För två år sen la jag upp den här bilden på min privata facebook-sida.
Det var veckorna innan jag kraschade rakt in i väggen. Jag försökte fånga upp alla bollar som jag och andra kastat upp i luften och som någon behövde fånga upp för att möjliggöra min dotters närvaro i skolan.
Jag fick ett års återhämtning innan vi fick info om nästa stora förändring. Byte av resurs. Direkt kastade vi upp bollar till skolan för att möjliggöra en så bra övergång som möjligt, allt utifrån vad vi redan visste och de erfarenheter vi hade sedan inskolningen av resurs hösten -15.
Dessvärre fångades bollarna inte upp och under våren -17 tog slutligen även dotterns ork tvärslut. Vi levde i tron på att sommaren skulle räcka som återhämtning och i hoppet om att skolan under tiden hon varit hemma skulle ha gjort sin läxa.
Varken det första eller det andra fungerade och jag har nu ägnat ännu en höst åt att kasta upp bollar i luften i hopp om att de skulle fångas och förvaltas till det bästa.
Precis som de flesta npf-föräldrar upplever att det hänger på att de själva gör jobbet, tar kontakterna, påminner, ställer frågorna, ger svaren, anpassar och förbereder, har det även den här hösten legat i mitt knä.
Jag har ett par personer i närheten som (i sin yrkesroll) i alla väder står på min och min dotters sida. Utan dem vet jag inte hur jag skulle ha tagit mig igenom den här hösten.
Att ha någon som lyssnar, som tror på och som ser mitt barn för precis den hon är, utan att komma med förklaringar eller försöka få mig att se en annan sida, är avgörande för att orka stå ut. Jag, precis som de flesta autism-mammor, vet att barnet visar olika sidor hemma och på skolan.
Svårigheterna är ändå desamma och det är dem vi behöver hjälp av omgivningen med för att orka ett litet tag till.
Så här dagarna före jul sorterar jag upp de bollar som fortfarande är i luften, i hopp om att de ska bli lättare att fånga upp. På fredag startar jullovet och då hoppas jag att i alla fall de flesta bollarna hamnat i rätt fack.
FLICKAN INGEN SER 