Vi småpratade lite vid semmelfikat idag. Om att inte våga sova i eget rum. Om att sova i vårt rum. Då hennes rum målades om i somras, i egen design, kan hon inte se framför sig hur hon skulle kunna byta till ett rum närmare mitt och makens sovrum. Färgerna blir ju kvar i det andra rummet då. Så mitt förslag med att sova i ett angränsande rum till vårt var inte heller aktuellt.
Ibland är jag sådär vansinnigt impulsiv rent verbalt så när jag kommer på en sak måste den liksom ut genom munnen i samma sekund som idén kommer in i huvudet. Var kommer de ifrån egentligen? Idag var inget undantag. Jag sa: ”om det varit så att ni kunnat nattas tillsammans, ligga i varsin säng och somna själva, då hade ni kunnat ha sängar tillsammans i ett rum och ha det andra rummet som lekrum.”
Tanken på hur urkorkat det var att ens yppa denna idé slog mig någonstans mitt i, med andra ord alldeles för sent. Tänk om hon skulle tycka att det var en jättetoppensuperidé, hur skulle jag då ta mig ur det? För som vi har det, vore att ha dem i samma rum på kvällen den absolut sämsta tänkbara lösningen på våra kvällbestyr. Nu hade jag i alla fall en väldig tur. Hon såg nämligen ett helt annat bekymmer med den lösningen än jag gjorde.
– Nu tänkte inte du så bra faktiskt. Hur skulle vi göra med färgerna då?!
FLICKAN INGEN SER 