Idag vill jag inte vara med. Jag har en hög med kallelser, utredningar och protokoll som behöver gås igenom. Så fort jag kommit igenom den tjocka muren av motstånd och ska ta tag i det så pockar vardagen på och jag måste återgå.
I morgon är det måndag igen och ännu en vecka där jag måste slåss med det dåliga samvetet över att om jag hjälper den ena så hamnar den andra på undantag, igen.
Veckorna fram till jul har jag tre egna vårdbesök (nej, det blir inte så bra att skjuta upp dem), vi har ett eller två vårdbesök för barnen, ett SIP-möte och ett möte på Soc. Plus några tillfällen som vi tror att dottern skulle uppskatta att komma till skolan, om mamman bara orkar merarbetet det innebär att motivera, locka och anpassa för att hon ska kunna tänka sig att vilja åka dit.
Soc ska avgöra om det ska inledas en utredning angående den anmälan som gjordes efter senaste SIP-mötet då vi påtalade att vi behöver vara fler personer. Vi kan inte lösa att både ta hand om, och försöka få igång barnet hemma, samtidigt som vi ska hjälpa barnet som är under inskolning att få en trygg och bra start där, samtidigt som vi ska kunna sköta arbete eller rehabiliteras från sjukskrivning. Muren jag har framför mig just nu är bara hur sjutton vi ska få till att kunna vara på ett möte på Soc klockan nio på morgonen.
Hela alltet handlar ju om att nån av oss behöver finnas med barnen 24/7 på grund av att kommunen inte gick in med nödvändiga insatser/åtgärder i tid.
Så, nja, nån vidare adventsstämning kommer jag inte dela med mig idag.
FLICKAN INGEN SER 