Hon väcker inga funderingar….

Samarbetet med både pedagoger och rektor skar sig rejält redan i början när vi tog upp vår oro för vår dotters mående. Att vi misstänkte autism eller ADHD och att vi sökte utredning för detta var något som de inte alls stöttade oss i. De delade inte vår oro alls. Om hon bara lärde sig att leda sina kompisar bättre så skulle hon klara sig fint, för i konflikter hamnade hon ofta, både med personal och med kompisar.

Vid ett av mötena med förskolerektor, specialpedagog och personal hade vi därför förberett oss både med ett utdrag om hur det kan se ut för Flickor med Aspergers syndrom, men också med en bok vi ville tipsa om. I all välmening naturligtvis. Vi hade ju själva inte förstått förrän ganska nyligen så det var inte så konstigt om de inte heller visste riktigt vad som var vad. Men att de skulle vilja förstå och att vi skulle samarbeta med vår dotters bästa i fokus var för oss en självklarhet.

Jag hade boken med mig och redan innan jag hade hunnit förklara hur mycket insikt och förståelse boken givit oss som föräldrar kring vår dotters många gånger avvikande beteenden och hur vi kunde hjälpa henne bättre avbröt rektorn mig med att säga:

Men hon väcker inga funderingar!

2fe12000-027b-436c-96bd-709e21043b92_lBoken var Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo.

Om vår dotter nu inte väckte några funderingar kring hur hon var på förskolan om dagarna, kan jag tycka att det faktum att vi satt där på ännu ett möte för att prata om vår dotters mående borde ha väckt nyfikenhet och en och annan fundering. Varför ser vi så olika sidor? Vad är det som gör att de är så påstridiga? Kan det vara något som vi inte ser eller förstår?

Neurobloggarna har tema Samarbete den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om samarbete.

Snälla flickor syns inte…

På väg ut från biblioteket grep dottern tag i ytterligare en bok. En rosa fin bok med gula solar på. I mitten en flicka med stora ögon och tofsar. Bokens titel är ”Snäll”. Dottern har inte knäckt läskoden än så hon tog boken helt och hållet på hur den såg ut. Den lockade till sig henne med all sin flickighet.

Hon bläddrar alltid igenom böcker innan vi läser dem för att avgöra om det är något hon vill höra eller ej. Det är något med bilderna som avgör om hon anser den vara värd att läsa eller för läskig för att hon vill höra oss läsa den. Den här boken gick igenom spärren.

Själv hickar jag första gången redan på bokens sjätte rad.

IMG_8711
För Lussi gör precis som hon ska.

För att inte avslöja mig för mycket försöker jag mellan boksidorna ta reda på vem som skrivit, när den är skriven och vad de vill säga med boken. Jag förbannar mig en aning för att jag själv inte läst igenom den innan. Inte den här gången heller. Det är ju en barnbok liksom, hur illa kan det vara?

IMG_8712
Oj oj oj vilken duktig liten flicka!

Men precis så illa är det faktiskt. Frenetiskt försöker jag tänka mig in i vad jag kan använda mig av i denna bok. Tankarna flödar kring hur min dotter, som på ena hållet inte alls klarar av att vara så där tyst och duktig, men som på andra hållet inte gör annat än håller igen utan att visa det som är hennes riktiga sidor, allt för att vara till lags och inte brista inför någon annan, hur tänker hon när hon hör vad jag läser? Eller reflekterar hon inte alls kanske?

Flickan är så tyst och duktig så till slut blir hon alldeles osynlig. Ingen ser henne och hon får inte fram ett ljud. Tills hon en dag plötsligt brister och skriker rakt ut.

IMG_8713

Och då ser alla henne igen och hon blir flickan som alla tittar på. Flickan som blir lortig och smutsig och som både magister och förälder gömmer sig för.

IMG_8714

Alla stirrar på henne och jag kan inte tänka annat än att det inte spelar någon roll hur flickan beter sig. Antingen så syns hon inte, eller så skriker hon för högt. Vad är det egentligen denna bok vill förmedla till flickor och deras föräldrar? Att om hon är tyst och snäll så är det ingen som ser henne. Och att om hon skriker högt för att bli sedd så blir hon utstirrad och skrämmer sin omgivning?

Hon upptäcker till slut fler små tysta flickor som blivit osynliga och lockar fram dem från väggen där de suttit fast.

IMG_8715
Det kanske finns fler alldeles osynliga flickor?

Det är väl det enda positiva budskap jag kan se med boken. Att fler flickor fick en möjlighet att synas. Fler som slapp vara tysta och duktiga och osynliga. Om det nu inte vore så att flickan tänker att de i så fall fick klara sig själva. Ingen som ser, ingen som hjälper. Flickan går hem och äter och bokens allra sista mening är:

För hon är allt duktig hon!

”Men på dagis märker de inget.”

Ibland roar jag  mig med att läsa igenom saker jag skrivit för länge sen. Då när min dotter var liten och hon även för oss var en osynlig flicka. Inte så att vi inte såg alla hennes härdsmältor och utbrott för jobbiga, utan för att vi tog dem för trots och envishet istället för att förstå att hon inte kunde annat.

Nedanstående citat är från innan hon fyllde tre år och jag varit ute på ännu en extra promenad efter förskolan för att få henne att varva ner och kanske somna. Hon som inte sovit middag på över ett års tid.

Jag gör det gärna just nu för att hon behöver det extra mycket. Men den långa tiden för att varva ner och somna är skitjobbig. Jag har inte tålamod till hundra frågor om varför si, varför så, varför dit, när hon egentligen bara vill sova. Spelar ingen roll om jag är tyst och inte svarar, svarar kort, svarar långt, säger därför, säger snällt, säger irriterat. Frågorna haglar, ögonen är öppna, men kroppen, den är helt stilla och nästan utslagen.

Hela dagar är hon inte redo för än. En bra bit därifrån. Men på dagis märker de inget. Där håller hon sig flytande.

Svenny Kopp föreläser

Jag lever i tron att om man jobbar med barn och ungdomar (vuxna också för den delen) med olika typer av psykiska problem, genom att man utreder för Autism, ADHD eller Aspergers, eller att man jobbar behandlingsmässigt, så är man också intresserad av att lära sig mer. Jag inbillar mig att man håller sig á jour med den senaste forskningen och att man går på föreläsningar och utbildningar när de som besitter hög kompetens och engagemang ger av sin tid för att dela med sig till andra.

När jag träffade Svenny Kopp på en föreläsning på Enigma Education förra året så pratade vi om hur dålig kunskap om just flickor som många som utreder har. (Detta utifrån att hon visste hur vi blivit bemötta innan vi kom till henne för utredning.) Jag undrade nog något i stil med om hon föreläste för dem ibland. Hon svarade bland annat att det inte är så lätt. Det är oftast pojkarna som kommer till utredning och för att lära sig och förstå flickorna behöver man erfarenhet. Men så sa hon också att det oftast är de som utreder och jobbar med det som oftast inte kommer på föreläsningarna.

Det är de som oftast inte kommer.

Min upplevelse när jag såg henne var också att det var föräldrar och personal som på olika sätt jobbar med flickor med autism eller ADHD som var där. Trots att heldagsutbildningen egentligen handlade om hur vi ska upptäcka flickorna.

I morgon, onsdag den 12 februari, finns det i alla fall en chans att se henne på en gratisföreläsning i Uppsala på INOM, Innovativ Omsorg.

%d bloggare gillar detta: