Jag önskar att jag trodde på mina egna ord

Ett par veckor innan skolstart har jag ett samtal med en liten ”osynlig” som varit hemma från skolan en längre tid på grund av utmattning.

– Så du känner att du är redo att börja skolan igen?

– Ja.

– Vad bra. Vad roligt att det känns så nu. När du säger att du är redo att börja skolan igen, är det för att du vill träffa dina vänner eller för att du också är sugen på att börja lära dig saker igen?

– Jag vill träffa mina vänner, men jag är också sugen på att lära mig saker igen. Men jag måste ha någon med mig då. Som kan hjälpa mig.

– Är det så du känner det? Att du behöver någon som är med dig i skolan?

– Jaa, jag vill att du är med mig mamma. Och hjälper mig.

– Mmm. Vad bra att du berättar det för mig. Jag ska berätta för skolan att du har sagt det.

– Bra.

– Men jag kommer inte kunna vara med dig i skolan på det sättet. Inte för att jag inte vill, utan för att det är skolans ansvar att se till så du har en vuxen trygghet så du kan vara i skolan utan mig. Det måste skolan lösa utan att jag är där.

Jag önskar att jag själv trodde på att det var så lätt att det skulle räcka med att berätta vad den lilla osynliga själv säger. Ihop med utredningar och tidigare sammanställda behov. Tyvärr är den krassa verkligheten att det sällan spelar någon roll.

Det ska lyssnas på vad barnen själva säger. Det ska kartläggas och intervjuas. Med fina ord säger man att föräldrarna känner sina barn bäst. Men, så länge barnet inte säger de magiska orden till någon som har ett mandat i skolan så har barnets önskan (dvs behov) en väldigt liten betydelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s