Varför skulle vi vilja det?

– Det borde finnas lärare som kommer hem och lär barnen saker. Så att barnen slipper vara i skolan.

Under vintern när dottern gick i förskoleklass var hon för trött för att egentligen orka vara i skolan. Vi skjutsade förstås dit henne ändå varje dag. För att det är viktigt att vara i skolan för att lära och för att när årskurs ett skulle börja skulle den tvingande skolplikten också sätta hård press. Vi såg det som träning. En träning också i det sociala. Hon hade nämligen förlorat ganska stora delar av den träningen under det sista förskoleåret på grund av bristande stöd och blev därav hemmasittare under en period.

Då den ändå ganska anpassade situationen i förskoleklassen var för ansträngande tog vi del av många bakslag på hemmaplan. När hon samlat sig efter ännu ett utbrott en helg kom hon upp med det som för henne verkade vara en bra lösning. Med min tröja blöt av hennes tårar sa hon; ”Det borde finnas lärare som kommer hem och lär barnen saker. Så att barnen slipper vara i skolan.”

Efter flera års trial-and-error har jag lärt mig att det inte är någon särskilt framgångsrik strategi att i möten med skolpersonal ge exempel på situationer, händelser eller utbrott, eftersom den utomstående nästan alltid kan ha en i deras tycke bra förklaring till den just nämnda situationen. Förklaringar som inte passar ens lite ihop med de pusselbitar man som föräldrar sitter med efter år av erfarenheter och utmaningar.

Innan jag lärde mig det, eller i alla fall innan jag kommit så långt som att jag fått den insikten, trodde jag ofta att exemplen jag gav var det som skulle hjälpa personalen att förstå. Om vi bara berättade vad hon själv sa till oss föräldrar, så skulle de lättare förstå vilken hjälp hon behövde. Vi hade förstått att vi satt på olika ändar av en balansbräda. Vi vägde inte jämnt.

Så på ett möte strax efter sagda utbrott berättade vi. Vi gjorde det som en förklaring till hur hon själv såg på hur det var att gå i skolan. Vi ville föra personalen närmare insikten om att vår dotter redan som sexåring låg på randen för vad hon orkade med.

Hon hade redan som femåring varit hemma med en förmodad utmattning. Det hade tagit flera månader att återinskola henne för att orka med några timmar i en då mycket anpassad förskolemiljö. Väl insatta i att för varje gång det sker blir fallet djupare och trösklarna lägre var vi, och är fortfarande, måna om att inte utmana henne så mycket så att vi hamnar där igen. För varje gång hon faller blir varje länk i kedjan som håller henne uppe svagare.

Jag minns inte längre vad vi egentligen hade förväntat oss för svar. Kanske var det att de skulle lyssna och säga något i stil med ”Oj, är det så illa. Det måste vi ta till oss.”

Så blev det nu alltså inte. Istället lät man oss utan eftertanke veta hur avgörande vårt svar på hennes uttalande var.

– Här blir det väldigt viktigt hur ni svarar henne. Så att hon inte tror att det är okej att inte gå till skolan.

Om man nu inte var av åsikten att det var vi föräldrar som givit henne idén om hemskolning, var det i alla fall av högsta vikt att vi genast slog bort de tankarna. Viktigare än att lyssna på vad det var hon faktiskt berättade för oss.

Jag vill lära, men jag orkar inte göra det i skolan. Det är för jobbigt att vara där.

Trots att man varken kände barnet eller hade autism som kunskap i en liten ask i sin bakficka, hade man tidigare hänsynslöst låtit oss veta att vi letade problem där inga fanns. För hos dem fungerade allt bara bra.

Att skolplikten inte är något man bara kan välja bort eller vägra sig ur var en av de första saker vi lärde oss när vi förstod hennes svårigheter med att fungera i en oförutsägbar förskolemiljö. Att inte gå till skolan skapar svidande konsekvenser. Mer än något annat jobbar vi för att hon ska klara av att gå i skolan. Helst också undvika utmattning redan i de tidiga årskurserna.

Varför skulle vi säga till henne att hon kan slippa gå till skolan bara för att hon inte vill?

Varför skulle vi ta av vår arbetstid och sitta på möten och prata om svårigheter om vi inte på riktigt visste att de fanns?

Vad skulle vi vinna på det?

Just nu är det sommarlov. Jag och maken har varit väldigt återhållsamma med att prata skola hemma. Även vi har behövt stänga av alla tankar på hur nästa läsår kommer bli. Vi har ställt våra krav på information i god tid och väntar, inte särskilt tålmodigt, på svar. Om det kommer innan skolstart återstår att se.

Med våra samlade erfarenheter av att hennes svårigheter inte tas på allvar är jag inte längre så säker på att det ens är någon idé att berätta för skolan att det tog fyra veckor av sommarlovet innan vi såg att hon var ens någorlunda avkopplad och att hon nu med tre veckor kvar till skolstart får ångest när hon tänker på att det snart är dags att gå tillbaka till det som tär på alla hennes resurser.

Förmodligen är det också fruktlöst att berätta att hon nu önskar få lära av sin mamma och pappa istället för av skolan.

Man borde inte tvinga barn att gå till skolan. Mammor och pappor borde få lära sina barn istället, så att de slapp gå dit.

Om det är vi som önskar att det vore så?

Varför skulle vi vilja det?