Det är stunder då det inte är så lätt att vara lillebror till en storasyster med autism och ADHD. Det finns stunder då jag vet att han tycker det är skönt att hon är på kortis och då han njuter av att det är tyst och lugnt och han får ha sina saker i fred.
Men det finns stunder då han också visar sin enorma kärlek till sin syster, med allt vad den innebär. Då när han vill planera sitt kalas så att det också ska bli bra för henne och när han ger henne den hela smörgåsen för att han vet att för henne är det ingenting annat än en hel smörgås som fungerar.
Eller då han sitter på toaletten en av de där sällsynt lugna kvällarna när hon är på kortis och funderar.
Mamma, om jag inte hade haft en sån storasyster som jag har. Om vi inte haft henne, du och jag och pappa, då hade det inte varit lika roligt.
FLICKAN INGEN SER 
Ja, visst är de där små stunderna fantastiska! Liksom mer värda än om de alltid skulle visa varandra samma kärlek. Det blir så stort när det plötsligt sker liksom. 🙂
Underbar mening, det där sista. Och oj vad jag känner igen känslan när man ens dotter med autism har en lillebror.
Så skönt att läsa.
Bägge mina är stora nu, men bryr sig fortfarande väldigt mycket om varandra. ❤