Jag måste sluta tänka att det kan ge negativa konsekvenser om jag talar om hur det faktiskt ser ut

Måndag den andra veckan in på terminen. Klockan är halv elva på förmiddagen. Båda mina barn ligger i sina sängar med sina mobiler. De vilar. Deras skoldag är redan slut för idag. Start klockan åtta, en eller ett par lektioner, sedan rast. Sen är orken slut och det är dags att gå hem.

Det är över ett år sen dottern hade någon fungerande rutin kring skola. Förra läsåret höll vi liv i kontakten med skolan med konstgjord andning en till två lektioner i veckan fram till mars. Sen gav vi upp och sa att så länge skolan inte gav de rätta förutsättningarna så tänkte vi inte dra, locka, pocka eller muta henne till skolan mer.

Sonen har just börjat åk 3, efter att ha blivit utmattad under hösten i åk 2 och därefter hemma hela vårterminen. Jag kör honom till skolan och han möts varje morgon av sin mentor som har ett förberett och utskrivet schema för just hans korta skoldag. Hon lägger upp en planering för honom och han får uppgifter som så här långt verkar stimulera honom till att vilja vara i skolan.

För att dottern ska komma iväg blir hon hämtad av den enda person som efter förra resursens graviditet är den som lyckats skapa förtroende och tillit. Det är egentligen inte alls hennes roll att hämta och att vara med dottern, men, planeringen för hur skolan (kommunen?) ska få henne tillbaka till undervisning igen är så undermålig så det finns inget annat alternativ. Jag är tacksam för varje dag och samtidigt livrädd för hur hårt det kommer slå när det inte fungerar längre. (Försöker låta bli att tänka på det nu.)

Skolan och kommunen har gjort gemensamma insatser. De har tillsatt tjänster (en resurs och en pedagog), med visst stöd från kommunen, som ska arbeta dels för att finnas som trygghet, stöd och kunna avgöra när dottern behöver paus samt förbereda henne vid avvikelser osv (resursens roll) och dels kunna undervisa henne utifrån hennes förutsättningar och behov, anpassa hennes undervisning så att den blir meningsfull och begriplig så att hon blir motiverad att både vara i skolan och att börja ta till sig av undervisning (pedagogens roll).

Men, jag är lite fundersam över hur de tänkte när de la upp organisationen och i juni förmedlade sina planer till oss. De sa att allt mycket bättre ut till hösten. ”Vi har helt andra organisatoriska förutsättningar.” Det stämmer väl på ett sätt, för rent praktiskt så finns det ju två tjänster tillsatta som ska verka för min dotters skolgång specifikt. Det är bara det att pedagogens arbetstider stämmer inte överens med dotterns skoltider och resursen är schemalagd på morgonfritids alternativt börjar senare någon/några dagar per vecka.

Hur ska man kunna möta en elevs behov när skoldagen börjar klockan åtta men själv inte börjar förrän senare?

******

Jag brukar undvika att skriva om direkta situationer som rör skolan. För jag vill kunna föra dialogen utan att någon personal eller pedagog riskerar att uppfatta det jag skriver som personligt. Men detta är inte personligt mot någon som jobbar ”på golvet” i skolan. Detta ligger på ett högre plan. Jag har anmält till Skolinspektionen (väntar ännu på svar). Jag har gjort vad jag har kunnat för att redan innan sommar och semester få svar om hur planen inför skolstart såg ut. Jag har bett om att få inverka i kartläggning och upplägg för att vi skulle slippa ligga sju steg efter när skolan började i augusti (mycket för att jag visste att jag då skulle ha två barn att skola in.) Vi har blivit lovade saker som inte har hållits och nu står vi där vi står.

En vecka in på terminen och det är fortfarande en eldsjäl som räddar situationen, varje dag. Det finns ingen handlingsplan om hur man ska arbeta, vilka läromedel hon ska använda eller hur och när man ska kartlägga hennes kunskapsnivå. Hon har just börjat åk 5, missat hela åk 4, och vi vet ingenting om hur man har tänkt att hon ska arbeta mot målen i åk 6.  

Jag klarar inte längre att trippa på tå och försöka tänka på vad jag säger till vem och hur jag uttrycker mig för att inte riskera att sabba någon viktig relation till någon som ska finnas för mitt barn. Har det sättet inte hjälpt henne att få de rätta förutsättningarna under fyra år så är det dags att jag tänker om och väljer en annan väg. Jag måste sluta tänka att det kan ge negativa konsekvenser om jag talar om hur det faktiskt ser ut. 

Vad är det som gör att en elevs behov av genomarbetad planering och grundligt förarbete hela tiden blir satt på undantag? Är min dotter med autism, ADHD och hög begåvning (inom vissa områden även särbegåvad) inte värd att få en utbildning som andra elever?

Skolstart = ångest och misslyckanden

Jag kan inte längre hålla koll på vem som skrivit vad om vilken skola som inte gjort vad som utlovats. Vilken flicka som rymt, givit upp, gråtit eller vägrat. Vilken förälder som suttit i tusen möten men sen ändå får svaret att de bara ska ta flickan till skolan, inte ha kontakt med specialgruppen dottern ska gå i eller varför inte den med att bara lita på att barnet är glad när hon är i skolan.

Det är som en stor svart mur av desperata inlägg om barn som än en gång misslyckas att vara i skolan. Det har inte ens gått en vecka in på terminen och det nya läsåret. Det är flickor i mellanstadiet, på lågstadiet, på högstadiet… Ålder och årskurs har ingen betydelse. Det är lika uppgivet överallt. 

Jag blir så förtvivlat ledsen när jag läser hur föräldrar blir bemötta och hur barnen ger upp och inte längre tycker det är någon idé. Inte ens att leva är något de önskar längre. Åtta, tio, tolv eller fjorton år gamla.

Det är snart sju år sen jag insåg att just vår vardag präglades hårt av npf. Varje år runt skolstart har jag läst om föräldrar som är desperata för att de inte fått tillräckligt med svar inför skolstart, elever som slutar gå till skolan efter bara några dagar. Det är samma sak varje år.

Men i år. 2018. Det är något extra i år. Jag kan inte gå in på Facebook utan att påverkas av ännu en förälder som undrar om det verkligen är så här det ska vara för deras barn i skolan.

Jag vägrar acceptera att det är så här det ska se ut i skolan för våra små med npf. Det river i mig av frustration över att små flickor och pojkar med stämjärn ska passas in i skolor som inte är ämnade för dem.

Huvudmän som lägger sparkrav, som gör att rektorer inte tillsätter resurser, eller drar in existerande resurser, som gör att specialpedagoger får slita för att lappa med tyg som den inte har, som gör att pedagoger saknar förutsättningar att ge eleven vad den behöver, som gör att eleven blir hemma, som gör att föräldern blir hemma, ofta även långtidssjukskriven, som gör att en arbetsgivare blir utan sin personal som gör att… and so on.

Ja, ni fattar. Det är inte en sluten cell som blir påverkad när en elev inte ges det stöd eleven enligt lag har rätt till. Det påverkar oss alla. Det kommuner tänker att de sparar genom att strypa medel till skolorna får de senare betala många gånger om, fast på andra konton.

Det sägs att det sorgerna blir lättare om man delar dem med någon. Jag vet inte om det stämmer i det här fallet. För du blir förmodligen inte gladare av att läsa citaten här nedan. Men, för oss som lever i det varje dag känns det lättare när vi får dela det med andra. Därför delar jag här ett urval av inlägg från föräldrar som mött mig de senaste dagarna. Föräldrarna har givit sitt medgivande till att jag postar dem här.

*

”Första skoldagen i 8:an…. schemat jag hämtade i måndags stämde inte. Igår kom mail att de börja 9 ist för 8….. lite samling först och mjukstart sluta 14.15….. vad betyder de för ett NPF barn joooo ångest o stress!!
Kl 13 kommer sms, kan du hämta vi slutar nu.
Stressad och irriterad….
Vad hände med mötet jag hade med rektor o lärare i måndags (samma som i 7:an) så inget nytt…. påpekade att allt är som vanligt, hon behöver veta alla detaljer och förberedas….
Dom tyckte att sovmorgon va en bra start… säger bara suck…..”

Mamma till flicka som börjat åk 8

***

”Får nu besked att om jag bara:
a) tar barnet till skolan så ska pedagogerna ta hand om henne b) lägger mina ”känslor” åt sidan, så ska det nog ”ordna” sig…
Idag var barnet på skolan. Pedagogerna mötte henne inte på ”rätt” sätt och hon smet från skolan så jag inte visste vart hon tog vägen. Jag fick rusa efter och visst hittade jag henne snabbt…men känslan jag kände då var inte hur synd jag tyckte om mitt barn, utan hur trött och förbannad jag blir på att ingen verkar ta sitt ansvar…förutom vi föräldrar och BUP.”

/Mamma till flicka som börjat åk

***

”Man får ändå ge ungen att hon iallafall gav det en halv skoldag innan hon började rymma, ha sönder skoluppgifter och sina pennor i skolan.

Ibland måste man bara skratta i hela jäkla eländet! 😂

/Mamma till flicka som börjat åk 1

***

”Hoppades, men tyvärr blev det ju som jag trodde. Nästan omöjligt att få dotter till skolan. Väl där klampar pedagogen som inte ”kan henne” in och förstör den lilla energi hon hade kvar. Rusade från skolan och skrek hela vägen hem.”

/Mamma till flicka på åtta år

***

”Vi hade en sommar som var/blev fantastisk när vi hittade rätt medicin. Några veckor av glädje, positiv samvaro SAMTAL❤️ och allt flöt på. Jag visste egentligen att det var till låns men ville så gärna tro, tro att det den här gången skulle bli annorlunda. Men platt fall. Första skoldagen inleddes med raseri😭💔. Det har fortsatt i stort sett hela dagarna med korta uppehåll. Dottern kan inte äta, leva. Allt pga att skolan höjde ribban. De föreslog mer tid i klassrummet och det blev spiken i kistan. 3 dagar har gått skolan har backat och vill göra som under förra terminen men dottern är fortsatt i HÖG stress, affekt och oro.
Hon kommer inte iväg.
Jag vill tillbaks, tillbaks till dagarna vi fortfarande hade tron. Dagarna vi kunde vara den familj vi vill vara. Hel❤️”

/Mamma till flicka som börjat åk 2

***

Visst finns det några goda exempel på när det fungerar också. Men jag tycker de förtjänar sin alldeles egna uppmärksamhet, så det skriver jag om en annan dag.

Nattvak

Lilleman vaknar tidigt och har svårt att somna om. Han gillar inte att ligga ensam vaken i sitt rum så han ropar in mig så jag kan sitta här med honom.

Han är på insättning av ADHD-medicin så jag är inställd på att nätterna kan stöka en del ett tag. När jag ser hur han klarar att styra sin uppmärksamhet under dagarna är det mer än värt att jag får sitta uppe en stund på natten när han inte kan sova. Det är trots allt inte varje natt. Nu är det dessutom skolstartstider så det påverkar säkert på sitt sätt. Och förhoppningsvis ger det med sig om nån vecka eller två.

Så här på natten blir hans ADHD så uppenbar. Fast inte i den fysiska bemärkelsen. För han rör sig mer diskret än att klättra på väggarna och ständigt springa eller hoppa i soffan. Det finns stunder när det är vad som gäller också, men för honom är det fingrar och tår som rör sig. Han kan inte vara stilla med fingrarna om han ser på en film. Bygger på något, eller pillar med något. Plus att tankar och fantasier ständigt snurrar i huvudet på honom. Det är det som märks mitt i natten när han inte kan sova. Han mumlar och pratar tyst för sig själv. Så säger han plötsligt.

– Mamma, ska jag blunda när jag ska försöka somna om?

Jag fascineras över att han ens frågar. Han vill somna om men kan inte. Tiden går. Det är snart inte så stor idé att somna om längre.

– Men kommer jag inte bli väldigt trött om jag går upp fast jag har varit vaken flera timmar på natten?

– Jo, kanske. Men i onsdags gick det alldeles utmärkt ändå, så det kommer säkert gå bra idag också.

Han försöker en stund till. Synkar sin klocka mot min telefon. Enligt klockan har han redan gått 238 steg, fast han fortfarande ligger i sängen.

– Konstigt. Så då kan jag bara röra armarna egentligen så har jag gått steg?

Vi byter ut vetepåsen som nu är varm mot den kalla från frysen. Utan en kall påse på magen kan han inte sova. Han försöker en stund till. Jag hör hur han trycker på knappen på sin klocka som mäter både steg och sömn, men som också har några förinställda larm.

– Mamma, vi försöker i fem minuter till. Okej?

Somnar han nu skulle jag inte få upp honom för att komma iväg till skolan. Dessutom förstod jag redan 04,30 att han inte skulle somna igen. Men det är ju bra att han försöker.

– Men du, hur tänker du nu, om du ska försöka i fem minuter till, blir det då så bra om du ställer tiden?

– Vadå?

– Jo, om du precis är på väg att somna och klockan sen ringer när det gått fem minuter, vaknar du inte då tror du?

– Ehhh, fast… hmmm…

Jag önskar att jag trodde på mina egna ord

Ett par veckor innan skolstart har jag ett samtal med en liten ”osynlig” som varit hemma från skolan en längre tid på grund av utmattning.

– Så du känner att du är redo att börja skolan igen?

– Ja.

– Vad bra. Vad roligt att det känns så nu. När du säger att du är redo att börja skolan igen, är det för att du vill träffa dina vänner eller för att du också är sugen på att börja lära dig saker igen?

– Jag vill träffa mina vänner, men jag är också sugen på att lära mig saker igen. Men jag måste ha någon med mig då. Som kan hjälpa mig.

– Är det så du känner det? Att du behöver någon som är med dig i skolan?

– Jaa, jag vill att du är med mig mamma. Och hjälper mig.

– Mmm. Vad bra att du berättar det för mig. Jag ska berätta för skolan att du har sagt det.

– Bra.

– Men jag kommer inte kunna vara med dig i skolan på det sättet. Inte för att jag inte vill, utan för att det är skolans ansvar att se till så du har en vuxen trygghet så du kan vara i skolan utan mig. Det måste skolan lösa utan att jag är där.

Jag önskar att jag själv trodde på att det var så lätt att det skulle räcka med att berätta vad den lilla osynliga själv säger. Ihop med utredningar och tidigare sammanställda behov. Tyvärr är den krassa verkligheten att det sällan spelar någon roll.

Det ska lyssnas på vad barnen själva säger. Det ska kartläggas och intervjuas. Med fina ord säger man att föräldrarna känner sina barn bäst. Men, så länge barnet inte säger de magiska orden till någon som har ett mandat i skolan så har barnets önskan (dvs behov) en väldigt liten betydelse.