När sommarlovet inletts kunde man kanske tro att föräldrar till en flicka med över två års skolfrånvaro skulle haft lite bättre kontroll på läget inför hösten.
Det ligger kanske nära till hands att tänka att skolan och huvudmannen haft rätt gott om tid på sig att reda ut barnets behov på de två år som ändå gått.
Ändå sitter vi här, ännu en sen kväll som går över i natt och i värsta fall tidig morgon och försöker förbereda oss på ett möte som vi egentligen inte vet alls vilken utkomst vi kan förvänta oss. Det kan gå precis hur som helst.
Allt som hamnar över sträcket ‘inte fullständig katastrof’ kommer vara ett bättre utfall än väntat.
Men visst, jag håller med, man ska tänka positivt och utgå ifrån att alla vill väl. Det hade bara varit då oändligt mycket lättare om jag visste att det var det barn vi har hemma som vi ska diskutera insatserna för istället för den stereotypa bilden av en omotiverad hemmasittare där föräldrarna inte skulle anstränga sig för att få flickan till skolan.
Det räcker inte att skolpersonal ser en på utsidan glad tjej när hon väl är där. Det måste finnas en glädje på insidan också. I hjärtat.
”Jag grät idag mamma, fast utan tårar. Jag grät inuti, så att ingen skulle se.”
FLICKAN INGEN SER 
Skickar ett stort hjärta <3. Hoppas sommarlovet funkar för er och att hösten kommer att funka i skolan med en skola som förstår… i alla fall mer än de gjort hittills… Kram