Lucka 14 – Hur får man tid för relationen?

Det är fjorton år sedan vi träffades idag, Mannen och jag. Elva och ett halvt av dessa har vi varit föräldrar. Ett klart utmanande föräldraskap. Sen runt fem sex år tillbaka har vi också drivit ”företaget” Flickan som ingen mer än vi vill förstå.

Logistik, möten, förberedelser, logistik, utredningar, förändringar, logistik, utmattningar, sjukskrivningar, logistik, möten, anmälningar, ansökningar, och så lite mer logistik och ännu fler möten.

Ett ”företag” med stora kostnader och i bästa fall något litet statsbidrag som snarare räddar från konkurs än hjälper företaget på fötter. Om man nu lyckas beskriva behovet tillräckligt väl för att Försäkringskassan också ska anse det vara mer arbete än vad som ingår i föräldraskap utan funktionsnedsättningar. Samt att det i förlängningen inte räknas som just arbetsförmåga, eftersom man då dessutom förväntas kunna arbeta och därför får avslag på sjukskrivning som kommer sig av att merarbetet för barnet/barnen kräver all ens ork så man inte klarar av att även jobbjobba. En omöjlig ekvation.

Ett ”företag” utan varken tid eller budget för personalvård. Inga existerande avtal som reglerar lagstadgade arbetstider eller fackliga representanter. Ingen chef att förhandla lön med. Inga julfester och inga utvecklingssamtal.

Bara arbete, i ett föräldraskap som kräver att man sliter för att få samhället att förstå att man inte bara kan tänka i slutna celler och svara ”det är inte mitt bord.” Fast det gör samhället och systemet förstås i alla fall. För det är så det är uppbyggt.

Det är minst sagt en gigantisk utmaning att få relationen att fungera. Skilsmässostatistiken bland föräldrar till funkisbarn är högre än inom andra grupper. Hur det är just inom gruppen autismföräldrar vet jag inte.

Vi har nog en ganska solid grund att stå på, men visst har det varit otroligt tufft i perioder. Ibland får jag gå tillbaka till hur vi träffades och vad jag tog för beslut för mig själv då. Särskilt i perioder när det varit extra extra jobbigt och tungt. Även om vi rent orkesmässigt har det tuffare än nånsin så är det ändå bättre mellan oss nu än det varit på ett tag.

Kanske beror det på att vi nu slipper frustrerande konflikter med skolor som saknat kunskap och kompetens om barnens funktionsnedsättningar.

Kanske beror det på att vi nu har känt varandra i just fjorton år och att vi därmed börjar veta vad som fungerar bättre och sämre.

Kanske beror det på att vi hittat bättre strategier hemma och hittat en acceptansnivå för vad vi kan finna oss att leva med.

Kanske beror det på att vi sen i somras drar ett kort varje vecka med små uppgifter att göra för varandra.

40 veckor med lite extra kärlek

Fyrtio kort med små uppmaningar med saker man ska tänka på eller göra för sin partner under en vecka. Små enkla uppgifter i vardagen som hjälper till att uppmärksamma varandra lite mer än vanligt.

För att inte kunna gissa den andres uppdrag och inte heller värdera dennes sätt att utföra sin veckouppgift valde vi att inte läsa några kort i förväg. Vi tar bara det översta kortet varje gång och lägger det sen underst i högen när det är den andres vecka, men man gör såklart det som passar ens egen situation och behov bäst.

Kortleken finns i alla fall att köpa här. (Jag har ingen provision på något jag tipsar om.)

Svårt att veta vad det är som påverkar, kanske är det en kombination av flera saker. Men att vi skulle ha tid för varandra beror det i alla fall inte på. Vi hinner knappt ens prata med varandra om vad som är planerat för det ena barnet så att det andra barnet också ges förutsättningar till att få en bra dag.

Ta hand om er!