I det här inlägget ger jag er två ganska ”könlösa” beskrivningar av våra erfarenheter av våra barns olika resor med utredningar och stödinsatser.
I kommentarsfältet under inlägget eller på Facebook vill jag gärna höra vem du tror är flickan och vem som är pojken. Motivera gärna varför.
Vinnaren är den som gissar fel, bara för att jag vill vara extra motvalls idag. Vad vinsten är kan du läsa längre ner.
Jag och min man har två barn. Tillsammans. Alltså samma föräldrar till båda barnen. Vi har fungerande familjerelationer, till båda barnen, så när som på den ständiga utmattning vi lever med. Vi bor i samma hus, fast har olika rum. Barnen har samma diagnoser, även om vissa bedömningar inom diagnoserna skiljer sig åt, men egentligen inte så mycket. Den ena har lättare med vissa saker än den andra.
Det ena barnet noterade vi föräldrar redan vid en ganska låg ålder att det var något som avvek. Hade väldigt specifika vanor, lite sen i talet och pratade otydligt. Även om vi inte hade så mycket bekymmer så var det ändå ”något” som till slut fick oss att påtala detta för vårdpersonal. Ganska snabbt träffade vi en logoped som bedömde att det nog vore bra med en utredning. Det tog inte så lång tid innan vi fick en första bedömning. Läkare konstaterade att det fanns drag av autism och en särskilt hög begåvning. Men, man ville vänta några år för att se vart det utvecklade sig. Barnet var ändå bara 3,5 år. Vi flyttade, berättade för personal i förskolan om utredning, svårigheter, begåvning och behov. Personalen gjorde anpassningar och har så gjort i alla år, trots att diagnosen ställdes först i åk 2. Då hade barnet hunnit krascha i en utmattning pga att skolan var för jobbig, trots anpassningar. Den höga begåvningen var förmodligen det som gjort att vi runt omkring trott att det ändå fungerade okej. Tills det tog totalt stopp.
Den andra fick en tidig diagnos redan vid 5 års ålder, men det var inte alls så där lätt att få en utredning eller få till rätt stöd på förskolan ens efter utredning och diagnos. Barnet kämpade på i förskolan, men orkade inte. Redan som treåring blev barnet hemma från förskolan och sov sig igenom tre veckor. Barnet som slutat sova middag innan tvåårsdagen. Det var dock först när samma barn kraschade ännu en gång två år senare och blev hemma i flera veckor och inte orkade eller ville göra någonting. Nu fanns det diagnos och konstaterade behov. Och personal som bemötte med kommentarer att där fungerade allt bra, så det behövdes inte. Vi planerade en flytt. Skolan började. Tydlig information innan, men samma sak här. Barnet klarade sig till slutet av åk 3 innan det tog totalt stopp. Då hade barnets trygghet i skolan gått på mammaledighet utan att skolan tagit höjd för hur mycket en sådan förändring skulle påverka barnet.
”Men nu känner ju barnet ändå läraren och är trygg med sina kompisar”.
Ett och ett halvt år hade gått sedan vi föräldrar (mamman fyra av fem dagar och pappan en) agerat resurs i skolan en hel termin under tiden som skolan anställde en resurs på heltid. Förälder, mamman, gavs en avgörande roll i den överingskolningsprocess som behövdes för att barnet skulle ta till sig resursen och sen kunna vara i skolan utan förälder. Inte längre än ett och ett halvt år alltså, ändå trodde skolan att barnet inte längre skulle ha samma behov.
Med ett år av misslyckade försök att komma tillbaka till skolan – det var inte viljan som saknades, det var bemötandet och mottagandet i skolan som brast – har vi i den här berättelsen kommit fram till den tid då barnet i den första beskrivningen hade varit hemma från skolan i en termin och under den tiden också fått sina diagnoser, desamma som syskonet, dvs autism och ADHD, med hög begåvning (ej diagnos).
Eftersom skolgången inte fungerade för något av barnen erbjöd kommunen nu placering för båda barnen i en av kommunens sk autismgrupper (särskilda undervisningsgrupper), med start samtidigt. Javisst, det var ett erbjudande som vi hade kunnat säga nej till, men, efter det vi som föräldrar ställts inför den våren och vid skolstarten förra hösten såg vi inte precis att vi hade någon större valmöjlighet.
Båda skrevs alltså in i samma autismenhet samtidigt. Samma rektor, samma specialpedagog, samma skolpsykolog. Eller javisst ja, det har ju inte varit någon sådan inkopplad. Vi hade överlämningar samtidigt, med samma mottagande personal. Överlämningarna skedde dessutom vid samma mötestillfällen för båda barnen. Fokuset vid överlämningarna låg inte på det barn som både förskolor och skola gett stöd och anpassningar utifrån vad vi föräldrar påtalat. Nej, fokuset låg på det barn som alltid fått anpassa sig till de anpassningar som förskolor och skolor har velat erbjuda, trots ställda diagnoser och buntvis med utredningar och skrivna intyg.
Det ena barnet går nu i skolan igen, efter att ha det stöd och anpassningar som just det barnet behövt för att komma tillbaka. Det andra gör det inte.
Vem är flickan och vem är pojken och vem är det som går i skolan och vem är det som fortfarande inte gör det?
Som jag skrev i början. Den som vinner är den som gissar fel.
Vinsten är en insikt, kanske en svidande sådan, som man kan bära med sig i sitt vidare liv tillsammans med flickor och pojkar med eller utan ställda diagnoser inom npf.
********
Följ mig gärna här på bloggen eller genom min facebook-sida Flickan ingen ser.
FLICKAN INGEN SER 