Svårt att komma undan sanningen

– Är det här kyckling mamma? frågar hon när att hon lyckats pilla bort allt skal på ett kokt ägg.
Bara det att hon gav sig på att skala ägget är en bedrift i sig. Men även att hon intresserar sig för vad det faktiskt är hon har framför sig. Jag är däremot inte helt säker på att jag gillar själva samtalsämnet.
– Nej, det är ju ett ägg.
– Men skulle det ha varit en kyckling?
Tankarna för mig plötsligt till en måltid för bara några dagar sen. Ett skalat ägg utan gula på en tallrik. Skeden i min hand som bit för bit matade henne med den delade äggvitan medan hon var fullt upptagen med något annat. Ett tappert försök att få i henne lite omväxlande näring än den kalla ostekta Kumlakorv hon för tillfället äter fem dagar av sju.
– Nja, det där hade inte kunnat bli en kyckling eftersom en höna inte ruvat på ägget.
– Men är det här, säger hon och petar på den gummiaktiga vitan, är det här kyckling? Det här vita?
– Nej, det är ju ett ägg. Innan man kokar ägget ser det inte ut så här.
Hon ser på mig med en min som avslöjar att hon trots sina snart åtta år faktiskt inte vet hur ett ägg ser ut innan det kokas.
– Men det skulle ha blivit en kyckling?
– Nej, inte just det där ägget. För hönan fick inte behålla sitt ägg.
– Fick den inte?
– Nej, för att man tar ägget ifrån hönan för att vi ska få äta ägg.
– Va? Så det här är ett hönbarn?
– Nej. Hönor värper ägg. Det kommer ut ur… rumpan. För att det ska bli en kyckling måste hönan ruva på ägget. Tar man ägget ifrån hönan så kan det inte bli någon kyckling.
– Som pingviner. Jag tycker att pingviner kan ruva på hönägg och hönor kan ruva på pingvinägg, konstaterar hon glatt och lägger ägget en bit ifrån sig.
– Ska du inte ha ägget du skalade?
– Näpp.

Jag inser att den där gången vi matade henne med äggvita för en vecka sen var den sista på väldigt väldigt.

Snälla mänskligheten, berätta inte för mitt barn att pannkakor innehåller ägg. Och berätta för guds skull inte vad vad man fyller korvskinnet med.

Och vad jobbar du med då lille vän?

Jag har kommit på att det blir mycket lättare att acceptera min vardag med telefonsamtal, mötesbokningar, läkarbesök, skolmöten, hab-möten, samverkansmöten, kortidsboendemöten, förberedelser inför alla dessa möten samt alla anpassningar, uppoffringar och förberedelser jag gör just för barnet i fråga, om jag ser det för vad det faktiskt är. Ett heltidsjobb.

Det hade varit trevligt att få vara bara mamma.

Men vi ska faktiskt…

Vi har haft sportlov den här veckan. För att vara vi har vi haft ganska mycket saker inplanerade. Få dagar som fått vara bara vilodagar, vilket det finns ett stort behov av för både barn och vuxna i den här familjen.

Idag är det sagt att vi ska åka och bada. Roligt och mysigt javisst, den stund vi är i vattnet. Allting före och efter som ska fungera, not so mysigt. Och idag har vi vuxna inte riktigt den energi vi behöver för just ett badhusbesök.

När vi sagt något ska det mycket till för att kunna ändra det. Typ egen sjukdom, hennes alltså, är väl det som kan ge giltigt förfall. Att säga ”det funkar inte idag, vi gör det på lördag eller i morgon istället”, är helt uteslutet. Det enda skulle kunna vara att vi lyckas erbjuda något annat som är mycket mer intressant. Leksaksaffär? Nej. Bio? Bio kan funka.

– Kom så får ni titta på ett litet klipp här med mig.
– Vadå?
– Det är en film som heter Paddington.

Filmen börjar om ett par timmar. Gillar dem trailer och sneakpeaks så kan det funka. De skrattar och tycker björnen verkar rolig. Lillebror mest. Hon har lite svårare att förstå det komiska i vad som sker på skärmen.

– Det är en film som går på bio nu, lägger jag till för att locka fram lusten att se mer.
– Nu?
– Ja.
– Går den på bio just nu?
– Nej, alltså inte just just nu. Men, det går på bio idag.
– Nu?
– Lite senare.
– Den vill jag se, utbrister lillebror som alltid är den som är mest avledbar.
– Hörrö, säger hon avmätt och ser på honom. Vi ska faktiskt bada efter lunch.

Jaja, det hade ju kunnat fungera.

 

Behovet av sammanhang

(null)

I Hedemora finns ett ”berg” som kallas Hedemoraberget.

– Men hur kan de veta att det är ett berg? Det kan ju vara en sten.
– För att det kallas Hedemoraberget.
– Det kan ju lika gärna vara en sten.
– En sten? En väldigt stor sten i så fall.
– Ja, eller nej inte en. Man kan ju ta många små stenar och sätta ihop dem med lim.

Ja, så kan man ju också tänka.