Den här beskrivningen är så bra, inte bara för att förstå varför man ska sluta förminska barns, ungdomars eller vuxnas uttryck för att de känner ett annorlundaskap.

Om man verkligen tar in det Paula Tilli skriver så utkristalliserar sig en bild av på vilka sätt barn, kanske framför allt flickor, agerar för att inte synas. T.ex. jublet över en utflykt som kanske bara är ett att hålla tillbaka tårarna, ”alla andra jublar så då måste jag nig också göra det.”

Om du i ditt arbete möter en flicka som föräldrarna uttrycker har svårigheter som kanske rör sig inom autism eller t.ex ADHD, ta till dig av vad de säger, lita på att de känner sitt barn väl och utgå ifrån att de innan de tar upp detta med personer utanför familjen redan har uttömt alla andra försök till att få flickan att fungera som ”alla andra”.

Ta inte den yttre bild du ser av en flicka i andra miljöer än hemma given för att vara en sanning. Dessa flickor inrymmer en sådan vishet och klokskap och har redan innan skolstart jämfört sitt sätt att fungera många gånger om med hur andra gör. De har lagt märke till andras reaktioner och lagt sig till med manér för att vara som andra, utan att förstå eller att det kommer naturligt.

De har det inte som andra och de är inte som andra. Hjälp dem utifrån vad de berättar, antingen själva eller genom sina föräldrar. Det är deras rätt att kommunicera på det sätt som de kan. Hjälp dem att få blomstra och få må bra, genom förståelse och stöd utifrån vad de behöver, inte vad som syns på utsidan.

Tack för att du engagerar dig genom att läsa om flickor med ett annorlunda sätt att tänka och vara.

Lucka 5 – spela Monopol kan också vara skola

Dagens skolaktivitet bestod i att spela Monopol. Fast att det räknades till en skolaktivitet hade barnet inte själv tänkt på till en början.

– Knäppt att man måste betala för att gå i skolan, sa hon när hon fick kortet att betala femtio monopolpengar i skolavgift.
Då dagens humör var över plussträcket fanns utrymme till humor.
– Det förstår jag att du tycker. Du som inte ens går i skolan.
– Exakt.
– Då är det nog rimligt att du inte behöver betala den.
Nöjd tog hon emot femtiolappen som hade lagts i hörnet under parkeringsrutan i väntan på den som hamnade där nästa gång.
– Å andra sidan, det här kan ju nästan räknas som en skolaktivitet, sa jag och tänkte på att vi ju faktiskt spelade tillsammans med den personal från skolan som kommit en gång i veckan sen i slutet på oktober. Trots att klockan inte var mer än tio var det inte första gången jag överraskades av hennes reaktion på vad jag sa.
– Åååååhhhh, okej då, sa hon uppgivet och sträckte sig fram över bordet och stoppade tillbaka de femtio pengarna under parkeringsrutan.

Om jag inte under åren som mamma till just Henne hade tvingats bli oerhört skicklig på att inte visa ens den minsta reaktion på fantastiska saker hon gör hade jag jublat högt av glädje över att hon kunde ta att det vi gjorde faktiskt kunde räknas som skola. Hon inte bara accepterade att det kunde vara skola, hon betalade till och med alldeles självmant för det. Nu sorterade jag istället tyst in händelsen under en alldeles speciell flik med glädjande framsteg.

Att uppmärksamma saker hon gör som vi gärna vill se mer av ger motsatt effekt. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva det bättre just nu, men det är lite som att hon då uppfattar att det var något speciellt med det hon gjorde och då kan hon inte göra det igen. Om det är för att inte få uppmärksamhet för det igen, det vet jag inte. Men erfarenheten har lärt oss att det bästa är att i stunden inte uppmärksamma det alls, det kan vi göra vid ett annat tillfälle.

Jag önskar att jag trodde på mina egna ord

Ett par veckor innan skolstart har jag ett samtal med en liten ”osynlig” som varit hemma från skolan en längre tid på grund av utmattning.

– Så du känner att du är redo att börja skolan igen?

– Ja.

– Vad bra. Vad roligt att det känns så nu. När du säger att du är redo att börja skolan igen, är det för att du vill träffa dina vänner eller för att du också är sugen på att börja lära dig saker igen?

– Jag vill träffa mina vänner, men jag är också sugen på att lära mig saker igen. Men jag måste ha någon med mig då. Som kan hjälpa mig.

– Är det så du känner det? Att du behöver någon som är med dig i skolan?

– Jaa, jag vill att du är med mig mamma. Och hjälper mig.

– Mmm. Vad bra att du berättar det för mig. Jag ska berätta för skolan att du har sagt det.

– Bra.

– Men jag kommer inte kunna vara med dig i skolan på det sättet. Inte för att jag inte vill, utan för att det är skolans ansvar att se till så du har en vuxen trygghet så du kan vara i skolan utan mig. Det måste skolan lösa utan att jag är där.

Jag önskar att jag själv trodde på att det var så lätt att det skulle räcka med att berätta vad den lilla osynliga själv säger. Ihop med utredningar och tidigare sammanställda behov. Tyvärr är den krassa verkligheten att det sällan spelar någon roll.

Det ska lyssnas på vad barnen själva säger. Det ska kartläggas och intervjuas. Med fina ord säger man att föräldrarna känner sina barn bäst. Men, så länge barnet inte säger de magiska orden till någon som har ett mandat i skolan så har barnets önskan (dvs behov) en väldigt liten betydelse.