Att upptäcka det som inte syns

Långt innan vi fick träffa den person som såg vår dotter för den hon verkligen är och som gav oss svaren på vad vår dotters svårigheter egentligen handlade om, berättade en vän för mig att man kan behöva ha stationer med visuellt stöd i olika rum och på olika platser i hemmet. Bildsekvenser som visar vad man gör i de olika rummen. Jag skrattade lättat över att så svårt hade i alla fall inte vår dotter att förstå, så det skulle inte behövas. Vi behövde säkert lägga till att ha schema för dagen, men bilder för vad man gör i badrummet, i vilken ordning man klär på sig och för andra olika rutiner, det skulle vi i alla fall inte behöva.

20140125-122240.jpg

Hon var redan då fyra år och en mycket kompetent liten flicka. En flicka som inte heller vi såg för den hon verkligen var har vi med tiden fått erfara.

Vid den här tidpunkten styrde vi om livet med våra nya insikter kring ett neuropsykiatriskt perspektiv och vips fick vi en drägligare tillvaro hemma. Vi släppte alla oskrivna och skrivna uppfostringsregler som finns för föräldrar och började respektera och läsa av vår dotter där hon var istället för att göra som man ”skulle” göra. Vi fick respekt tillbaka och kunde börja bygga upp den självkänsla vi tillsammans med den lika oförstående omgivningen under ett par års tid lyckats köra i botten. För det var faktiskt när hon fyra år ung efter ännu ett stort bråk och utbrott en dag mycket tydligt deklarerade:

Men jag tycker inte om mig själv!

som jag och min man på allvar började leta efter svar på de frågor som vi gått med redan sen hon var ett och ett halvt år gammal. Varför kan hon inte slappna av på kvällarna? Varför gör hon aldrig som vi säger? Varför är det alltid vi som får bära henne in när det är dags att gå in och äta? De andra barnen springer ju in när deras föräldrar säger till. Varför skriker hon sig till sömns varje kväll bara för att hon ska få som hon vill? Varför lär hon sig inte av det vi säger och gör? Vi gör ju som som man ska göra, ändå så funkar det inte. Frågor som andra slagit bort med ”nej, hon har inte adhd, för hon kan koncentrera sig. När hon får stå själv vid staffliet så är hon jättefokuserad på att måla. Och hon sitter länge vid matbordet när hon äter. Det gör inte barn med ADHD.

20140125-122501.jpg

Allt eftersom vi använde visuellt stöd för dagarnas upplägg och struktur, desto mer detaljerat upptäckte vi att vi måste göra det. Idag ger vi inte schema för varje enskild dag, så länge det ser ut som det brukar. Vi kan sätta in en bild för en sak som händer en särskild dag, men behöver inte ge detaljerade dagscheman, just nu. Däremot ser vi ett stort behov av att förtydliga sekvenser av olika slag, i de olika rummen och på olika platser i hemmet.vad gör man i badrummet, hur beter man sig vid matbordet, vart lägger man undan olika saker i sitt eget rum, vad behöver man komma ihåg för att bli klar och komma iväg till skolan eller andra utflykter. Precis de där frågorna och stationerna som min vän så välvilligt gav tips om för flera år sen. Det där som jag då skrattade åt.

20140125-122343.jpg

Skrattar bäst som skrattar sist…

Ett sätt att frångå den trygga vanan

För ett tag sen var min dotter i behov av en ny överdragströja. Hon vägrar sedan länge (alltid) tjockare tröjor som ska dras över huvudet. Mjuka kläder är det enda som funkar och bara vissa sorter i en viss speciell färg. Så har det varit länge och efter ett antal utbrott över att få henne göra som vi önskade lät vi det vara så. Välja sina strider liksom.

Bild från Lindex.seDen här gången kom jag ändå till punkten då jag inte hittade rätt färg och form i affären. Jag köpte den ”näst bästa” färgen och formen och innejackan accepterades. Kors i taket. Efter ett tag behövde hon ytterligare en. Det är lite opraktiskt att inte kunna tvätta för att den ska användas varje dag om jag uttrycker mig så. När jag skulle handla fanns inte längre samma färg att köpa. Jag köpte då samma innejacka fast i en helt annan färg. På ett sätt trodde jag aldrig att den skulle gå hem. Den var ju blå liksom. Turkos visserligen så det kunde ju fungera. För turkos är inte blå, det är turkos. Särskilt stora förhoppningar hade jag dock inte.

Nu är det istället bara den innejackan hon ska ha och vips har vi en flicka som inte bara är klädd i rosa längre. Jag har också lyckats träna in en annan färg på tights, på samma sätt som på jackan, genom att erbjuda exakt samma byxa men i en annan färg. Hon är trygg med hur de känns att ha på sig, men det är en annan färg.

Tips: Att klippa bort lappar är ett annat hett tips när det gäller kläder. Var dock noga med att klippa ”rätt” lappar. Klipper du bort fel (den där lappen som har som funktion att hänga upp byxan eller tröjan i) kan det innebära att barnet vägrar använda plagget igen.