på SVT play och satte igång det igen, jag ville ju gärna veta vad det var hon kände igen sig i.

– I don’t know. It was just the thing that I heard her say in the beginning.

Tack SVT Play för att ni uppmärksammar autism i forum där det inte vanligtvis syns. Och tack Freja för att du är villig att sätta ord på det som så många barn och unga känner men ofta inte själva kan formulera i ord.

****

Detta är 2019 års julkalender.

I den mån min vardag tillåter kommer jag posta ett inlägg varje dag fram till julafton. Jag kommer varva länkar till sådant som synliggör autism med återblickar till året som varit samt inslag från mitt bokmanus om vägen från insikt till diagnos.

Adventsljusstake i fönster med blandade barnsaker omkring

2. Apropå julfint

Angående det här med att ha julfint i kombination med barn som inte tycker om när saker förändras. Och föräldrar som är så slutkörda att det inte är tal om någon extra städning inför varken advent eller jul.

Ibland får livet handla om att prioritera. I år prioriterade vi, liksom vi gjort även tidigare år, att ställa fram adventsljusstakar och hänga upp stjärnor, så att vi fick till det lite mysigare ljuset på mornar och kvällar. Det där med att plocka undan i fönsterkarmar eller på bord inför julpynt är sååå ute. Det får vi ta någon annan gång, när det verkar vara något vi vill prioritera.

I ett fönster har vi nu nämligen både påsk och advent på en och samma gång, och en klädvårdsrulle. Av någon oförklarlig anledning fick flaskan med såpbubblor en annan plats när jag ställde fram ljusstaken. Den hade väl kunnat samsas med de andra sakerna den med. Bra att ha-prylar liksom.

 

****

Detta är 2019 års julkalender.

I den mån min vardag tillåter kommer jag posta ett inlägg varje dag fram till julafton. Jag kommer varva länkar till sådant som synliggör autism med återblickar till året som varit samt inslag från mitt bokmanus om vägen från insikt till diagnos.