Rena rama magin

 

Ibland är det som att hitta rena rama trollformeln.

Jag: Det står här att djuren på Hay Day saknar dig.

Hon: Va? 

Lillebror: Då saknar nog mina djur mig också. 

De sliter sig från spelet i soffan och rusar till bordet.

Båda: Åhhh, vi måste dit och hälsa på dem. 

Och jag bara, vad hände? Jag är ju inte ens klar med maten än.

 

Börjar lära mig…


Bild på pärlor

Håller på och tar fram bilder för att sätta upp på leksakshyllor och lådor för att underlätta undanplockning och att veta var saker finns.

Tanken är att det ska vara en bild med text på genomskinliga plastlådor och att samma bild också sitter på hyllplanet där lådan sen ska stå.

För att ta fram bilder letar jag på google som är en guldgruva när det gäller att ta fram bra bildstöd. När jag kommer till avdelningen pärlor fastnar jag dock. Vi har Hama pärlor, separat låda för själva pärlplattorna och en del instruktioner och inspiration. Sen har vi en uppsjö olika burkar och lådor med andra sorters plastpärlor och jag inser just att om jag tar fram och sätter upp bild på pärlor och förpackningar med pärlor som vi inte har, så kommer de pärlor vi faktiskt har inte få någon plats att bo på i hyllan.

Det blir till att leta lite till alltså. Alternativt ta fram kameran och ta egna kort.

 

Omtänksamhet och en något ojämn begåvning

Flickans nyfunna intresse på Netflix är att se teckenspråksprogram med en döv (förmodar jag) flicka som åker runt och besöker döva barn och deras familjer i andra länder. Mycket i programmen är på engelska med svensk text, men det är också en svensk flickröst som sammanfattar vad som sägs på engelska.

När hon hade en kompis på besök för ett tag sen satte hon på programmet. Kompisen sa att hon inte kunde engelska.

”Jag kan lära dig, om du vill?”

De går i ettan. Hon kan nätt och jämnt läsa genom att ljuda sig igenom bokstäverna. Men hon hänger bra med i program som är på engelska. Och under julen beklagade jag mig över någonting på engelska genom att säga ”why do I even bother to try” (eller något liknande.) Snabbt som sjutton svarade hon. ”Jag vet vad det betyder! Varför försöker jag ens.”

Jahapp. Så var det med det.

Att lagra information

Så var årets julkalendrar utdelade, öppnade och färdigbyggda. Igår. Den första advent. Att vänta var liksom inte meningsfullt.

Tjatet innan var visserligen mindre än förra året, men av erfarenhet vet jag att när hon väntar på något hon längtar efter är det inte bara svårt att somna. Hon vaknar också betydligt tidigare än vanligt, typ klockan tre eller fyra på morgonen, för att få komma till skott med det hon längtar efter. Förra året var alla luckor öppnade, inspekterade och omsorgsfullt stängda igen när vi andra vaknade klockan sju. Hon klarade bara inte av spänningen att inte veta vad hon skulle finna bakom varje lucka. Så fort hon visste vad som gömde sig där bakom klarade hon att vänta med att ta ut dem ur sina små hålrum, en dag i taget.

02-041040_360

I år var det nog mer femåringen som triggade att alla luckor skulle öppnas på en gång. Jag förklarade att julkalender har man, egentligen, för att kunna räkna dagarna fram till jul. Att varje dag få öppna en lucka för att väntan efter julafton och den möjliga tomten ska bli mindre. Han såg bara på mig med märklig min och bestämde sig sen för att sätta igång.

Flickan var snabbast och öppnade lucka ett, två och tre innan han var igång. De upptäckte att datumen på luckorna satt på samma ställe på bådas kalendrar. Det var också då Flickan utbrast;

”De sitter på samma ställe som de gjorde på min förra lego friends kalender. Den som jag fick för två år sen.”

Jag är inte ens förvånad längre över vilken typ av information hennes hjärna lyckas lagra.

imagesNu är det december, med allt vad det innebär med schemabrytande aktiviteter och lov.