Jag frågar Lillebror om han vill ha en halv banan. Han svarar ja men när jag lägger fram den avbrutna bananen i skalet skjuter han den smått äcklat ifrån sig.
– Det är ingen som ätit på den. Den är bara avbruten, svarar jag som någonstans vet vad han tänker. Tror jag.
– Smoothie, säger han. Jag vill ha smoothie.
Det var ett tag sedan han åt frukost och det är ännu några timmar kvar till lunch. Jag mixar en banansmoothie med den halva biten banan, en äggula och hans Soygurt vanilj. Han gläds och fascineras åt att sugröret står rakt upp när jag ställer fram den till honom. När smoothien är slut reser han sig hastigt från bordet.
– Fixa en ny smoothie till mig medan jag går på toa.
– Nejmen hörrududu, säger jag med den där tonen jag använder när något nog inte blev riktigt som man tänkt. Nu förstod jag nog inte vad du sa. Vad var det du ville?
Insmickrande kryper han upp i min famn för en kram och ler lite urskuldande.
– Kan du göra meeer smoothie till mig, när jag går och kissar? Snääääälla.
– Jahaaa, var det det du ville, säger jag fast vi båda vet att jag visste redan från början vad det var han ville. Ja, det kan jag väl göra, för att du ber så snällt.
Han krånglar sig ner från mitt knä och springer, såklart, mot toaletten. Mitt i steget vänder han sig om
– Se till så att det inte blir för mycket bara. För jag är ganska så mätt.
***
Ett samtal i all sin enkelhet. När samspelet fungerar och när mottagaren kan läsa av vad som är viktigt i sammanhanget.
Och en lillebror som vet precis vad han vill och hur han ska få det som han vill ha det.
FLICKAN INGEN SER 