Vikarie med åsikter

En dag är det den där vikarien rektorn pratat om som är på förskolan när Mia hämtar. Vilda verkar gilla henne och är alltid gladare när hon är där än när någon annan av fröknarna möter upp på morgonen. Det verkar vara något som Ulla har som passar henne. På senaste mötet med rektorn och förskoleläraren berättade de att hon är specialpedagog och har många års erfarenhet. De skulle be henne iaktta Vilda lite extra för att se vad hon tycker eftersom de just nu inte har någon specialpedagog anställd. Mia och Martin har inget att sätta emot. Det är väl bra att de tar hjälp av någon med erfarenhet.

Ulla sitter i soffan inne i lokalen. En pojke sitter bredvid henne och läser en bok, en annan klättrar på ryggstödet bakom Ulla. Några barn sitter vid bordet och lägger pärlplatta. Vilda springer runt på golvet med en annan flicka. Kontaktboken är inte ifylld och hon ser sig om efter en ordinarie personal för att få veta hur dagen varit, men det är bara Ulla där. Mia tar av sig skorna och går in för att prata.
”Hur har hon ätit idag? Det stod inget i kontaktboken.”
”Det är ordinarie personalen som skriver i kontaktboken”, svarar Ulla.
”Okej, vem var det som satt med Vilda idag då?”
”Det var jag som satt vid hennes bord och jag kan säga direkt att det är inget konstigt med hur Vilda äter.”
Tänk att det ska vara så svårt att bara svara på frågan. Hon lutar sig lätt mot fönsterbänken för att hålla balansen när hon känner pulsen öka.
”Nu undrade jag bara hur mycket hon ätit just idag.”
”Hon petar lite i maten, men det är sånt som barn gör i den här åldern.”
”Jag har förstått att pedagogerna här anser det. Nu är vi av en annan åsikt och jag vill bara veta hur mycket hon har ätit.”
”Jag kan säga att från över trettio år i branschen och tio års erfarenhet med barn med särskilda behov så är det ingenting konstigt med Vilda. Hon är som vilket annat barn som helst.”
Mia försöker avbryta samtalet genom att säga till Vilda att det är dags att gå. Vilda fortsätter springa runt runt på golvet. Ingen säger åt dem att sluta. Måtte hon bara komma med utan strid idag. Ulla vill liksom mejsla in sina åsikter om hur normal Vilda är.
”Kiss, bajs och mat är barns maktmedel. Det är så här barn är i den här åldern.”

Att hitta sina strategier

Någon missade att förbereda barnen på vad det blev till middag. När maten serveras deklarerar både femåring och sjuåring att pannkakor är allt annat än önskvärt. Det ska helt enkelt inte ätas.

”Nu är det det här som serveras.”
”Jag vill inte äta pannkakor”, upprepar femåringen. ”Jag vill ha korvstroganoff och ris.”
”Det har vi inte. Du kan få ris.”
”Ja, jag vill ha ris”, säger han när han slår sig ner vid bordet och ser sig om. ”Och plättar, och korv.”

För allt i världen. Pannkakor och plättar är inte samma sak. Faktiskt. Snälla föräldrar, kan ni komma ihåg det så ni ger barnen rätt förutsättningar att kunna äta.

Sjuåringen gnäller över att plättarna inte är goda och vill inte äta. Eftersom hon vid matbordet är djupt försjunken i något annat, och vi för tillfället har strategin att sätta en färdig tugga på gaffeln i hennes hand, gör jag det utan att svara på hennes kommentarer. Så länge maten inte kommer ut igen fungerar det ändå, den här dagen. Det är när hon genast spottar ut allt på tallriken vi vet att smaken eller konsistensen faktiskt inte fungerar. Är jag bara tyst och sätter gaffeln i handen på henne får hon ändå i sig en okej portion. Förutsatt att vi serverar mat vi vet att hon oftast klarar av att äta.

Det gäller att hitta sina strategier och förstå vilken nivå man ska lägga det på, som saker kan börja fungera.

Ett sätt att be om hjälp

– Mamma, här har jag gjort rutor där du kan sätta klistermärken när du har gjort något bra.

– Har du gjort till mig. Ska jag få så många klistermärken?

– Ja!

– Det är många rutor. Vad ska jag göra för bra för att få så fina märken?

– Du ska göra scheman till mig. Och sätta på mig ytterkläder.

Sagt av en flicka på drygt fem år. Man skulle kunna säga att hon visste vad hon behövde hjälp med redan då, så liten hon var.

Skillnaden som gör skillnad

I morse stoppade jag in huvudet hos specialpedagogen för att fråga om vi kunde ha ett möte kring matsituationen.

– Ja, jag har ett förslag på datum klart till dig redan.

Vederbörande hade redan en plan, vilket var väldigt glädjande. Jag berättade att Flickan har börjat prata om saker som inte är bra kring matsituationen, trots att den redan är anpassad utifrån hennes behov. Kanske finns det olika sidor av myntet, men hennes upplevelse är att det inte är bra.

– Oj, det var inte bra. Det måste vi självklart lyssna på. Vi ses nästa vecka.

De tre senaste åren, på lika många olika avdelningar/förskolor/skolor har jag mötts av en helt annan attityd. På det första har jag fått svaret: ”Vi får ta det när vi ses. Jag måste kolla med de andra när det kan bli och återkomma till dig.” Och sen har det tagit en månad, minst, innan vi i bästa fall fått till ett möte. Och på det mötet har vi sen ägnat tiden åt att förklara de olika sidorna av flickan som vi ser, istället för att vara effektiva och komma med konstruktiva lösningar.

På den andra kommentaren har jag fått svaret:  Men det fungerar jättebra här. Hon är så glad. Det är inga problem. Vi kan inte göra annorlunda för henne. Lite får hon anpassa sig också. 

***

En annan dag blev det en total härdsmälta när vår avlösare hämtade på eftermiddagen. Hon hörde av sig till mig för att höra hur hon ska göra. Jag pratade med Flickan och det fanns ingen möjlighet att över telefon lugna henne. På frågan hur det varit i skolan idag blev svaret ”bra” med följdkommentarerna i tårar; ”inte lunchen, och inte idrotten. Och sen sa hon innan samlingen att vi skulle göra något annat än vi brukar på fritis. Det var inte bra.” Men på frågan om skolan varit bra, var svaret ändå ”Ja.” Det gäller att ställa frågan tillräckligt tydligt.

Slutligen kom de i alla fall iväg hem. Strax därefter ringde personalen som bevittnat sammanbrottet mig och bad om ursäkt. De hade helt missat att meddela och förbereda. Personen förstod mycket väl att det blivit tokigt.
– Hon var ändå jätteglad hela tiden hon var här. Men jag förstår ju att det ändå var för mycket.
– Nej, precis. Det är så det är.

Vi kom överens om att så snart som möjligt träffas, gärna redan veckan därpå, och prata ihop oss om hur det ska bli bra även på eftermiddagarna. Att hon behöver struktur och schema, precis som under skoltid.

Jag är oändligt tacksam över att vi idag har personal som tar det vi säger på allvar. Med den inställningen kan jag lättare ha överseende med att vissa saker inte fungerar klockrent. Jag vet att de tar henne på allvar och jag vet att de vill göra det bra för henne, i samarbete med oss.

Skillnaden som gör skillnad.