Hon har det lite tufft just nu min lilla tjej. Det är rörigt i skolan på grund av olika personalomständigheter. Hemma märker vi det på att hon blir mer kontrollerande än vanligt, med allt vad det innebär.
Förutom att vi hela tiden anpassar vår tillvaro utifrån hennes varierande behov, innebär hennes just nu lite sämre mående ett oändligt antal möten och samtal och förberedelser för att också omgivningen ska förstå och kunna anpassa sig till rådande omständigheter. En hel del av min tid, och energi, går därför just nu åt till att bara få vardagen att gå ihop.
Det där med att skriva, både här och på mina pågående projekt, hamnar i skymundan. Det finns helt enkelt varken tid, energi eller inspiration till att skriva. Tills den där dagen då vi är ute och åker bil, bara hon och jag. Det är där det händer. Det är där inspirationen kommer till att skriva om alla missförstånd som kan uppstå med en flicka som tolkar allting extremt konkret och kräver att allt in i minsta detalj förklaras på det sätt som hon kan förstå. Minsta lilla avvikelse går henne förbi och varje liten detalj behöver förklaras. Att hon alls hanterar en skolvardag med lektioner, olika vuxna, klä på sig inför raster, avbryta efter raster, få i sig mat på lunchen och äta frukt på förmiddagen, samt att avbryta lekar och andra aktiviteter är för mig en gåta. För att inte tala om att plocka ihop sina saker vid varje övergång. Det övergår mitt förstånd. Faktiskt. På riktigt.
FLICKAN INGEN SER 