Den här beskrivningen är så bra, inte bara för att förstå varför man ska sluta förminska barns, ungdomars eller vuxnas uttryck för att de känner ett annorlundaskap.

Om man verkligen tar in det Paula Tilli skriver så utkristalliserar sig en bild av på vilka sätt barn, kanske framför allt flickor, agerar för att inte synas. T.ex. jublet över en utflykt som kanske bara är ett att hålla tillbaka tårarna, ”alla andra jublar så då måste jag nig också göra det.”

Om du i ditt arbete möter en flicka som föräldrarna uttrycker har svårigheter som kanske rör sig inom autism eller t.ex ADHD, ta till dig av vad de säger, lita på att de känner sitt barn väl och utgå ifrån att de innan de tar upp detta med personer utanför familjen redan har uttömt alla andra försök till att få flickan att fungera som ”alla andra”.

Ta inte den yttre bild du ser av en flicka i andra miljöer än hemma given för att vara en sanning. Dessa flickor inrymmer en sådan vishet och klokskap och har redan innan skolstart jämfört sitt sätt att fungera många gånger om med hur andra gör. De har lagt märke till andras reaktioner och lagt sig till med manér för att vara som andra, utan att förstå eller att det kommer naturligt.

De har det inte som andra och de är inte som andra. Hjälp dem utifrån vad de berättar, antingen själva eller genom sina föräldrar. Det är deras rätt att kommunicera på det sätt som de kan. Hjälp dem att få blomstra och få må bra, genom förståelse och stöd utifrån vad de behöver, inte vad som syns på utsidan.

Tack för att du engagerar dig genom att läsa om flickor med ett annorlunda sätt att tänka och vara.