Snälla flickor syns inte…

På väg ut från biblioteket grep dottern tag i ytterligare en bok. En rosa fin bok med gula solar på. I mitten en flicka med stora ögon och tofsar. Bokens titel är ”Snäll”. Dottern har inte knäckt läskoden än så hon tog boken helt och hållet på hur den såg ut. Den lockade till sig henne med all sin flickighet.

Hon bläddrar alltid igenom böcker innan vi läser dem för att avgöra om det är något hon vill höra eller ej. Det är något med bilderna som avgör om hon anser den vara värd att läsa eller för läskig för att hon vill höra oss läsa den. Den här boken gick igenom spärren.

Själv hickar jag första gången redan på bokens sjätte rad.

IMG_8711
För Lussi gör precis som hon ska.

För att inte avslöja mig för mycket försöker jag mellan boksidorna ta reda på vem som skrivit, när den är skriven och vad de vill säga med boken. Jag förbannar mig en aning för att jag själv inte läst igenom den innan. Inte den här gången heller. Det är ju en barnbok liksom, hur illa kan det vara?

IMG_8712
Oj oj oj vilken duktig liten flicka!

Men precis så illa är det faktiskt. Frenetiskt försöker jag tänka mig in i vad jag kan använda mig av i denna bok. Tankarna flödar kring hur min dotter, som på ena hållet inte alls klarar av att vara så där tyst och duktig, men som på andra hållet inte gör annat än håller igen utan att visa det som är hennes riktiga sidor, allt för att vara till lags och inte brista inför någon annan, hur tänker hon när hon hör vad jag läser? Eller reflekterar hon inte alls kanske?

Flickan är så tyst och duktig så till slut blir hon alldeles osynlig. Ingen ser henne och hon får inte fram ett ljud. Tills hon en dag plötsligt brister och skriker rakt ut.

IMG_8713

Och då ser alla henne igen och hon blir flickan som alla tittar på. Flickan som blir lortig och smutsig och som både magister och förälder gömmer sig för.

IMG_8714

Alla stirrar på henne och jag kan inte tänka annat än att det inte spelar någon roll hur flickan beter sig. Antingen så syns hon inte, eller så skriker hon för högt. Vad är det egentligen denna bok vill förmedla till flickor och deras föräldrar? Att om hon är tyst och snäll så är det ingen som ser henne. Och att om hon skriker högt för att bli sedd så blir hon utstirrad och skrämmer sin omgivning?

Hon upptäcker till slut fler små tysta flickor som blivit osynliga och lockar fram dem från väggen där de suttit fast.

IMG_8715
Det kanske finns fler alldeles osynliga flickor?

Det är väl det enda positiva budskap jag kan se med boken. Att fler flickor fick en möjlighet att synas. Fler som slapp vara tysta och duktiga och osynliga. Om det nu inte vore så att flickan tänker att de i så fall fick klara sig själva. Ingen som ser, ingen som hjälper. Flickan går hem och äter och bokens allra sista mening är:

För hon är allt duktig hon!

”Men på dagis märker de inget.”

Ibland roar jag  mig med att läsa igenom saker jag skrivit för länge sen. Då när min dotter var liten och hon även för oss var en osynlig flicka. Inte så att vi inte såg alla hennes härdsmältor och utbrott för jobbiga, utan för att vi tog dem för trots och envishet istället för att förstå att hon inte kunde annat.

Nedanstående citat är från innan hon fyllde tre år och jag varit ute på ännu en extra promenad efter förskolan för att få henne att varva ner och kanske somna. Hon som inte sovit middag på över ett års tid.

Jag gör det gärna just nu för att hon behöver det extra mycket. Men den långa tiden för att varva ner och somna är skitjobbig. Jag har inte tålamod till hundra frågor om varför si, varför så, varför dit, när hon egentligen bara vill sova. Spelar ingen roll om jag är tyst och inte svarar, svarar kort, svarar långt, säger därför, säger snällt, säger irriterat. Frågorna haglar, ögonen är öppna, men kroppen, den är helt stilla och nästan utslagen.

Hela dagar är hon inte redo för än. En bra bit därifrån. Men på dagis märker de inget. Där håller hon sig flytande.

Svenny Kopp föreläser

Jag lever i tron att om man jobbar med barn och ungdomar (vuxna också för den delen) med olika typer av psykiska problem, genom att man utreder för Autism, ADHD eller Aspergers, eller att man jobbar behandlingsmässigt, så är man också intresserad av att lära sig mer. Jag inbillar mig att man håller sig á jour med den senaste forskningen och att man går på föreläsningar och utbildningar när de som besitter hög kompetens och engagemang ger av sin tid för att dela med sig till andra.

När jag träffade Svenny Kopp på en föreläsning på Enigma Education förra året så pratade vi om hur dålig kunskap om just flickor som många som utreder har. (Detta utifrån att hon visste hur vi blivit bemötta innan vi kom till henne för utredning.) Jag undrade nog något i stil med om hon föreläste för dem ibland. Hon svarade bland annat att det inte är så lätt. Det är oftast pojkarna som kommer till utredning och för att lära sig och förstå flickorna behöver man erfarenhet. Men så sa hon också att det oftast är de som utreder och jobbar med det som oftast inte kommer på föreläsningarna.

Det är de som oftast inte kommer.

Min upplevelse när jag såg henne var också att det var föräldrar och personal som på olika sätt jobbar med flickor med autism eller ADHD som var där. Trots att heldagsutbildningen egentligen handlade om hur vi ska upptäcka flickorna.

I morgon, onsdag den 12 februari, finns det i alla fall en chans att se henne på en gratisföreläsning i Uppsala på INOM, Innovativ Omsorg.

Melinda, 16, tog sitt liv…

I gårdagens Aftonbladet var en artikel om Melinda, 16 år, som tog sitt liv två veckor efter att hon fick sin Aspergerdiagnos, tre år efter att hennes mamma började söka hjälp för henne på BUP Ektorp i Nacka. De hade erbjudit Melinda en tid för samtal fyra veckor efter att hon fick beskedet om sin diagnos. De bedömde henne inte som suicidal, trots att hon flera gånger tidigare har sagt att hon inte ville leva längre.

Sättet mamman beskriver sin dotter på, är på precis det sätt som så många vittnar om. I skolan gick allting ”bra”, åtminstone utåt sett, men hemma var det en helt annan situation. Hon småpratade inte så gärna. Hon pratade helst via sms. Hon var begåvad och hon hade svårt för det sociala spelet.

Vi som är föräldrar till dessa flickor förstår ofta direkt att detta är något mer än bara trots eller tonårsproblem. Vi lever med det själva och vi har hört så många andra berätta om samma sak. Ändå är BUP så okunniga. BUP – Barn och Ungdomspsykiatrin, den instans som finns för att hjälpa barn och ungdomar med psykiska problem, de förvägrar flickorna den hjälp som deras föräldrar vädjar om att ge till deras flickor.

Berättelsen om Melinda berörde mig starkt. Vi tillhörde samma BUP som Melinda. I ett par års tid var vi inskrivna på där på grund av förlossningsdepressioner. När vår dotter mådde allt sämre och vi förstod att det nog handlade om mer än att hon bara var envis och trotsig, vände vi oss till BUP Ektorp i Nacka. De hade alltid ett skäl till varför de inte kunde hjälpa. Ett återkommande skäl var att de inte hade träffat vår dotter. Men aldrig togs det tid till att faktiskt träffa henne, för att se OM och HUR de hade kunnat hjälpa. Vad det handlade om mer får jag återkomma om vid ett annat tillfälle.

Tyvärr är det vi fick uppleva, och det som Melindas familj så smärtsamt fått genomlida, långt ifrån ovanligt när det kommer till BUP och flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Autism, Aspergers eller ADHD.

Hur kan Barn och Ungdomspsykiatrin i Sverige få fortsätta besitta så dålig kunskap om dessa flickor?