Skolstart = ångest och misslyckanden

Jag kan inte längre hålla koll på vem som skrivit vad om vilken skola som inte gjort vad som utlovats. Vilken flicka som rymt, givit upp, gråtit eller vägrat. Vilken förälder som suttit i tusen möten men sen ändå får svaret att de bara ska ta flickan till skolan, inte ha kontakt med specialgruppen dottern ska gå i eller varför inte den med att bara lita på att barnet är glad när hon är i skolan.

Det är som en stor svart mur av desperata inlägg om barn som än en gång misslyckas att vara i skolan. Det har inte ens gått en vecka in på terminen och det nya läsåret. Det är flickor i mellanstadiet, på lågstadiet, på högstadiet… Ålder och årskurs har ingen betydelse. Det är lika uppgivet överallt. 

Jag blir så förtvivlat ledsen när jag läser hur föräldrar blir bemötta och hur barnen ger upp och inte längre tycker det är någon idé. Inte ens att leva är något de önskar längre. Åtta, tio, tolv eller fjorton år gamla.

Det är snart sju år sen jag insåg att just vår vardag präglades hårt av npf. Varje år runt skolstart har jag läst om föräldrar som är desperata för att de inte fått tillräckligt med svar inför skolstart, elever som slutar gå till skolan efter bara några dagar. Det är samma sak varje år.

Men i år. 2018. Det är något extra i år. Jag kan inte gå in på Facebook utan att påverkas av ännu en förälder som undrar om det verkligen är så här det ska vara för deras barn i skolan.

Jag vägrar acceptera att det är så här det ska se ut i skolan för våra små med npf. Det river i mig av frustration över att små flickor och pojkar med stämjärn ska passas in i skolor som inte är ämnade för dem.

Huvudmän som lägger sparkrav, som gör att rektorer inte tillsätter resurser, eller drar in existerande resurser, som gör att specialpedagoger får slita för att lappa med tyg som den inte har, som gör att pedagoger saknar förutsättningar att ge eleven vad den behöver, som gör att eleven blir hemma, som gör att föräldern blir hemma, ofta även långtidssjukskriven, som gör att en arbetsgivare blir utan sin personal som gör att… and so on.

Ja, ni fattar. Det är inte en sluten cell som blir påverkad när en elev inte ges det stöd eleven enligt lag har rätt till. Det påverkar oss alla. Det kommuner tänker att de sparar genom att strypa medel till skolorna får de senare betala många gånger om, fast på andra konton.

Det sägs att det sorgerna blir lättare om man delar dem med någon. Jag vet inte om det stämmer i det här fallet. För du blir förmodligen inte gladare av att läsa citaten här nedan. Men, för oss som lever i det varje dag känns det lättare när vi får dela det med andra. Därför delar jag här ett urval av inlägg från föräldrar som mött mig de senaste dagarna. Föräldrarna har givit sitt medgivande till att jag postar dem här.

*

”Första skoldagen i 8:an…. schemat jag hämtade i måndags stämde inte. Igår kom mail att de börja 9 ist för 8….. lite samling först och mjukstart sluta 14.15….. vad betyder de för ett NPF barn joooo ångest o stress!!
Kl 13 kommer sms, kan du hämta vi slutar nu.
Stressad och irriterad….
Vad hände med mötet jag hade med rektor o lärare i måndags (samma som i 7:an) så inget nytt…. påpekade att allt är som vanligt, hon behöver veta alla detaljer och förberedas….
Dom tyckte att sovmorgon va en bra start… säger bara suck…..”

Mamma till flicka som börjat åk 8

***

”Får nu besked att om jag bara:
a) tar barnet till skolan så ska pedagogerna ta hand om henne b) lägger mina ”känslor” åt sidan, så ska det nog ”ordna” sig…
Idag var barnet på skolan. Pedagogerna mötte henne inte på ”rätt” sätt och hon smet från skolan så jag inte visste vart hon tog vägen. Jag fick rusa efter och visst hittade jag henne snabbt…men känslan jag kände då var inte hur synd jag tyckte om mitt barn, utan hur trött och förbannad jag blir på att ingen verkar ta sitt ansvar…förutom vi föräldrar och BUP.”

/Mamma till flicka som börjat åk

***

”Man får ändå ge ungen att hon iallafall gav det en halv skoldag innan hon började rymma, ha sönder skoluppgifter och sina pennor i skolan.

Ibland måste man bara skratta i hela jäkla eländet! 😂”

/Mamma till flicka som börjat åk 1

***

”Hoppades, men tyvärr blev det ju som jag trodde. Nästan omöjligt att få dotter till skolan. Väl där klampar pedagogen som inte ”kan henne” in och förstör den lilla energi hon hade kvar. Rusade från skolan och skrek hela vägen hem.”

/Mamma till flicka på åtta år

***

”Vi hade en sommar som var/blev fantastisk när vi hittade rätt medicin. Några veckor av glädje, positiv samvaro SAMTAL❤️ och allt flöt på. Jag visste egentligen att det var till låns men ville så gärna tro, tro att det den här gången skulle bli annorlunda. Men platt fall. Första skoldagen inleddes med raseri😭💔. Det har fortsatt i stort sett hela dagarna med korta uppehåll. Dottern kan inte äta, leva. Allt pga att skolan höjde ribban. De föreslog mer tid i klassrummet och det blev spiken i kistan. 3 dagar har gått skolan har backat och vill göra som under förra terminen men dottern är fortsatt i HÖG stress, affekt och oro.
Hon kommer inte iväg.
Jag vill tillbaks, tillbaks till dagarna vi fortfarande hade tron. Dagarna vi kunde vara den familj vi vill vara. Hel❤️”

/Mamma till flicka som börjat åk 2

***

Visst finns det några goda exempel på när det fungerar också. Men jag tycker de förtjänar sin alldeles egna uppmärksamhet, så det skriver jag om en annan dag.