Idag ligger den ute för allmänheten att titta på. Min föreläsning om våra erfarenheter som föräldrar till en flicka med autism. Ja, inte bara min föreläsning förstås, de andra som föreläste på Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i Linköping 29-30 okt finns ju också där.
Se den, och se alla de andra föreläsningarna från konferensen också, och dela med dig av dem till alla som möter flickor i sina arbeten eller familjer.
Direktlänk till min föreläsning: Flickan ingen ser, ett föräldraperspektiv
Länk till alla föreläsningarna finns här: UR Skola under UR Samtiden – Flickor och kvinnor med autism.
FLICKAN INGEN SER 
Vilken jättebra föreläsning! Tack! 🙂
Har själv äntligen fått min diagnos (Högfungerande autism) för 2 år sedan, när jag var 40 år. Efter att ha kämpat ensam och i motvind ända sedan barnsben.
Kände tidigt (redan när jag var 4-5 år) att något var fel och jag alltid var rädd, orolig, och utmattad och inte förstod mig på de runt mig och varför de så lätt umgicks när det var så svårt för mig osv. Det blev bara värre och värre med åren och kraven som ökade. (föräldrarna fanns med i bilden, men vägrade tyvärr hjälpa mig)
Kämpar fortfarande med vården och att få hjälp och förståelse där, men det är fortfarande tungt trots att jag nu äntligen har vuxenhabiliteringen på min sida.
Jag är så fullkomligt utmattad och genomslut efter alla dessa år att min hjärna har fått det väldigt svårt att ”komma tillbaka”. Önskar att fler i vården hade både kunskap och till viss del empati att se pusselbitarna för kvinnor och flickor.
Sitter där själv nu, är utmattad och desperat och får höra av skolan att det är jag som är överbeskyddande mamma när dottern är hemmasittare och pratar om dödslängtan. ”Få hit ungen bara, hon är alltid så glad i skolan!” säger de.
Nu har utredningen för misstänkt autism och hög begåvning dragit igång, men jag hoppas inte mycket på den, skolan säger att de utgår ifrån elevens behov oavsett diagnoser. Och det enda min dotter behöver är typ en ny mamma….
Hej Mamman,
Jag känner med dig. Vet alltför väl hur hopplöst det kan kännas. Inte ens när man kommit så långt som till att det blir en utredning kan man slappna av och tro på att man får svar som bekräftar det man själv misstänker och upplever hos sin flicka.
En klok läkare sa till mig en gång, eller så är det kanske flera som har sagt förresten, att utredningen är bra först när föräldrarna känner igen sitt barn i teamets beskrivning efter utredningen. Om inte, så bör man titta vidare på vad det är som gör att åsikterna går isär. Vad är det som de inte har sett och så vidare.
Så att jag inte missförstås, det innebär inte nödvändigtvis att läkare ställer diagnos, för det beror ju på graden och sammansättningen av svårigheter, men som förälder bör man alltså kunna känna igen sig i den sammanställning som de gör av alla testresultat.
Sen, det handlar inte bara om att utgå ifrån en elevs behov oavsett diagnos, vilket skolan enligt skollagen är skyldiga att göra. Det handlar om att man måste förstå grunden, det som orsakar/ligger bakom eller under, behoven för att man ska kunna ge rätt anpassningar. Och för att göra det så behöver man göra ordentlig kartläggning/utredning,
Sen är det ju faktiskt också så att alla har rätt att få förstå sig själva, annars finns en överhängande risk till sänkt självkänsla och psykisk ohälsa för att man ifrågasätter sig själv.
Exempel: Att tex få lyssna på en text om man inte kan sitta still och läsa hjälper ju inte eleven om anledningen till att man inte kan koncentrera sig handlar om att man har svårt att förstå innebörden i det man läser.
Kan du få skolan att titta på några av föreläsningarna från konferensen så kanske du lättare kan nå fram.
Lycka till!