I ett desperat försök till att få henne tyst länge nog för att om möjligt tillåta John Blund att hälsa på fick hon ställa fem frågor till, sen skulle hon vara tyst. Att jag ens föreslog att hon skulle vara tyst var ett tecken på min egen sinnesförvirring. I tjugo minuter redan hade hon pratat oavbrutet och frågat om än det ena, än det andra. Nu grep jag i alla fall efter ett halmstrå. Vad som helst måste vara bättre än att ligga här hela natten och lyssna på ett ocencurerat och ofokuserat hyperpratande för att slippa somna tänkte jag nog.
– Fem? Bara fem?
– Mmm bara fem. Sen är det sova.
– Hmm. Vems är det här rummet?
– Ja, vems är det nu igen?
– Ja, just ja.
Från att inte tänka en sekund på orden som kom ut ur munnen fick hon plötsligt en mening med vad hon sa. Hon behövde tänka efter och resten av frågorna blev med ens svårare att komma på. För att inte tala om mer intressanta att också svara på, förutom den sista möjligen som mest slapp igenom filtret.
- Varför föds man med autism och ADHD egentligen?
- Vad är egentligen Big Bang?
- Hur gör man egentligen riktiga guld- och silverhalsband?
- Varför skulle vi sova över här egentligen?
FLICKAN INGEN SER 