Flickan man inte ser – nu också som sluten grupp på Facebook

cropped-120607-014.jpg

I svåra situationer och jobbiga perioder i livet har de flesta människor ett stort behov av att få prata om det man är med om. Det är en del av bearbetningen att få prata och berätta.

Det är inte alltid man kan/vill/vågar prata med sin närmaste omgivning om att man har ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska spektrat. Skälen till det är många. Några är alla de  förutfattade meningar som finns om diagnoser, bristen på förståelse för den annorlunda situation man lever i eller att man kanske inte vill att andra ska veta. Man kanske helt enkelt inte vill att omgivningen ska se ens barn som en med autism eller ADHD.

Oavsett om man kan prata med sin närmaste omgivning eller ej så verkar de flesta ha ett stort behov av att få prata eller träffa personer i liknande situation som man själv lever i. Känslan av samhörighet och att veta att man inte är ensam är ett viktigt behov att fylla. Det är egentligen inte alls särskilt konstigt. Vi kan dra parallellen till att prata föräldraskap med någon som inte har egna barn. Det går inte att förstå hur eviga vaknätter med skrikande barn faktiskt är om man inte upplevt det. Samma sak är det om man har en flicka hemma som rasar så fort omgivningens krav och förväntningar kommer utom synhåll. Det går inte att förstå om man själv inte har varit i situationen. Man kan försöka sätta sig in i, men helhetsbilden av hur det är har bara den som har genomgått samma sak.

För mig har behovet att få dela båda bra och jobbiga upplevelser med andra personer i samma situation varit enormt under den tid vi har bakom oss med utredningar och jakten på kunskap och metoder. Det har varit i kontakten med andra föräldrar som jag har fått med mig de allra flesta verktyg, i alla fall hitintills. Jag verkar inte vara ensam om detta behov.

Tack för att ni läser och delar sidan vidare!

Sen jag startade Flickan man inte ser har jag nämligen fått flera meddelanden med önskemål om ett gemensamt forum. Tack för att ni hör av er med förfrågningar och för att berätta er historia. Det hjälper mig att känna att jag inte är ensam och att det driver mig att fortsätta förmedla det jag har lärt mig om de osynliga flickorna.

Jag hoppas att den slutna gruppen med samma namn, Flickan man inte ser, kan hjälpa fler än mig att få tillfredsställa behovet av samhörighet. Tryck på länken så kommer du direkt till sidan. Välj sen Gå med i grupp. Tack för att ni läser och hör gärna av er med frågor eller önskemål. Vi måste våga prata mer om våra flickor.

Viktigt att hitta balans

Flickan man inte ser verkar utåt sett klara av det mesta i förskolan eller skolan, i alla fall innan man lär sig att se innanför murarna. Utåt sett visar hon en sida av att vara glad och att hon förstår det som händer och vad som förväntas av henne. Inombords sker något helt annat. Det man inte ser är hur mycket hon kämpar för att ha kontroll över situationen, att vara som alla andra och för att inte brista och rämna inför sina förskole- och klasskompisar. En kontroll som tar all energi hon har.

När krav och förväntningar på dagen är för höga går eftermiddagar, kvällar och helger åt till att vila från intryck och krav. Det finns helt enkelt inte utrymme och ork till någonting annat. All kraft Flickan har går åt till att fungera i förskolan eller skolan.

För att också kunna utvecklas och lära, inte bara ta sig igenom, är det viktigt att hjälpa Flickan att hitta balansen mellan vad som tar och ger energi.

Jag har ännu inte hittat någon jättebra modell för detta, mycket för att min flicka inte är så lätt att komma inpå ens i hemmet. Hon är väldigt restriktiv med vad hon förmedlar och ställer jag inte helt rätt fråga så svarar hon jag vet inte. ”Jag vet inte” kan lika gärna vara ett uttryck för att hon inte förstår min fråga som att hon faktiskt inte har svaret på den.

”Jag vet inte” kan lika gärna betyda att hon inte förstått frågan.

Det sätt jag har använt genom åren är att vid lugna tillfällen ställa frågor och kontrollfrågor. Oftast är det bara ja- eller nejfrågor, men ibland slinker det in en och annan fråga som hon behöver tänka till lite mer på.

Om jag har tur är hon också samarbetsvillig och svarar på mina frågor. Då kan jag ställa motfrågor eller kontrollfrågor för att veta om hon verkligen har förstått eller om hennes svar stämmer. Oftast stämmer det.

Tillfället för samtal är viktigt om jag vill ha några svar. Vi pratar bäst i bilen eller om vi någon gång skulle lyckas komma ut på en promenad. Antagligen beror det på att vi inte behöver se på varandra och det inte finns något annat som stör. Skulle jag ställa frågor över matbordet eller be om ett samtal hemma så där bara för att så skulle hon antagligen hålla för öronen och skrika tyyyyssst eller helt enkelt låtsas som hon inte hör mig och prata om något helt annat.

cropped-IMG_02111.jpg

 

Men, det är sällan som ord räcker till. Ibland, oftare än vad vi får till att göra det, behövs bilder och visuellt stöd för att inventera hur min flicka upplever olika situationer. I inlägget Beskriva en upplevelse förklarar jag hur jag ibland ber henne lägga bilder i ordningen för lätt och svårt. På Lina Melanders sida Kaosteknik kan du läsa om ett annat sätt att skatta sin dag.

Hon väcker inga funderingar….

Samarbetet med både pedagoger och rektor skar sig rejält redan i början när vi tog upp vår oro för vår dotters mående. Att vi misstänkte autism eller ADHD och att vi sökte utredning för detta var något som de inte alls stöttade oss i. De delade inte vår oro alls. Om hon bara lärde sig att leda sina kompisar bättre så skulle hon klara sig fint, för i konflikter hamnade hon ofta, både med personal och med kompisar.

Vid ett av mötena med förskolerektor, specialpedagog och personal hade vi därför förberett oss både med ett utdrag om hur det kan se ut för Flickor med Aspergers syndrom, men också med en bok vi ville tipsa om. I all välmening naturligtvis. Vi hade ju själva inte förstått förrän ganska nyligen så det var inte så konstigt om de inte heller visste riktigt vad som var vad. Men att de skulle vilja förstå och att vi skulle samarbeta med vår dotters bästa i fokus var för oss en självklarhet.

Jag hade boken med mig och redan innan jag hade hunnit förklara hur mycket insikt och förståelse boken givit oss som föräldrar kring vår dotters många gånger avvikande beteenden och hur vi kunde hjälpa henne bättre avbröt rektorn mig med att säga:

Men hon väcker inga funderingar!

2fe12000-027b-436c-96bd-709e21043b92_lBoken var Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo.

Om vår dotter nu inte väckte några funderingar kring hur hon var på förskolan om dagarna, kan jag tycka att det faktum att vi satt där på ännu ett möte för att prata om vår dotters mående borde ha väckt nyfikenhet och en och annan fundering. Varför ser vi så olika sidor? Vad är det som gör att de är så påstridiga? Kan det vara något som vi inte ser eller förstår?

Neurobloggarna har tema Samarbete den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om samarbete.

Snälla flickor syns inte…

På väg ut från biblioteket grep dottern tag i ytterligare en bok. En rosa fin bok med gula solar på. I mitten en flicka med stora ögon och tofsar. Bokens titel är ”Snäll”. Dottern har inte knäckt läskoden än så hon tog boken helt och hållet på hur den såg ut. Den lockade till sig henne med all sin flickighet.

Hon bläddrar alltid igenom böcker innan vi läser dem för att avgöra om det är något hon vill höra eller ej. Det är något med bilderna som avgör om hon anser den vara värd att läsa eller för läskig för att hon vill höra oss läsa den. Den här boken gick igenom spärren.

Själv hickar jag första gången redan på bokens sjätte rad.

IMG_8711
För Lussi gör precis som hon ska.

För att inte avslöja mig för mycket försöker jag mellan boksidorna ta reda på vem som skrivit, när den är skriven och vad de vill säga med boken. Jag förbannar mig en aning för att jag själv inte läst igenom den innan. Inte den här gången heller. Det är ju en barnbok liksom, hur illa kan det vara?

IMG_8712
Oj oj oj vilken duktig liten flicka!

Men precis så illa är det faktiskt. Frenetiskt försöker jag tänka mig in i vad jag kan använda mig av i denna bok. Tankarna flödar kring hur min dotter, som på ena hållet inte alls klarar av att vara så där tyst och duktig, men som på andra hållet inte gör annat än håller igen utan att visa det som är hennes riktiga sidor, allt för att vara till lags och inte brista inför någon annan, hur tänker hon när hon hör vad jag läser? Eller reflekterar hon inte alls kanske?

Flickan är så tyst och duktig så till slut blir hon alldeles osynlig. Ingen ser henne och hon får inte fram ett ljud. Tills hon en dag plötsligt brister och skriker rakt ut.

IMG_8713

Och då ser alla henne igen och hon blir flickan som alla tittar på. Flickan som blir lortig och smutsig och som både magister och förälder gömmer sig för.

IMG_8714

Alla stirrar på henne och jag kan inte tänka annat än att det inte spelar någon roll hur flickan beter sig. Antingen så syns hon inte, eller så skriker hon för högt. Vad är det egentligen denna bok vill förmedla till flickor och deras föräldrar? Att om hon är tyst och snäll så är det ingen som ser henne. Och att om hon skriker högt för att bli sedd så blir hon utstirrad och skrämmer sin omgivning?

Hon upptäcker till slut fler små tysta flickor som blivit osynliga och lockar fram dem från väggen där de suttit fast.

IMG_8715
Det kanske finns fler alldeles osynliga flickor?

Det är väl det enda positiva budskap jag kan se med boken. Att fler flickor fick en möjlighet att synas. Fler som slapp vara tysta och duktiga och osynliga. Om det nu inte vore så att flickan tänker att de i så fall fick klara sig själva. Ingen som ser, ingen som hjälper. Flickan går hem och äter och bokens allra sista mening är:

För hon är allt duktig hon!