Ni kanske fattar vilken sjuk vardag jag lever i när jag går från tandhygienisten 715 kronor fattigare med ett kostnadsförslag på åtgärder på fyra olika tänder och ändå känner mig rätt nöjd efteråt. Trött och slut, men ändå nöjd.
En stund bara för mig själv. En hygienist som har träffat mig och mina barn under fem års tid. En person som följt utvecklingen (vägen utför, var det första jag tänkte, men det känns så slutgiltigt på något sätt) och med värme i rösten kunde säga ”jag minns när jag träffade Lillebror första gången. Han låg med huvudet här och benen där”, sa hon och pekade på var fötterna måste ha viftat upp mot taket. ”Jag tänkte att det var väl bara att utgå ifrån det.”
Han låg med huvudet här och benen där, sa hon och pekade på var fötterna måste ha viftat upp mot taket. Jag tänkte att det var väl bara att utgå ifrån det.
En stund bara för mig själv, med en en person som på ett varmt, närvarande och avslappnat sätt visar medkänsla utan att jag behöver låtsas eller försköna för att undkomma den medömkan jag ibland kan känna när jag berättar hur det är för personer som finns lite i periferin och inte känner till hela bilden.
Jag har länge misstänkt att hon har personlig erfarenhet av npf, men idag visade det sig att det har hon inte. Bara ett genuint intresse och glädje i att möta just ”dessa” barn. Den där lilla lilla skillnaden som gör all skillnad. Intresset och nyfikenheten.
FLICKAN INGEN SER 