Föräldrabemötande – om det finns ett facit, använd det

Det finns olika sätt att hantera föräldrar till barn med särskilda behov. Jag har erfarit flera olika sätt, några bra, flera mindre bra bemötanden. Om det bemötande vi föräldrar har fått berott på vilket kön på barn vi har eller på vilken typ av särskilda behov våra två olika barn har är osäkert. Men skillnader har det varit. Kan det verkligen bara vara ett lotteri som genom åren gett oss så vitt skilda upplevelser från de olika pedagoger och ansvariga som vi har mött?

Bakgrund: Min dotter har diagnos autism, högfungerande, och ADHD. Vi märkte tidigt att hon avvek från ”normen”, men det var först runt fyraårsåldern som det för oss föräldrar blev uppenbart att det var svårigheter som vi föräldrar inte kunde fostra bort. Min son är två år yngre, har vissa allergier och drag av samma svårigheter, dock med en större förmåga till flexibilitet än sin syster.

FÖRSKOLA 1
Dotter:
 ”Det är inget fel på er dotter, hon behöver bara lära sig att…. Vi kan inte göra något annat än det vi gör så länge vi inte ser något annat. Hos oss fungerar det. Vad som händer hemma kan vi inte göra något åt.”

Son: (samma som ovan, men annan personal): ”Han verkar ha svårt att vila och somna på madrassen, vi tog in vagnen så han kan få sova i den istället.”

FÖRSKOLA 2
Dotter: Innan start: ”Såklart att vi ska hjälpa henne. Många barn har svårt att äta röror, det får vi ju ordna till henne om det behövs. Alla barn har behov av det som ni beskriver.”

Några veckor senare:

  • Till oss föräldrar: Hon kör med dig, du kan inte låta henne bestämma så mycket. Vi kan inte göra annorlunda för henne. Det måste bli bra för ALLA barn.
  • Till utredningsteam: ”Med lite regler och struktur så blir det nog folk av henne med. Vi ska nog lära henne att äta köttfärssås också.”

Son: ”Vad behöver han för mat så att han mår bra? Vi märker att han har svårt att sitta stilla, vi behöver vara en vuxen nära honom för att han ska…” Så långt var det ju bra, men när det kom att ge honom samma möjligheter så landade det ändå tillbaka på oss. ”En annan familj bakar så att deras barn också får fika när det är fika. Det vore bra om du kan göra det också.”

SKOLA 1
Dotter:

  • Innan start: ”Vi kommer ju säkert att se olika saker och kanske bli oense om hur vi gör ibland. Men, ni kan er dotter bäst. Vi får prata med varandra så att vi kan hjälpas åt. Jag kommer nog lära mig jättemycket genom er dotter.”
  • Efter ett tag i skolan: ” Det ser bra ut här, men hur blir det hemma efter en sån här dag? ”

FÖRSKOLA 3
Son: ”Vi ska ha fika för barnen i morgon. Jag har bakat så att han också kan äta.”
Och gällande behovet av struktur och förförståelse: ”Vi ser att han har svårt vid övergångar och xxx, så vi har tänkt och gjort så här…”

Även om det fortfarande är slitit på många sätt är det först nu som vi börjar kunna vara flexibla med våra krav och förväntningar. Läs här vad jag menar med det.

.

Jag fascineras ibland över hur bemötandet kan vara så olika. Vi är samma föräldrar och vi har samma barn. Ändå så får vi så olika bemötande. Genom de utredningar vi genomgått och genom att läsa mycket om hur autism och ADHD kan te sig för flickor, har jag förstått hur otroligt svårt det kan vara att se och förstå en flickas svårigheter. Det är egentligen inte konstigt alls att förskola/skola och familjen ser två helt olika bilder av en och samma flicka.

Det som jag däremot tycker är konstigt är hur personal som ska ta emot en flicka med konstaterade svårigheter hellre vill ”se med egna ögon” istället för att ta hjälp av de verktyg och den kunskap som genom familjen redan finns om flickan. Det är som att man inte vill använda sig av facit för att få alla rätt på provet. Som att man måste bevisa att man faktiskt kan på egen hand.

När man ska arbeta med barn i behov av särskilt stöd tjänar man mer på att tjuvkika i facit än att bevisa att man läst på sin läxa. Det finns nämligen inte ETT facit. Varje flicka är unik och har sitt sätt att fungera och agera.

Neurobloggarna har tema Föräldrabemötande den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg.

Om du gillar Flickan man inte ser kan du följa den på Facebook. Du kan också dela den med andra som du tror kan ha glädje av att läsa. Föräldrar, pedagoger och personal som på olika sätt möter flickor, små som stora, i sitt arbete eller på sin fritid.

Flickan man inte ser – nu också som sluten grupp på Facebook

cropped-120607-014.jpg

I svåra situationer och jobbiga perioder i livet har de flesta människor ett stort behov av att få prata om det man är med om. Det är en del av bearbetningen att få prata och berätta.

Det är inte alltid man kan/vill/vågar prata med sin närmaste omgivning om att man har ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska spektrat. Skälen till det är många. Några är alla de  förutfattade meningar som finns om diagnoser, bristen på förståelse för den annorlunda situation man lever i eller att man kanske inte vill att andra ska veta. Man kanske helt enkelt inte vill att omgivningen ska se ens barn som en med autism eller ADHD.

Oavsett om man kan prata med sin närmaste omgivning eller ej så verkar de flesta ha ett stort behov av att få prata eller träffa personer i liknande situation som man själv lever i. Känslan av samhörighet och att veta att man inte är ensam är ett viktigt behov att fylla. Det är egentligen inte alls särskilt konstigt. Vi kan dra parallellen till att prata föräldraskap med någon som inte har egna barn. Det går inte att förstå hur eviga vaknätter med skrikande barn faktiskt är om man inte upplevt det. Samma sak är det om man har en flicka hemma som rasar så fort omgivningens krav och förväntningar kommer utom synhåll. Det går inte att förstå om man själv inte har varit i situationen. Man kan försöka sätta sig in i, men helhetsbilden av hur det är har bara den som har genomgått samma sak.

För mig har behovet att få dela båda bra och jobbiga upplevelser med andra personer i samma situation varit enormt under den tid vi har bakom oss med utredningar och jakten på kunskap och metoder. Det har varit i kontakten med andra föräldrar som jag har fått med mig de allra flesta verktyg, i alla fall hitintills. Jag verkar inte vara ensam om detta behov.

Tack för att ni läser och delar sidan vidare!

Sen jag startade Flickan man inte ser har jag nämligen fått flera meddelanden med önskemål om ett gemensamt forum. Tack för att ni hör av er med förfrågningar och för att berätta er historia. Det hjälper mig att känna att jag inte är ensam och att det driver mig att fortsätta förmedla det jag har lärt mig om de osynliga flickorna.

Jag hoppas att den slutna gruppen med samma namn, Flickan man inte ser, kan hjälpa fler än mig att få tillfredsställa behovet av samhörighet. Tryck på länken så kommer du direkt till sidan. Välj sen Gå med i grupp. Tack för att ni läser och hör gärna av er med frågor eller önskemål. Vi måste våga prata mer om våra flickor.

Viktigt att hitta balans

Flickan man inte ser verkar utåt sett klara av det mesta i förskolan eller skolan, i alla fall innan man lär sig att se innanför murarna. Utåt sett visar hon en sida av att vara glad och att hon förstår det som händer och vad som förväntas av henne. Inombords sker något helt annat. Det man inte ser är hur mycket hon kämpar för att ha kontroll över situationen, att vara som alla andra och för att inte brista och rämna inför sina förskole- och klasskompisar. En kontroll som tar all energi hon har.

När krav och förväntningar på dagen är för höga går eftermiddagar, kvällar och helger åt till att vila från intryck och krav. Det finns helt enkelt inte utrymme och ork till någonting annat. All kraft Flickan har går åt till att fungera i förskolan eller skolan.

För att också kunna utvecklas och lära, inte bara ta sig igenom, är det viktigt att hjälpa Flickan att hitta balansen mellan vad som tar och ger energi.

Jag har ännu inte hittat någon jättebra modell för detta, mycket för att min flicka inte är så lätt att komma inpå ens i hemmet. Hon är väldigt restriktiv med vad hon förmedlar och ställer jag inte helt rätt fråga så svarar hon jag vet inte. ”Jag vet inte” kan lika gärna vara ett uttryck för att hon inte förstår min fråga som att hon faktiskt inte har svaret på den.

”Jag vet inte” kan lika gärna betyda att hon inte förstått frågan.

Det sätt jag har använt genom åren är att vid lugna tillfällen ställa frågor och kontrollfrågor. Oftast är det bara ja- eller nejfrågor, men ibland slinker det in en och annan fråga som hon behöver tänka till lite mer på.

Om jag har tur är hon också samarbetsvillig och svarar på mina frågor. Då kan jag ställa motfrågor eller kontrollfrågor för att veta om hon verkligen har förstått eller om hennes svar stämmer. Oftast stämmer det.

Tillfället för samtal är viktigt om jag vill ha några svar. Vi pratar bäst i bilen eller om vi någon gång skulle lyckas komma ut på en promenad. Antagligen beror det på att vi inte behöver se på varandra och det inte finns något annat som stör. Skulle jag ställa frågor över matbordet eller be om ett samtal hemma så där bara för att så skulle hon antagligen hålla för öronen och skrika tyyyyssst eller helt enkelt låtsas som hon inte hör mig och prata om något helt annat.

cropped-IMG_02111.jpg

 

Men, det är sällan som ord räcker till. Ibland, oftare än vad vi får till att göra det, behövs bilder och visuellt stöd för att inventera hur min flicka upplever olika situationer. I inlägget Beskriva en upplevelse förklarar jag hur jag ibland ber henne lägga bilder i ordningen för lätt och svårt. På Lina Melanders sida Kaosteknik kan du läsa om ett annat sätt att skatta sin dag.

Hon väcker inga funderingar….

Samarbetet med både pedagoger och rektor skar sig rejält redan i början när vi tog upp vår oro för vår dotters mående. Att vi misstänkte autism eller ADHD och att vi sökte utredning för detta var något som de inte alls stöttade oss i. De delade inte vår oro alls. Om hon bara lärde sig att leda sina kompisar bättre så skulle hon klara sig fint, för i konflikter hamnade hon ofta, både med personal och med kompisar.

Vid ett av mötena med förskolerektor, specialpedagog och personal hade vi därför förberett oss både med ett utdrag om hur det kan se ut för Flickor med Aspergers syndrom, men också med en bok vi ville tipsa om. I all välmening naturligtvis. Vi hade ju själva inte förstått förrän ganska nyligen så det var inte så konstigt om de inte heller visste riktigt vad som var vad. Men att de skulle vilja förstå och att vi skulle samarbeta med vår dotters bästa i fokus var för oss en självklarhet.

Jag hade boken med mig och redan innan jag hade hunnit förklara hur mycket insikt och förståelse boken givit oss som föräldrar kring vår dotters många gånger avvikande beteenden och hur vi kunde hjälpa henne bättre avbröt rektorn mig med att säga:

Men hon väcker inga funderingar!

2fe12000-027b-436c-96bd-709e21043b92_lBoken var Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo.

Om vår dotter nu inte väckte några funderingar kring hur hon var på förskolan om dagarna, kan jag tycka att det faktum att vi satt där på ännu ett möte för att prata om vår dotters mående borde ha väckt nyfikenhet och en och annan fundering. Varför ser vi så olika sidor? Vad är det som gör att de är så påstridiga? Kan det vara något som vi inte ser eller förstår?

Neurobloggarna har tema Samarbete den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om samarbete.