En arbetsterapeut frågade för ett tag sen under en kartläggning, om vi ofta fick tänka oss för med vad vi sa, och hur vi uttryckte oss, för att det inte ska bli fel eller missförstås.
Vi såg nog bara på varandra och skrattade jag och maken. Går det ens att leva ett liv utan att tänka igenom varje ord i samtal med vår dotter?
Jag tänker varje dag att jag ska skriva ner en del av alla förvecklingar som blir, men mitt privata minneskort blir fullt redan innan vi kommer till skolan på morgonen. Det är saker hon missuppfattar och saker hon drar sina egna slutsatser av, som inte alls tillhör kontexten.
Trots att jag de senaste åren fått extremt mycket träning i att vara tydlig blir det ”fel” många gånger varje dag.
Ibland har det inte så stor betydelse och det går ganska lätt att förklara hur man egentligen menade.
Andra gånger blir det mest lustigt och vi får hålla oss för skratt eftersom hon inte gillar att bli skrattad åt, åtminstone inte när hon inte gjort nåt roligt med avsikt.
Och ofta blir det helt enkelt bara väldigt tokigt och man får äta upp vad man sagt, men inte gjorde, ganska länge.
FLICKAN INGEN SER 
Hej igen! (Kommenterade nyss på inlägg nedan).
Antar att du redan har stenkoll på detta, men vill ändå, för säkerhets skull, tipsa om boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström. En berättelse om en flicka med npf.
Hej,
Och tack för boktipset. Jag har läst den. Den är bra.