När storasyster är borta…

När storasyster är borta brukar vi passa på att ”utbilda” lillebror i filmer och karaktärer han annars inte får tillåtelse från henne att se. Det kan bero på att hon redan har sett sig mätt på dem så att hon vägrar se dem igen, eller att de enligt henne är för läskiga för att titta på.

Den här helgen har vi stiftat bekantskap med Emil i Lönneberga och Lejonkungen.

Det måste gå

Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag försöker reparera mig från ett ganska tungt fall för ett par vekor sedan. Efter en lång tids kämpande för att få hjälp och stöd för vår flicka är motståndskraften inte så hög. Kommentarer och ifrågasättanden från en oförstående omgivning river så lätt upp gamla sår.  Ord blir till meningar som river som knivar i sår där skorpan knappt hunnit ta fäste innan den obarmhärtigt rivs upp.

Jag jobbar hårt för att hitta strategier som kan läggas som ett läkande bandage på de sår som behöver tid och vila för att återhämta sig. Tid, vila och strategier skapar en starkare hud, med motståndskraft för kommande motgångar. Det ska gå. Det måste gå. Jag måste tro på att det kommer att gå. Allt annat är otänkbart.

”Jag gråter över hela mitt liv” – Tema gemenskap

För några år sedan, när vi funderade mycket och undrade hur vår flicka egentligen mådde, när vi sökte utredning och när vi kämpade med oförstående personal på förskolan, fick vi ofta kommentarer från personer i vår omgivning.

Det vanligaste vi fick höra, och som jag upplever att de flesta föräldrar får stångas med, var att andra i all välmening sa ”så gör mina barn med” eller ”alla barn är trotsiga och får utbrott över småsaker”. Så här i efterhand kan jag förstå att det mest var av välvilja eller för att man inte förstod bättre. Det hjälpte oss dock inte framåt. Det ställde oss bara ännu mer i skuggan av alla ”lyckade” föräldrar som inte verkade ha några bekymmer med att vara spontana och flexibla och som inte heller tyckte att det var särskilt jobbigt att ha barn i trotsåldern. Vi som redan hade ifrågasatt oss själva som föräldrar sen hon var liten fick ytterligare skäl att slå ner på oss själva. Kanske var det oss det var fel på i alla fall.

För, hur det än är, lika lite som en annan förälder kan sätta sig in i hur det är att ha ett barn med svårigheter med impulskontroll, hyperaktivitet, omställningar, känsligheten för mat, sömn och kläder mm, kan en förälder till ett sådant barn sätta sig in i hur det är i en familj med barn som fungerar enligt normen (med sina avsteg).

Det går inte att veta hur det är i en ”vanlig” familj heller. Det går inte att veta vad andra barn får utbrott över, det går inte att veta hur det kan vara i en familj där en lugn period mellan trotsperioderna kan pågå i flera månader i sträck där barnet mestadels mår bra. Det går inte att veta vad som oroar en normalutvecklad flicka som inte lider av ångest och depressioner. Vad finns i hennes tankar när hon är ledsen?

Kanske är det helt normalt att mitt barn storgråter i över en timme i sin säng och på något sätt mellan tårarna lyckas verbalisera ”jag gråter över hela mitt liv, över alla dagar sedan jag föddes, för allt blir bara fel” när det som utlöste affekten var att jag skar en kaka på fel sätt.

Kanske är det sånt alla föräldrar till flickor får ta hand om och kanske är det bara jag som oroar mig mer än nödvändigt.

Att finna gemenskap med familjer i liknande situation ger oss chansen och möjligheten att förstå vad som är normalt och mindre normalt. Det hjälper både oss och flickan att slappna av. Ibland så till den grad att hon får just ett timmeslångt utbrott av en felskuren kaka.

Neurobloggarna har tema Gemenskap den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om det. 

Fortsättning kring bokstavstolkande

– Om du tänker dig att det här pappret är hela resvägen, och så viker jag det på hälften. Då är det här halva vägen.

Flickan funderade en stund innan svaret kom.

– Men, vi kan väl inte åka på ett papper heller!

Det kräver en hel del av dessa flickors omgivning för att ge dem begripliga förklaringar.