Så var årets julkalendrar utdelade, öppnade och färdigbyggda. Igår. Den första advent. Att vänta var liksom inte meningsfullt.
Tjatet innan var visserligen mindre än förra året, men av erfarenhet vet jag att när hon väntar på något hon längtar efter är det inte bara svårt att somna. Hon vaknar också betydligt tidigare än vanligt, typ klockan tre eller fyra på morgonen, för att få komma till skott med det hon längtar efter. Förra året var alla luckor öppnade, inspekterade och omsorgsfullt stängda igen när vi andra vaknade klockan sju. Hon klarade bara inte av spänningen att inte veta vad hon skulle finna bakom varje lucka. Så fort hon visste vad som gömde sig där bakom klarade hon att vänta med att ta ut dem ur sina små hålrum, en dag i taget.
I år var det nog mer femåringen som triggade att alla luckor skulle öppnas på en gång. Jag förklarade att julkalender har man, egentligen, för att kunna räkna dagarna fram till jul. Att varje dag få öppna en lucka för att väntan efter julafton och den möjliga tomten ska bli mindre. Han såg bara på mig med märklig min och bestämde sig sen för att sätta igång.
Flickan var snabbast och öppnade lucka ett, två och tre innan han var igång. De upptäckte att datumen på luckorna satt på samma ställe på bådas kalendrar. Det var också då Flickan utbrast;
”De sitter på samma ställe som de gjorde på min förra lego friends kalender. Den som jag fick för två år sen.”
Jag är inte ens förvånad längre över vilken typ av information hennes hjärna lyckas lagra.
Nu är det december, med allt vad det innebär med schemabrytande aktiviteter och lov.
FLICKAN INGEN SER 