Jag hade egentligen en helt annan tanke för idag. Jag skulle skriva om ett par böcker som är skrivna till barn. Någon om ADHD och någon om Asperger. Det får bli en annan dag.
Jag läste nämligen flera separata inlägg på Facebook som fick mig att tänka om. Flickorna. Det är flickorna som måste få mitt fokus idag. De hamnar så ofta i skymundan och värderas utifrån något vi bara ser på ytan.
Flickorna som anstränger sig så hårt. Som inte förstår hur de ska reglera sina energinivåer, som kämpar för att vara som alla andra, men som inte varken förstår eller orkar hålla samma nivå. På insidan.
Flickorna som så gärna vill vara alla andra till lags, som är supersensitiva för intryck och som så ofta, på något outgrundligt sätt, lyckas känna av vad vuxna, och jämnåriga kompisar, förväntar sig av dem och som i skolan gör allt för att visa att allt är under kontroll. Tills de kommer hem.
Flickorna utan någon som helst koll på ordning, struktur och planering men som tack vare en hög begåvning ändå tar sig igenom skolan utan att egentligen alls behöva plugga. Som faller igenom totalt när de blir äldre och kraven ökar.
Kort sagt, flickorna med ADHD. Flickorna som inte ser ut som pojkarna med ADHD. Flickorna som hamnar i kölvattnet av pojkarna. Som kan ha precis lika stora svårigheter av sin ADHD som pojkarna har, men som tar ut det på ett annat sätt och som därför inte heller blir sedda för att ha några svårigheter att oroas över.
Flickorna som vänder sina svårigheter inåt. Flickorna som när de kommer upp i pubertet och tonår oftare än andra hamnar i depressioner, ångest, tvång och självskadebeteenden och ätstörningar.
Flickorna som är för duktiga för att få en diagnos.
För duktiga för att få en diagnos undrar du kanske nu. Man ska väl inte sätta diagnos bara för att sätta diagnos? Självklart ska man inte sätta diagnos om det inte finns några svårigheter. Eller om svårigheterna inte uppfyller kriterierna som krävs för att det ska vara en diagnos. Då kan man såklart ha svårigheter av andra skäl.
Eller också har de som utreder ett filter som är inställt på något annat än just en flicka.
Hon är för kompetent för att få en diagnos.
Så sa läkaren som utredde min dotter första gången. Och så sa en läkare om en väns dotter bara för någon dag sedan. Jag köpte det inte då. Och jag köper det inte nu, inte ens tre och ett halvt år senare.
Var i kriterierna står det att man inte får vara duktig när man har ADHD? Och vad är egentligen motsatsen till att vara duktig, om nu duktig inte ingår i kriterierna för att ha ADHD? Är det dålig man ska vara då? Dålig på vaddå?
Jag trodde att ADHD handlade om bristande uppmärksamhet, hyperaktivitet och bristande impulskontroll. Inte om att vara dålig eller duktig.
När vi utredde min dotter en andra gång, på en annan mottagning, några månader senare så uppfyllde hon plötsligt alla kriterier för ADHD (autism också visserligen, men här handlar det om ADHD). Trots att det gått flera månader sedan den första gången hade hon inte blivit varken mindre duktig eller mindre kompetent och hon var inte ens särskilt dålig när vi var där.
Tvärtom var hon väldigt duktig på att köra en kula fram och tillbaka i en kulbana i kanske femton minuter. Hon var också väldigt duktig på att ignorera de andra barnen i väntrummet, hon var nämligen intresserad av det hon höll på med.
Trots att hon alltså var så där väldigt duktig på att röra på sig hela tiden, uppmärksamma varje liten detalj i mötesrummet och ta över alla samtal, hela tiden, så att vi vuxna knappt fick en syl i vädret, så fick hon alltså sina diagnoser ställda.
Skillnaden från den första utredningen var att utredarna hade ett annat filter inställt på sin kamera. I det filtret fanns kunskap för att flickor med ADHD är och agerar på ett annat sätt än pojkar.
Ibland tänker jag att duktigheten faktiskt till och med är en del av svårigheten för min flicka. Det är nämligen duktigheten som gör att det är så få som på allvar förstår de stora svårigheter som hon har. På insidan.
Angående själva boken Flickor med AD/HD, eftersom det ju ändå ät tänkt att vara ett boktips här, tänker jag fatta mig väldigt kort.
Läs boken.
Har du flickor i din närhet, vare sig de är stora eller små, i ditt arbete på en förskola eller skola, i din familj eller på ditt arbete och det finns någon form av fundering över någon av dem. Läs boken. Eller förresten, läs den ändå. Det är inget som säger att du måste ha funderingar över en flicka för att hon faktiskt skulle kunna ha betydligt större svårigheter än du tror.
Boken beskriver mycket tydligt hur det ofta är för just flickor med ADHD. Författarna har delat upp både i stadier rent åldersmässigt, eftersom det kan te sig på lite olika sätt beroende på var i livet man befinner sig, samt hur det kan te sig beroende på om man har svårast med impulsivitet, uppmärksamhet eller hyperaktivitet.
Läs boken.
Här kan du beställa ditt eget exemplar: Flickor med AD/HD av Kathleen G. Nadeau, Ellen B. Littman, Patricia O. Quinn.
*
Som med alla andra av mina inlägg är det fritt fram att dela om du tror att det jag skriver kan vara till nytta för någon annan.
FLICKAN INGEN SER 
Så otroligt bra skrivet.
Fick själv min diagnos i år. 34 år gammal med sunkiga betyg och kronisk smärta. Delar detta så folk kan få upp ögonen o radera sina förutfattade meningar
Mitt i prick:) så underbart att läsa när nån har fattat det hela:) svårdiagnotiserad och höginteligent blev jag kallad å för att jag inte visa några nämnvärda symtom som liten fick jag bara en ospecificerad diagnos med drag av add, okunskap från föräldrarna och för mycket vikt på amneses fast jag klart å tydligt från puberteten å uppåt visar tydliga tecken som du beskriver det:) tänk om alla som utreder kunde förstå detta å ha insikt att vi tjejer inte visar det utåt. Mycket bra skrivet
Ensamhet vid psykisk ohälsa! Du som drabbats av psykisk ohälsa eller har diagnoser, är du mycket ensam? Det är väldigt vanligt, många i den situationen är helt eller nästan helt utan vänner och har sämre kontakt med sin familj. När det gäller vänner kanske man haft problem ända sen barndomen med den sociala biten och kanske aldrig format vänskaper. Eller man kanske haft vänner som man förlorat kontakten med på grund av att den psykiska ohälsan kommit emellan. Det dåliga måendet har gjort att man isolerat sig och varit tvungen att tacka nej när vänner och familj vill träffas.
När det gäller ensamhet som orsakats av att det blivit ett avstånd mellan dig och befintliga vänner och familj rekommenderar jag att du försöker vara öppen med dina problem. Förklara vad ohälsan gör med dig så dom förstår att du gärna vill träffa dom och upprätthålla relationen men att du inte kan just nu. Säg att du hoppas att dom kommer finnas kvar även om du inte orkar träffa dom så ofta. Har du redan förlorat kontakten med personer som du saknar kanske du vill återuppta kontakten? Dom saknar dig säkert också och kanske aldrig förstått varför ni kom ifrån varandra. Kanske en förklaring till varför det blev som det blev är allt som behövs? På grund av det stigma och den tabu som finns kring psykisk ohälsa kanske du inte vågat berätta vad som faktiskt hänt dig och hur du mår. Jag har efter lång tid med ohälsa valt att vara helt öppen med min familj och vänner, mycket genom bloggen. Detta har lett till mycket bättre relationer med nära och kära. Dom förstår när jag tackar nej till att umgås och när vi umgås har jag inte på mig den berömda ”masken” och kan vara mig själv. Tack vare det har jag fått en bättre kontakt och känner att omgivning förstår vem jag är på ett djupare plan.
Lider du annars av ensamhet som orsakas av att du på grund av sociala problem aldrig kunnat skapa närmare relationer? Jag rekommenderar även då att du är öppen med dina problem och hur dom påverkar vem du är som person. Då skapar du en ärlig grund för en relation. Men hur ska man då skapa relationer som vuxen eller ung vuxen om man haft problem med det hela livet? Ett tips är att du hittar andra i samma situation som du då det är lättare att skapa relationer med personer som haft samma eller liknande problem.
Anonym Ann S ! sa…
Ensamhet vid psykisk ohälsa! Du som drabbats av psykisk ohälsa eller har diagnoser, är du mycket ensam? Det är väldigt vanligt, många i den situationen är helt eller nästan helt utan vänner och har sämre kontakt med sin familj. När det gäller vänner kanske man haft problem ända sen barndomen med den sociala biten och kanske aldrig format vänskaper. Eller man kanske haft vänner som man förlorat kontakten med på grund av att den psykiska ohälsan kommit emellan. Det dåliga måendet har gjort att man isolerat sig och varit tvungen att tacka nej när vänner och familj vill träffas.
När det gäller ensamhet som orsakats av att det blivit ett avstånd mellan dig och befintliga vänner och familj rekommenderar jag att du försöker vara öppen med dina problem. Förklara vad ohälsan gör med dig så dom förstår att du gärna vill träffa dom och upprätthålla relationen men att du inte kan just nu. Säg att du hoppas att dom kommer finnas kvar även om du inte orkar träffa dom så ofta. Har du redan förlorat kontakten med personer som du saknar kanske du vill återuppta kontakten? Dom saknar dig säkert också och kanske aldrig förstått varför ni kom ifrån varandra. Kanske en förklaring till varför det blev som det blev är allt som behövs? På grund av det stigma och den tabu som finns kring psykisk ohälsa kanske du inte vågat berätta vad som faktiskt hänt dig och hur du mår. Jag har efter lång tid med ohälsa valt att vara helt öppen med min familj och vänner, mycket genom bloggen. Detta har lett till mycket bättre relationer med nära och kära. Dom förstår när jag tackar nej till att umgås och när vi umgås har jag inte på mig den berömda ”masken” och kan vara mig själv. Tack vare det har jag fått en bättre kontakt och känner att omgivning förstår vem jag är på ett djupare plan.