Veckans framsteg

Vi verkar ha kommit till en vändpunkt där allt inte längre står alldeles stilla.

Medicineringar börjar hitta en nivå som närmast liknar magi när vi ser hur barnet ifråga plötsligt får tillgång till en uppmärksamhet vi tidigare inte upplevt. Håll tummarna att det kan fortsätta så.

Vi märker också hur viljan att vara i skolan ökar hos Lillebror, fortfarande inte utan förälder, men vi behöver inte vara lika nära eller delaktiga som tidigare.

Den stora har också gjort saker den här veckan som vi inte sett på länge. Vi har upplevt en vilja att göra saker, vara mer aktiv på dagarna och vi har till och med spelat lite sällskapsspel tillsammans.

Helgen har varit väldigt lugn, eller avslagen är kanske mer rätt ordval. Det blev inga adventsstjärnor eller tända ljus idag heller. Trots att det andra advent. Framsteget i det ligger i att det inte känns som ett måste och att vi är okej med att vi gör det när vi har lite ork över.

Idag lyckades vi ta oss iväg på en julmarknad, alla tillsammans. Vi tittade i den butik barnen ville besöka, trängdes med alldeles för mycket folk, snurrade några pokéstop och sen åkte vi hem igen. Skönt.

Lucka 8 och 9 – Öppna sår

Igår kapitulerade jag för tröttheten och sov flera timmar under dagen, därför blir det två luckor i en idag.

Även om vi idag har bättre förutsättningar än tidigare för att barnen ska kunna få vad de behöver i skolan, tack vare en skolform med kompetent och erfaren personal, är vi samtidigt inne i den tyngsta och kanske jobbigaste perioden under våra år tillsammans.

Sårskorporna från åren som varit rivs så lätt upp och även om jag kämpar dagligen med att lägga om dem genom att intala mig att nu är det annorlunda, finns det alltid någonting som överskuggar eller hotar om att förändras.

Blir det inte bra den här gången vet jag inte vart det bär hän.

Vi slipper visserligen dränerande konflikter med en oförstående omgivning (skola) nu. Vi blir vi bemötta med respekt för den kunskap och erfarenhet vi har av våra barn. Men det som tagit sju år att bryta ner, går inte på bara några veckor att bygga upp. Det tar tid, kanske till och med år, att läka.

Vi hade behövt lugn och ro och tid för återhämtning för att kunna ta till oss det nya. Men det är bara att hålla ut, en dag i taget, och försöka ha det långsiktiga målet i minnet, fortsätta med det som vi vet måste till för att vi någon gång längre fram förhoppningsvis får tid till vila.