Den där känslan när jag pratar med barnet i telefon och hon bara kvittrar i luren och efter en stund på eget initiativ vill avsluta samtalet genom att fråga
– Får jag gå och duka av bordet nu mamma?
Den känslan.
Chockerande och samtidigt alldeles, alldeles underbar.
Den som säger att korttidsboende bara är till för att föräldrar och syskon ska få vila och avlastning. Den vet nog inte riktigt vad den pratar om.