Rebloggar: Bemötandet som gör skillnad

 

Jag har precis haft ett långt samtal med en person som i vår kommun har som uppgift att samordna olika instanser. Vi som föräldrar kan inte be om den tjänsten utan det måste komma från en annan part. I vårt fall är det LSS (där man kan söka om insatser som avlösarservice och kortidsverksamhet som avlastning) som initierat till mötet, även om det var vi som tog upp behovet av att alla ska få en samlad bild.

Läs hela inlägget här [….]

 

Dålig kombo helt enkelt

 

Nej, nu ger jag upp med att försöka skriva något längre inlägg. Idag också.

Min hjärnas behov av att få tänka klart sina egna tankar fungerar helt enkelt väldigt dåligt ihop med att först vara med dottern på skolan hela dagen, för att sen få svara, kommentera, lyssna, titta, bekräfta, svara, bekräfta, titta, lyssna, bekräfta, kommentera, titta, lyssna i flera timmar när vi kommer hem.

Allt det där som hon kämpar med i skolan för att inte låta komma ut, eftersom reglerna är att man ska vara tyst, stilla och inte prata rätt ut. Allt det måste liksom ut när hon kommer hem. 

Det är ju himla bra att hon pratar, för tänk om hon alltid skulle stänga in alla sina tankar. Och det är himla bra att hon klarar att vara på lektioner utan att krevera, även om det inte är helt lätt att följa instruktioner och arbeta med saker man tycker är tråkigt och meningslöst.

Men, ibland behöver mamman bara få lite tyst omkring sig för att hinna tänka färdigt sitt eget…

Lyfta blicken

 

Bokhylla

Jag har märkt den senaste tiden att hon har lyft blicken lite och börjat se saker som händer omkring henne på ett sätt jag inte noterat tidigare.

Som att fundera över vad stökigt innebär. Bara en sån sak. Ett steg i rätt riktning.

Hallå där, ni har faktiskt både böcker, skivor och andra saker i bokhyllan. Det skulle jag kalla ganska stökigt.

En ögonblicksbild

 

Jag frågar Lillebror om han vill ha en halv banan. Han svarar ja men när jag lägger fram den avbrutna bananen i skalet skjuter han den smått äcklat ifrån sig.

– Det är ingen som ätit på den. Den är bara avbruten, svarar jag som någonstans vet vad han tänker. Tror jag.
– Smoothie, säger han. Jag vill ha smoothie.

Det var ett tag sedan han åt frukost och det är ännu några timmar kvar till lunch. Jag mixar en banansmoothie med den halva biten banan, en äggula och hans Soygurt vanilj. Han gläds och fascineras åt att sugröret står rakt upp när jag ställer fram den till honom. När smoothien är slut reser han sig hastigt från bordet.

– Fixa en ny smoothie till mig medan jag går på toa.
– Nejmen hörrududu, säger jag med den där tonen jag använder när något nog inte blev riktigt som man tänkt. Nu förstod jag nog inte vad du sa. Vad var det du ville?

Insmickrande kryper han upp i min famn för en kram och ler lite urskuldande.

– Kan du göra meeer smoothie till mig, när jag går och kissar? Snääääälla.
– Jahaaa, var det det du ville, säger jag fast vi båda vet att jag visste redan från början vad det var han ville. Ja, det kan jag väl göra, för att du ber så snällt.

Han krånglar sig ner från mitt knä och springer, såklart, mot toaletten. Mitt i steget vänder han sig om

– Se till så att det inte blir för mycket bara. För jag är ganska så mätt.

***

Ett samtal i all sin enkelhet. När samspelet fungerar och när mottagaren kan läsa av vad som är viktigt i sammanhanget.

Och en lillebror som vet precis vad han vill och hur han ska få det som han vill ha det.