En mamma skrev en dag i stödgruppen för ”Flickan ingen ser, föräldrar” hur hennes flickas skola jobbat för att hjälpa hennes flicka, redan innan utredning var påbörjad.
Det var så fint, egentligen så otroligt enkla lösningar, och samtidigt är det så många av oss som aldrig lyckas få till just den här typen av lösningar, med eller utan diagnos. Jag tänkte att fler behöver få läsa hur det kan gå till så jag frågade mamman om jag fick dela det som ett gästinlägg här.
~~~
Jag vill berätta hur det kan bli när skola och lärare samarbetar med föräldrar och anpassar redan innan utredning ens påbörjats.
Vår dotter har haft sin problematik hela livet, tydligt för oss föräldrar, inte så tydligt på förskolan som bara såg ”krångliga lämningar och hämtningar”. Hon är en glad social tjej som älskar att leka med sina kompisar, på sina villkor.
Underbara pedagoger i förskoleklass såg henne, såg hur hon kämpade för att orka överhuvudtaget. De tog sig tiden att lära känna henne, försöka ta reda på vad som gick och vad som inte fungerade, försöka anpassa. Rektor uppmärksammades och specialpedagog kopplades in, pedagogisk kartläggning gjordes.
Fröken som tog över i ettan spenderade tid med henne redan i slutet av läsåret i förskoleklassen för att bygga förtroende och trygghet, la om sitt schema för att kunna möta upp 8 varje morgon och gå igenom bildschema och installera henne i klassrummet innan resten kom.
Ett eget litet krypin/ Fd förråd gjordes i ordning i direkt anslutning till klassrummet. Där kan hon gå undan, vila. Vara i fred vid behov. Men ändå vara i närheten av och ha lite koll på de andra. Hon fick, på frökens begäran, tillgång till en IPad i skolan.
Stora schemabrytande saker är fortfarande skitjobbigt, hon blir så slut så kvällarna är kaos.Storsamlingar och friluftsdagar, ”roliga schemabrytande lekar” och sammarbetsövningar. Såntär jättetufft för henne.
I början satt hon mest i sitt krypin. Men nu finns det dagar då hon deltar helt i undervisningen, då hon inte ber om IPad eller går ifrån alls! Hon har deltagit i lekar på en skogsutflykt, hon har haft temadag där de gått i grupper om 1or 2or och 3or och med sin underbara frökens stöd så orkar och vågar hon vara med!
Senaste framsteget är att hon vill bli lämnad ute med klasskompisarna. Få gå in med dem när klockan ringer och ha genomgången av schemat samtidigt som resten av klassen.
Vi testar det nu ett tag. Vi ser det som ett enormt positivt tecken på hur trygg hon nu känner sig i skolan.
Hon vill så gärna göra som alla andra. Vara som sina vänner. Hon kämpar på stenhårt för att passa in, för att vara en i gänget.
Hennes skola och fröken har med sitt sätt att arbeta med hela klassen gjort det möjligt för
henne att delta nästan till fullo.
Hon är fortfarande hon, händer det något som ruckar rutiner eller stjälper hennes idé om hur dagen ska bli så låser hon sig. Vissa eftermiddagar är hon så trött så hon bryter ihop, ibland orkar hon bara sitta och stirra.
Jag tror det är svårt för dem som inte upplevt det, att förstå hur stort det är att flickan vi fick bära skrikandes till bilen så gott som varje dag i början av förskoleklassen, nu VILL gå till skolan. Glatt studsar i jacka och skor på morgonen och sätter sig i sin bilstol! ( så länge vi följt våra rutiner…. 😉 )
(misstänkt ast, utredning precis påbörjad av skolpsykolog som tyckte sig se tydliga tecken men påtalat att utredning av flickor med npf är ”otroligt komplicerat”)
~~~
Om du vill dela med dig till andra går det utmärkt att dela inlägget via facebooksidan.
FLICKAN INGEN SER 